Smygande obemärkt?

I strävan efter att människorna omkring en ska ha det bra är det lätthänt att tappa bort omsorgen om jaget.

De flesta av oss har säkert erfarenheter av liknande; för visst är det, precis som med mycket annat, en balansgång mellan att ta hand om andra och att ta hand om sig själv.

Den här tanken kan jag ägna mycket tid åt, och det irriterar mig att jag inte har något entydigt svar, ingen konkret lösning. Samtidigt fascinerar den här tanken mig.

Särskilt upptagen är jag av att grubbla på den delikata balansen mellan hur mycket jag kan ge efter för din skull, för ditt bästa — och när det istället börjar göra för ont i mig, när jag behöver värna om mitt eget hjärta och se till mitt eget bästa.

Var går gränsen liksom?

Träder vi över den som smygande obemärkt eller finns det en tydlig linje?

På samma sätt: finns det gånger då vi är alldeles för måna om vårt jag, att vi försummar vår medmänniska? Hur vet vi när det är tid för vad?

Många obesvarad frågor.
Svar emottages tacksamt.

Tid finns, tid finns

Jag och tiden.

Trots att det inte är och aldrig har varit en kamp eller en tävling så känner jag mig ständigt som en förlorare.

Som att jag alltid är tre steg efter, och närhelst jag knappar in några steg — kanske till och med får ett litet försprång — vet jag ändå att jag inte har en chans.

Det låter kanske pessimistiskt,
det kanske rentav är det.

Men jag är ett barn av min tid (som jag ironiskt nog inte upplever mig ha tillräckligt av) och kan inte rå för det.

För att se på saken ur ett ljusare perspektiv kan jag tacksamt konstatera att det ändå inte är de tråkiga, stressande och obligatoriska aktiviteterna i mitt liv som upptar det mesta av min tid. Nej, snarare handlar det om att jag har så mycket roligt som jag vill göra som pockar på min uppmärksamhet.

Det jag vill är endast roligt och det är bland annat följande:

Jag vill musicera, skriva ny musik, spela in låtar och släppa dem frimodigt.

Jag vill skriva blogg, skriva fiktion, skriva dagbok och dela med mig av mina skriverier.

Jag vill träna, springa, stretcha och känna mig stark i den kropp som är min.

Jag vill läsa, läsa, läsa.

Jag vill fördjupa mig i en mängd olika intresseområden såsom personligheter, filosofiska inriktningar och makramé.

Jag vill umgås med de människor som står mig allra närmast.

Jag vill forska, studera och fördjupa min insikt i samskrivande och kreativt skrivande.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Ni märker.

***

I Tomas Sjödin-anda försöker jag ändå vända mitt tankesätt från “jag har inte tid” till ett “jag har bara tid” eller “tid finns”.

Tid finns.

Det där kan jag inte

Jag har aldrig varit bra på handarbete eller på att måla.

Eller att åka skidor, för den delen.

Och hela mitt liv har mitt uppenbara ointresse för de här aktiviteterna lett till att jag knappt har försökt. Det har varit lätt att dra det där ”nä men det där kan jag inte”-kortet närhelst ovanstående aktiviteter har kommit på tal (eller dykt upp på schemat).

För helt ärligt tror jag inte att man ska kunna allt. Än mindre vara bra, ens hyfsad på allt.

Jag tror inte ens att man behöver prova på allting!

Men alldeles för länge har jag haft skygglappar på för nya upplevelser och varit låst i gamla vanor.

För med lite (okej rätt mycket) puff och pepp i rätt riktning, har min vän S fått mig att a) delta i en akrylmålningsworkshop OCH b) bli nyfiken och pröva på makramé.

* Ljudet av hakor som dunsar ner till marken *

Jag är kanske mer förvånad än du, för du vet inte hur djupt det där ”nä men det där kan jag inte”-tänket sitter hos mig. Typ som kalk på en toalettstol som inte har rengjorts på en, säg, tjugofemår.

Fortfarande är jag långt ifrån bra på att måla eller knyta makraméknutar och helt ärligt kommer jag kanske aldrig bli ens hyfsad på någondera. Men sjutton vad jag har gått miste om det kreativa lugn som sådana rogivande aktiviteter ger!

I min ständiga quest att fördjupa min förståelse över min egen personlighet och andras personligheter lär jag mig mycket.

Också att sådant som vi tror är fastklistrat i vårt jag kanske egentligen bara är ett val vi har gjort en gång, och sedan bara fortsatt göra samma val av gammal vana.

I dag valde jag att skita i vad jag tidigare har trott om mig. Jag fick riva upp mina makraméknutar fem gånger och fick sedan en liten mental breakdown (och nu måste jag göra annat för att lugna ner mig)

men jag gjorde det! älskade det!

Skidåkningen får bli en uppföljare …

Hör hemma här

Jag frustreras över att inte hitta min siffra i enneagrammet.

