Intryck

Efter en dag med en mängd människomöten, intressanta samtal och nya perspektiv brukar jag och Samuel ofta ställa varandra frågan:

vilka nya intryck har du från idag?

Det är ett sätt för oss att sammanfatta det myller av tankar, ord, känslor och intryck som vi möter i livet.

Särskilt jag märker att jag har ett enormt behov att vädra mina tankar efter en lång dag med lite tid för att samla mina tankar men mycket tid för nya upplevelser och perspektiv.

Nå, sådana dagar med massvis av intryck och människomöten har vi ju inte särskilt ofta i vår coronatillvaro.

Ändå är frågan ständigt relevant att ställa. Det är ett sätt att komma i kontakt med varandra.

Men ytterst, med oss själva.

Vilka nya intryck har du haft på sistone?

Små glimtar

Jag tränar på att bli bättre på att fånga vardagsglimtar.

För det är ofta de små vardagliga stunderna i livet som jag glömmer bort men lätt kan återkalla i minnet när jag ser en bild.

Och jag tycker jättemycket om att få se bilder från andra människors liv.

Sådana bilder där det inte nödvändigtvis är arrangerat och bildskönt utan helt vanligt liv.

Vad har vi i livet om inte helt vanligt liv?

Här, alltså, några vardagsglimtar från en coronatillvaro.

Fångar solens sista strålar på terassen i sällskap av en bok.

Transkribera transkribera.

Min Samuel har blivit en surdegsfreak. Inte mig emot.

Tulpanerna som ville ge mig en kram en gång.

Morgonmys.

Mera surdeg.

Familjetid.

Världens bäst i alla kategorier. Gröt <3

Försöker hålla modet uppe.

KRAM på dig, fina läsare!

Inte offer i mitt liv

Jag har tidigare skrivit om mina narrativ, alltså om de berättelser jag producerar och ständigt reproducerar.

Och jag finner att jag regelbundet återkommer till detta tema i mitt liv. För det gör jag med sådant som skapar friktion i mig och pockar på min nyfikenhet.

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på narrativ och särskilt på offermentalitet.

Om hur lätt det är att försjunka i ett tillstånd av ”livet bara händer åt mig och jag kan ingenting göra”. Det är synnerligen lätt att tänka så i dessa coronatider.

Som att vara passagerare i den bil som är ens liv.

Jag tänker så här:

Å ena sidan spelar arv, miljö, socioekonomisk status, hälsa och annat roll.

Givetvis finns det rättmätiga orsaker och omständigheter som försätter en annan människa i offerposition. Det finns tid för att sörja, för att vara golvad, nedbruten, sjuk.

Å andra sidan finns det omständigheter där vi tror att vi är offer.

Där det inte handlar om hur bra vi faktiskt har det utan snarare om hur vi tar det.

Omständigheter där vi egentligen bara behöver byta perspektiv och förändra den inre berättelsen vi upprätthåller för oss själva och blint tror på.

När vi förändrar våra inre landskap förändrar vi långsamt också den yttre.

Men usch vad jag ogillar alla klyschor om ”förändra ditt sätt att tänka så förändrar du världen”.

Ändå är jag lite benägen att tänka i de banorna.

De här tankarna är inte färdigtänkta utan i process, så jag vet inte om jag tror på det.

Vad tror du?

Det jag däremot vet är att jag störtgillar den här bomullströjan från Makia.

Det som hade kunnat vara

Idag skulle jag egentligen ha varit på väg ner till Helsingfors för att möta upp med min vän D från USA.

Hela hösten och vintern har jag förväntansfullt sett fram emot de här dagarna i april då jag skulle ha fått visa mitt lands huvudstad, min hemstads natursköna områden och de lokala skolorna.

Mest av allt ändå: att få prata litteratur, musik, liv och dela perspektiv med min vän.

Nu blev det ju emellertid inte så och det är klart att besvikelsen är stor.

Vi fick inte Helsingforshäng, inte besök till naturskyddsområdet eller långa diskussioner inpå småtimmarna.

Däremot fick vi gemensamma spellistor på Spotify, regelbunden kontakt via internet och ett ständigt flöde av uppmuntrande.

Det är alltid något.

Detta virus blev större än någon hade kunnat räkna ut och det har förändrat planer och liv för så många människor. Som tur är vet vi att också detta kommer att få ett slut.

