Det har varit en resa.
Hur klyschigt det än låter så hittar jag ingen mer lämplig metafor just nu för att beskriva det som jag har upplevt när jag har fördjupat mig i det fantastiska fältet av personlighetspsykologi.
Jag har fått mycket mer förståelse för hur jag är funtad och hur en del människor i min omgivning är programmerade.
Jag har fått nåd för det värsta i mig och samtidigt blivit mycket mer stolt över det bästa i mig.
Det är bara att ibland går det inte att avgöra om ett drag, en egenskap är det bästa eller det värsta. När samma egenskap kan vara så enormt värdefull men också oerhört smärtsam, är den egenskapen ond eller god då?
Nå.
Nu är jag ju funtad på så sätt att jag inte gärna ser världen i svartvitt, snarare i alla möjliga nyanser, alla möjliga synvinklar. Inte heller ser jag det som ett självändamål att dela in personlighetsegenskaper i kategorier. Särskilt inte i kategorierna onda och goda.
Men frågan återstår.
Vad tänka om egenskaper som både ger glädje och smärta?
Som ger glädje och smärta i lika stora portioner bara vid olika tillfällen och med olika slutprodukt?