Alltså personlighetstypologin i vilket en person har en siffra och rör sig mot två andra siffror — it’s complicated men läs mer om du blir nyfiken.

Det är kanske onödigt av mig att känna mig frustrerad över att inte ännu har hittat rätt, men känslan av att känna sig förstådd är för mig synonymt med att känna sig normal, känna tillhörighet.

För jag känner mig inte sällan märkligt malplacerad i olika sammanhang.

Det är en rätt ensam känsla, det, och det är lätt att känna sig ensam i den värld som är vår.

Jag uttryckte det här för dig. Och utan att du visste det fick du mig att inse att jag alltid hör hemma här, här med dig.

Och alla känslor av malplaceradhet och ensamhet rann av mig.

Tillhörighet är så viktigt. Alla borde få höra att de hör hemma.

Hör hemma här. Foto: Michaela Fagerudd

Jag har en röst

Jag har alltid sjungit.

Jag har uppträtt sedan jag kunde gå, sjungit i körer i flera år och varit solist på vigslar och fester så länge jag kan minnas.

Men under en lång tid begränsade jag mig till att endast välja låtar i en låg tonart, eller så tvingade jag ner de höga låtarna ner några (många) tonarter.

Ifall en låt ändå hade en hög ton tog jag den med en tunn falsett. Försökte jag sjunga dem i neutralt läge sprack min röst. Jag blev rädd och började undvika de höga tonerna över huvud taget.

Jag sjöng altstämman och trodde det var det enda jag kunde.

Tills jag plötsligt upptäckte att jag visst hade en röst som når de höga tonerna. Jag kunde visst nå de där Kelly Clarkson-tonerna som jag bara hade drömt om att träffa tidigare.

Jag kunde nå dem, men bara om jag verkligen vågade sjunga ut.

När jag tidigare hade försökt ta noterna hade jag gjort dem med en tunn röst som inte vågade ta plats, som ursäktade sig redan innan den resonerade. Det är klart att jag inte nådde dem då.

Jag kvävde min egen röst.

Jag tänker på det ännu idag, hur jag i andra sammanhang totalt glömmer bort att jag har en röst som får höras.

I mitt fredsskapande-alla-ska-ha-det-bra-tänk glömmer jag bort att jag också har en röst som får ta plats när det behövs.

Min bror Max och jag. Foto: Michaela Fagerudd

Det är farligt att uppmuntra till att “ta plats och göra sin röst hörd” för jag tror att många av oss tvärtom borde tänka på att låta andra höras, ge rum, hålla tand för tunga.

Men om du är som jag behöver också du få höra att du har en röst.

Och då behöver du också få höra att det enda sättet att nå de där höga tonerna är att våga sjunga ut.

Du har en röst. Använd den.

Smutsiga fönster

Få ting påminner mig lika mycket om vikten av perspektiv som mina smutsiga fönster.

Särskilt på våren och hösten blir jag påmind om detta, tack till snöoväder och höststormar.

För det är aldrig så uppenbart att allt egentligen handlar om perspektiv som när jag antingen väljer att se på mitt fönster eller genom mitt fönster.

Väljer jag att zooma in på fönstret i sig själv ser jag kanske höstlöv och torkade regndroppar (i värsta fall också fågelsk*t) på utsidan och fettfläckar och fingeravtryck på insidan.

Men väljer jag att se genom fönstret ser jag allt möjligt annat.

Barn som leker, solen som unnar oss sina värmande strålar ännu i denna höstmånad, moln i krumeluriga former som ofta får mig att tänka på sockervadd, jag kanske ser någon jag känner, kanske ett djur som springer över gräsmattan.

Och då gör fingeravtryck och fettfläckar egentligen inte så mycket.

Egentligen inget alls.

Det jag hann och inte hann

Dagen idag har varit lång och på många sätt en typisk måndag.

Alltid när dagen börjar gå mot sitt slut brukar jag göra en mental lista på vad jag har gjort. Inte endast en prestationsorienterad lista, utan också en lista på vad jag har gjort som har berikat, gett glädje och ork.

I typisk läraranda är jag ändå frestad att göra en motsatt lista, en lista på vad jag inte har gjort som jag gärna hade gjort.

Idag, till exempel ser mina listor ut så här.

Det jag hann: komma enormt mycket framåt på min forskningsplan, sprida lite pausjumppa-motivation på jobbet, fixa lite The Haralds grejer, luncha med en vän, få ett glatt bokmeddelande, träna i allsköns ro, sitta en halvtimme i infraröd bastu och njuta, äta god middag, umgås med väninnor på kvällen, catcha up med en god vän och ha kvalitetskvällste med min Samuel.

Det jag inte hann …

Grejen med den här andra listan är att när jag har gjort den första listan brukar jag inte känna ett lika stort behov efter att skriva den andra.

Tacksamhet är rätt kraftigt.