Och jag vet dessutom att den inställda resan inte betyder aldrig, nej det betyder bara senare.

Och det är underbart att ha något att se fram emot.

Bild från underbara Boston som jag ständigt märker att jag längtar tillbaka till.

Via skrivande till klarhet

Mitt jobb går väldigt mycket ut på att skriva.

Och skrivande, precis som andra kreativa processer, är väldigt skiftande till sin natur.

Ibland finns det ingenting mer berikande och givande än att skriva, men andra gånger präglas skrivandet av ångestskrik och tandagnisslan.

Och ja ja ja jag vet att det är helt naturligt att skrivprocessen har olika faser av ebb och flyt och jag försöker lära mig att leva med det. Men när ökentorka råder och ordkranen sinar är det väldigt jobbigt.

Väldigt. Jobbigt.

Och ibland läser jag mig till klarhet. Men läsande, till skillnad från skrivandet, är mer passivt och därför behöver jag skriva. Också.

En sak som har varit till enormt stöd för mig är att föra skrivdagbok.

När jag i december ifjol läste Karin Erlandssons Alla orden i mig beslöt jag mig för att börja föra skrivdagbok.

Lagom till att jag inledde min doktorandanställning skapade jag ett dokument som kort och gott heter “Skrivdagbok” och där skriver jag om mitt skrivande och forskande.

Och hör ni, det är världens bästa grej.

För jag är sådan att jag skriver mig själv till klarhet. Alla frågetecken rätas alltid ut förr eller senare när jag skriver mig fram.

När jag skriver i min skrivdagbok får jag klarhet i vad som är oklarheter gällande min forskning, vad som är mina egna rädslor och känslor och vad som inte egentligen är något frågetecken.

När jag skriver i min skrivdagbok klarnar mina tankar och jag återfår skärpan i min egen forskning.

I mitt liv, vill jag nästan påstå.

Dagens tips, alltså: skrivdagbok

Allt eller inget

Jag är väldigt långt en allt eller inget-person.

Det mesta jag tar mig an gör jag med enorm passion och orubblig envishet.

Sådant som jag känner mig halvhjärtad med blir inget av. Jag fungerar inte optimalt om jag gör något på 20 %. Nej för mig gäller allt eller inget.

På väldigt många sätt är det en rikedom att ha en växelspak som är noll eller hundra, men även den här egenskapen har sina avigsidor.

Och det här har jag märkt under de senaste veckorna.

Jag har haft en märklig knäskada (som lyckligtvis har visat sig undkomma operationsbordet) som kräver vila och fysioterapi.

Det här har gjort att jag inte har kunnat röra på mig på det sätt som min kropp, mitt huvud, mitt jag behöver.

Det, i kombination med alla omställningar i vardagen och livet har varit påfrestande för mig.

Och när jag inte har kunnat träna så mycket som jag har velat, har jag gått från hundra till noll i träningsväg över en natt.

Logiken enligt följande: kan jag inte träna som jag vill tränar jag inte alls.

Idag blev emellertid min rastlöshet övermäktig och jag sänkte kraven och tröskeln.

Jag lade på min danceworkout-playlist och fick feeling och gjorde sådana övningar som jag kan och min kropp mäktar med just nu.

Och det var fantastiskt skönt i all sin enkelhet.

Jag utmanar alltså mig själv med att nöja mig med mindre och annat än hundra procent. För det behöver inte alltid vara allt eller inget.

Jag försöker, försöker, försöker intala mig själv det.

Här är jag ofta. Både i undantagstider och annars.

Det fogliga

Jag har alltid varit konflikträdd.

Nej, så här: jag har alltid älskat harmoni, alltid sökt mig till det rofyllda, lugna.

(För varför måste också något så positivt som viljan att undvika konflikt och sträva efter fred uppfattas som något negativt, svagt, oönskvärt — det är dags att förändra diskursen.)

Denna egenskap i mig har gjort att jag har slagit knut på mig själv för att försöka vara andra människor till lags. Jag har fogat och fogat och anpassat mig bortom rimlighetens gräns. Och jag vet att jag inte är den enda.

Mänskliga relationer handlar onekligen om att slipas och formas för att hitta en hållbar passform för två eller flera parter, men det får aldrig handla om att endast en part i relationen gör det. Det är ju ett samspel, en interaktion.

