Mitt lilla glädjeämne

Minns ni när man var barn och ett stort glädjeämne var när man fick en plastsked från Rice Krispies-lådan. Ni vet, den där som ändrade färg när den blev kall?

Eller när till man till middagen fick den där ena porslinstallriken som till skillnad från alla andra porslinstallrikar snurrade (som i min Samuels barndom. Den kallades “snurratallriken”).

Eller när ens påslakan hade mönstret av de 101 dalmatinerna. När ens kalsonger hade fina hundar. Eller vilket som helst föremål som betydde mycket för dig.

Jag minns särskilt vissa föremål från min barndom extra tydligt.

Varje gång Pocahontastallriken dukades fram åt mig blev jag lika glad och förtjust. Fastän jag åt ur den tallriken dag efter dag. Jag var alltid lika ivrig att äta upp maten så att jag fick se Pochahontas på bottnet.

Jag har faktiskt fortfarande en likadan förtjusning i min vuxenvardag.

Jag har nämligen en muminmugg som jag tycker alldeles särskilt mycket om, nämligen en mugg med Osynliga Ninni. Färgen är så fin och berättelsen om Ninni är min favorit av Tove Janssons alla verk.

De morgnar jag får dricka mitt morgonkaffe ur den här muggen är på något sätt alltid en lite bättre morgon. Ens jättelite.

Barn har en underbar förmåga att se glädjen i det till synes obetydliga, triviala.

Jag vill lära mig mer av det. Förundras mer. Bli förtjust oftare.

Aldrig sluta vara mysnöjd över min Osynliga Ninni mugg.

Alla människor

Det här mörkret skyfflar in människorna till sina hus och hem där de sitter bakom lyckta dörrar i väntan på ljusare tider.

Jag är i alla fall skyldig till detta beteende.

Det är nästan obehagligt att röra sig utomhus såvida man inte befinner sig i kärncentrum — man ser ju inga människor! Vasa har blivit en spökstad med dåligt belysning, halkvarning på gatorna och inget ljus den här tiden på året.

Till och med på jobbet tycker jag att de flesta bara sitter på sitt rum eller inte ens är på plats. Jag blev alldeles häpen igår när vi hade korridorkaffe med kanelbullar och plötsligt var kafferummet proppfullt av människor. Vi skrattade, sjöng julsånger och hade allmänt mysigt. Men varifrån kom alla människorna ifrån alldeles plötsligt?

Och mina grannar! Jag har inte sett en endaste granne på flera dagar! Då bor jag ändå i ett radhus omgiven av massvis med folk inom en radie på bara hundra meter!

Varför denna klagovisa? Åtminstone inte för att klaga, nej inte alls därför.

Bara för att konstatera att världen utan människor vore en oerhört fattig, obehaglig och ödslig plats. Ibland vill jag inte se en enda själ, ibland står jag inte ut med människor men nu när frånvaron av människor i mitt liv inte är självvalt får jag konstatera:

Jag tycker om er, alla människor.

En härligt knasig bild på en härlig drös människor i mitt liv. På vår dag för några år sedan. Ack vad glad jag blir av den här bilden!

Det bästa och värsta

Det har varit en resa.

Hur klyschigt det än låter så hittar jag ingen mer lämplig metafor just nu för att beskriva det som jag har upplevt när jag har fördjupat mig i det fantastiska fältet av personlighetspsykologi.

Jag har fått mycket mer förståelse för hur jag är funtad och hur en del människor i min omgivning är programmerade.

Jag har fått nåd för det värsta i mig och samtidigt blivit mycket mer stolt över det bästa i mig.

Det är bara att ibland går det inte att avgöra om ett drag, en egenskap är det bästa eller det värsta. När samma egenskap kan vara så enormt värdefull men också oerhört smärtsam, är den egenskapen ond eller god då?

Nå.

Nu är jag ju funtad på så sätt att jag inte gärna ser världen i svartvitt, snarare i alla möjliga nyanser, alla möjliga synvinklar. Inte heller ser jag det som ett självändamål att dela in personlighetsegenskaper i kategorier. Särskilt inte i kategorierna onda och goda.

Men frågan återstår.

Vad tänka om egenskaper som både ger glädje och smärta?