Det mest kravlösa

Jag noterar att jag gärna applicerar principen om det minsta motståndets lag i mitt liv.

För mig handlar det inte om lättja; att hoppa över där ribban är som lägst. Nej, för mig handlar det om att välja sina strider och vara betänksam med sina resurser.

Därför älskar jag allt som har med hösten att göra.

Jo, höst är rutin, vardag, slut på semester, deadlines, återupptagandet av hobbyer och allt det där. Men höst är också en årstid då naturen börjar förbereda sig för en lugnare tid, efter skörden får växterna återhämta sig, vissa djur flyttar medan andra förbereder sig för vinter och vissa till och med för vintersömn.

Sommar för mig är prestationsångest, vinter ett enda jagande efter soliga dagar, våren en rastlöshet och längtan ut men hösten! Hösten för mig innebär väldigt lite motstånd, väldigt lite krav.

Och jag är så redo för den mest kravlösa årstiden just nu.

Foto: Ebba Åström

Världen stannar upp

Jag läser som bekant en hel del.

Ibland på autopilot, ibland helt oreflekterat, ibland utan att det har någon nämnbar effekt på mig (läser till exempel en roman av Jo Nesbø för tillfället som inte har påverkat mig i någon riktning över huvud taget. Ändå är det rätt skön IQ-befriad läsning).

Men ibland händer det att något jag läser får världen att stanna upp. Om så bara för en mikrosekund.

Det händer till exempel när någon har uttryckt en tanke så glasklart, skildrat ett fenomen på ett så uppenbart sätt att det öppnar upp något i mig och mitt sätt att tänka om och uppleva världen.

Jag vill nästan kalla det en slags djupinlärning, en ahaa-upplevelse. Nästan en kroppslig reaktion.

Som idag.

Jag satt i allsköns ro och konsumerade allehanda litteratur. Allt från den halvbra romanen av Nesbø till Är Trump postmodern till en bok om enneagram. Tills jag tog upp boken av Tomas Sjödin och läser:

“Människosyn är ju inte en uppsättning värderingar man bestämde sig för i tjugoårsåldern och som man sedan inte behöver bry sig särskilt mycket om i det dagliga livet. Lika mycket handlar det om hur jag ser på dig här och nu, hur jag bemöter dig under rådande omständigheter.”

— Tomas Sjödin (2015) Det är mycket man inte måste, s. 45

Det är ju så självklart, men ändå har det aldrig slagit mig med den här magnituden förut.

Det påminde mig om varför Sjödin hör till en av mina bästa favoritförfattare. Han förmår uttrycka det uppenbara på nya sätt som gör att det inte längre går att ta för givet.

Världen stannade upp för mig idag. Och fortsatte snurra igen, om än lite långsammare än förut.

En annan vardagsverklighet

Jag vill så mycket.

Jag vill att min vardag ska innehålla meningsfullt arbete, svettiga träningspass, givande diskussioner, ett rullande hushåll, spontana kaffedejter, tiotals sidor bokläsning varje dag, ledda gympass, kvalitetstid med min Samuel, lite Netflixtittande, mysiga kvällstestunder, ett rent och städat hem, löpturer längs motionsrundan och näringsrika måltider på färska varor. Varje dag.

Och då nämnde jag inte ens det viktigaste: vilan. Alla ovannämnda ting är nästintill obetydliga om jag inte känner mig utvilad.

Ni hör det och jag vet det, att det omöjligtvis går att klämma in allt det här på under samma dag. Knappt på samma vecka.

Och idealist som jag är har jag svårt att nöja mig med mindre. Jag vill ogärna pruta på något men tvingas göra det i tid och otid, vilket leder till att jag ofta känner mig missnöjd med mina dagar, ibland också min vardag i stort.

Alldeles huvudlöst, egentligen.

Så jag har varit så illa tvungen att revidera min vardagsverklighet. Eller snarare min uppfattning av den. (Vissa kanske skulle säga ”sänka kraven” men jag vägrar säga så, för varför ska färdriktningen alltid vara framåt och uppåt?)

Jag har kallt konstaterat: verkligheten är sådan att jag inte hinner med allt jag vill på de 24 timmar som jag, precis som alla, har blivit tilldelad — då hjälper inget annat än att jag istället nöjer mig med det jag verkligen hinner.

Idag hade jag stora ambitioner på att läsa några kapitel i åtminstone tre böcker, se ett avsnitt Outlander och ta en kort tupplur innan kvällens program tog vid. I slutändan blev det två sidor bokläsning och en lite för lång tupplur.

Och det var kanske precis det jag behövde idag.

Förnöjsamhet, hörni. Ett så skönt och bra ord. Mer av det vill jag ha i mitt liv.

Men morgonen inleddes emellertid med en varm kaffekopp och lite reflektioner på pränt. Utmärkt start på en dag i min smak.

Efter en lite för lång tupplur. Nöjd. Ändå