Jag har haft rumskompisar för vilka jag inte har fått leva ett normalt liv. Jag har haft överordnade som inte har haft någon respekt för fritid. Jag har haft vänner (eller “vänner”) som inte har varit sena med att använda min vänlighet till egen nytta.

Och mina berättelser är bara några i raden av (särskilt ofta kvinnors) foglighet.

Ständigt balanserar jag på knivsudden där jag har det ständiga anpassandet och fogandet på den ena sidan, och självständighet och integritet på den andra.

Jag tror inte nödvändigtvis att de här två aspekterna behöver vara varandras motpoler såsom jag nu framställde dem, men ofta är de i konflikt med varandra. Åtminstone för mig.

Så jag jobbar med att hitta gränser, med att kunna avgöra var jag visst kan och vill anpassa mig för smidigare interaktion och var jag absolut vill stå stadigt och orubbligt på den mark som är min.

Minnen av en sommar behövs en snödag som denna. Här ett minne från förra sommaren i min favoritklänning.

Vilka är dina upplevelser av osund foglighet?

Det vänder

Om förra veckan var en low så har den här veckan goda chanser att bli en high.

Ja det blev lite vinter igen och ja det här viruset kanske inte har tagit någon bättre vändning på sistone, men med förändrade förväntningar och sänkt tröskel kan en grå vardag bli lite, lite bättre.

Jag kanske inte kan träna som jag brukar men jag kan läsa.

Jag kanske inte kan ha spelningar med mina band men jag kan spela hemma.

Jag kanske inte kan besöka biblioteket som jag älskar men jag kan lyssna på ljudböcker (who am I kidding: göra maffiga inköp från mina favoritbokhandlar).

Allt är inte som det brukar vara men något är det. Åtminstone något är det.

Min förra vecka var ingen höjdare men jag har på känn att vinden vänder.

Också denna gång vänder det.

Hur det kan se ut

Min familj är samlad till påsk.

Det är underbart och i år lite annorlunda, men ändå inte. Nedan vill jag dela några glimtar från hur det kan se ut.

Två personer tränar på gården. En agerar personal trainer och samtidigt musikansvarig. En get springer över gårdsplätten och bräker på sitt kännspaka sätt. Ingen reagerar nämnvärt.

En person nynnar på en låt i köket. I en handvändning har fyra andra anslutit sig till kören och alla sjunger introlåten till den första Lejonkungen-filmen, ni vet, “AAAACHUWEMYAAA” på ett sätt som kvalificerar för Broadway.

Fyra katter, tre getter och en hund tävlar om utrymme, gunst och alfastatus i familjen. Det senaste tillskottet, katten Oliver, ser ut att vinna.

Fyra personer spelar baseball på gårdsplanen. Tre sitter i solen med en bok. Två har somnat och en har gömt sig.

Det är några glimtar från min påsk. Hur ser det ut hos dig?

På andra sidan tonåren

Igår skrev jag om hur man aldrig har sådana vänner som man har när man är i tonåren.

Då utgick jag från premissen att den vänskap man har i sina tonår är en speciell sorts vänskap, en sällsynt relation som kan liknas vid ett fyrverkeri som brinner vackert, kraftigt och explosivt men kort.

Jag tror ändå inte att vänskapernas tid är över i takt med att man lämnar tonåren bakom sig och närmar sig de tjugo.

Från en av sommarens, nej livets, bästa dagar. Heldag med vänner en oförglömlig dag år 2017.

Jag har några exempel:

Jag har vännen som jag lärde känna i dansskolan i Åbo. Hon, entreprenören och det kreativa geniet som alltid peppar och uppmuntrar och sprider good vibes only.

Jag har amerikavännen som jag lärde känna först i Stockholm och sedan under Bostons mäktiga skyfall. Vi som har utvecklat en vänskap som kretsar kring våra oerhört många gemensamma intressen och likheter. Hon som dessutom ambitiöst nog har tagit sig an att lära sig svenska. Fint jobbat, D!

Jag har förstås alla mina forskarkolleger som jag nästan dagligen pratar jobb och allvar, lek och litteratur med och som gör mitt jobb och liv så mycket bättre.

Så trots att vänskap ser annorlunda ut på andra sidan tonåren är jag ett levande bevis på att vuxenvänskap existerar.

Det är något helt annat än tonårsvänskap.

Men det är alldeles underbart i alla fall.

Från staden där jag lärde känna min amerikavän.