Som ger glädje och smärta i lika stora portioner bara vid olika tillfällen och med olika slutprodukt?

dragkamp

Det jag vill och det jag behöver går inte alltid hand i hand.

Ibland vill jag inget annat än delta i roliga evenemang och träffa fina människor. Ibland behöver jag inget annat än ett tyst rum, en bok på sin höjd.

Andra gånger är det vice versa som gäller.

Det händer sig ändå ibland att det jag vill och det jag behöver faktiskt drar åt samma håll. Den känslan kan närmast beskrivas som ett flowtillstånd hos mig, en känsla av att allt klaffar och av att ett plus ett blir ett.

Men om jag är ärlig kan det jag vill och det jag behöver oftast liknas vid en dragkamp där jag måste avgöra vem som utgår med segern. Och jag som är så konfliktskygg.

Idag har jag gjort mycket som jag har velat, men jag har också gjort sådant som jag har behövt för mig själv och för min ork.

Det är första advent och vi har blivit med julgran. Jag vet inte om det är ett exempel på det jag vill eller det jag behöver.

Kanske är det ett unikt exempel på när de båda sidorna för en gångs skull drar jämt.

Den som handlar ...

Det finns ett finskt uttryck som jag aldrig riktigt har förstått förrän idag.

Uttrycket är kort och gott “tekevälle sattuu” och eftersom finskan är ett rätt finurligt språk kommer jag inte på någon hastig översättning, men kontentan är väl ungefär så här: för den som agerar händer det.

Men grejen med det finska uttrycket är att “tekevälle” betyder allt från den som handlar, den som agerar, den som gör. Och “sattuu” betyder att något händer, något inträffar men det kan också betyda att något gör ont.

Fantastiskt språk, det där finska språket. Otroligt klumpigt att översätta till svenska.

Tekevälle sattuu.

Ibland önskar jag att jag vore en porslinsdocka i ett vitrinskåp vars enda uppgift vore att sitta där och betrakta världen. Passiv, helt utan ansvar och totalt oförmögen att göra något (läs: något fel) över huvud taget. Det vore så underbart skyddat och kravlöst.

Frustrationen och smärtan när jag handlar och något strular till sig blir mig ibland övermäktig. Jag tänker ofta “varför måste jag vara involverad och ta ansvar och vara med i en massa saker hela tiden”.

Å andra sidan vet jag att jag skulle bli bortom uttråkad i ett vitrinskåp.

Nu försöker jag istället bara undvika att välta det.

Mycket kan sägas

Jag tror att mycket kan sägas efter en helg som denna.

Jag kan konstatera att det är en underbar tradition vi har: att träffas och umgås en hel helg tillsammans på en valfri fläck på jorden. Fläcken är givetvis sekundär i förhållande till umgänget.

Jag kanske (motvilligt) bör nämna att jag innan helgen var lite tvär och primärt kunde tänka på sömnsaldot och egentidskontot som oundvikligt skulle komma att bli rejält på minus.

Jag vill också poängtera att min taggighet ändå snabbare än kvickt vände till ett genuint glädjerus över alla återseenden och ljuva ansikten.

Mest av allt vill jag säga hur fantastiskt det är att ha vänner som de här.

Vägarna mellan oss må vara långa och många, men vägen till oss är aldrig längre än ett “hur har du det och hur tar du det?”

Mycket kan sägas efter en helg som denna. Kanske ändå mest att jag älskar det här pärlorna.

Foto: Maja Nybacka

Foto: Helena Björklund

Jag och tröttheten

Jag undrar ibland om någon annan fungerar likadant som jag när det kommer till trötthet.

Jag är så fantastiskt dålig på att vara trött och jag är smärtsamt medveten om det.

En anmärkningsvärd stor del av mitt liv går åt till att parera tröttheten genom att boka in lugnare dagar i min kalender.

Ja, ni skulle bli förvånade om ni visste hur mycket tid jag lägger ner på att tänka på vila, söka jämvikt mellan livets komponenter och överväga mina alternativ gällande programpunkterna i min vardag.

Redan den tankemängd jag lägger ner på att tänka på tröttheten kan ironiskt nog trötta ut mig.

Varför säger jag det här? Vill jag klaga och jämra mig över mitt tillstånd?

Nej, inte alls. Faktiskt är jag rätt van vid att jag fungerar så här, jag har ändå levt med mig själv i ett kvarts decennium.

Jag vill bara skriva av mig och ställa frågan till cyberspace eller kanske just till dig: finns det någon annan därute med ett likadant (eller ens liknande) förhållande till trötthet? Som ägnar ovanligt mycket tid åt att tänka på, bekymra sig för och planera in vila som motvikt till tröttheten?

Växtvärk

Jag minns ännu hur det var att ha växtvärk.

Jag minns smärtan i knäna (särskilt i det där ena knäet där det visade sig att jag hade Osgood Schlatters). Jag minns värken i lederna och den krypande känslan av att huden var några storlekar för små.

Det var smärtsamt men jag var glad. Jag var elva år och jag visste att det är nu som händer. Det är nu som jag växer.

Min växtvärk varade inte länge och gjorde mig inte längre än imponerande 160 centimeter. Emellertid har jag på ett annat plan aldrig slutat växa.

Och med växandet följer smärtan. De är oskiljaktiga.

För växandet sker i smärta, det är i mörkrummen som själen framkallas. Få ting, om ens något, blir framkallat under blå himmel och solskensdagar.

De dagarna har sitt syfte, tack gode Gud för de dagarna, men det är inte där växandet sker.

Växtvärken följer mig alltså än idag. Det gör mig ömsom arg och ledsen; känslan av att aldrig vara färdig är mig ibland överväldigande.

Andra gånger minns jag elvaåriga Mindy med Osgood schlatters och den barnsliga förnöjsamheten över värken, värken. För det betyder ju att jag växer.

Då blir jag lite mindre ledsen och lite mer tacksam.

Jag förtjänar inte

Om förra veckan var veckan då jag som doktorand blev sågad och manglad i kvadrat, är det här veckan då man kan säga att ungefär motsatsen inträffade.

Den här veckan fick jag ett erkännande som jag inte hade väntat mig, och utöver att jag blev enormt glad var min andra reaktion enorm förvåning, snudd på skam. “Hur sjutton hände det här mig? Jag har inte gjort något för att förtjäna det här. Det måste vara något fel” tänkte jag.

För jag kan inte undgå att ibland känna att jag har halkat på en banan och kommit in på den här banan (där fick ni en liten homograf, varsågoda). Men jag vet att det är en bana jag väldigt gärna vill vara på.

Min väg in och genom den här branschen har hittills på många sätt känts naturlig och okomplicerad; dörrar har öppnats för mig och jag har tacksamt gått igenom dem. Saker och ting har löst sig till min stora glädje.

Men känslan av att vara oförtjänt är min ständiga följeslagare.

Den här känslan kulminerade i och med erkännandet jag fick den här veckan och jag har försökt hantera situationen sedan dess. Så jag gjorde det jag gör bäst. Jag läste och försökte begripa.

Jag läste den här artikeln av forskarna bakom fenomenet bluffsyndrom (imposter phenomenon) och förstod att den här känslan av att vara oförtjänt inte är ett problem som endast rör mig — det här är ett utbrett fenomen som många, många (oftast) kvinnor upplever.

Jag jobbar på att tro på att jag både kan och att jag förtjänar, men bluffsyndromet har klibbat sig fast i mig som en sugkopp med undertryck.

Har du upplevelser av bluffsyndromet? Vad har du gjort för att motverka det?

Vägen till sårbarhet

Det finns olika sätt att hantera sin sårbarhet på.

Den går att förtränga, tysta ner om man vill. Den går att lyssna till och bejaka också.

I min erfarenhet finns det egentligen inga genvägar till sårbarheten, inte då det gäller sårbarhet i våra samtal; det enda sättet att nå ett sårbart samtalsklimat är att visa på sin egen sårbarhet eller försiktigt ställa frågor som pockar på andras.

Sårbarhet smittar av sig, sårbarhet föder sårbarhet.

Men med det sagt bör det ändå sägas att det är skitskrämmande att initiera till ett sårbart samtal. Riskerna är många, belöningarna ändå desto fler.