Få ting påminner mig lika mycket om vikten av perspektiv som mina smutsiga fönster.
Särskilt på våren och hösten blir jag påmind om detta, tack till snöoväder och höststormar.
För det är aldrig så uppenbart att allt egentligen handlar om perspektiv som när jag antingen väljer att se på mitt fönster eller genom mitt fönster.
Väljer jag att zooma in på fönstret i sig själv ser jag kanske höstlöv och torkade regndroppar (i värsta fall också fågelsk*t) på utsidan och fettfläckar och fingeravtryck på insidan.
Men väljer jag att se genom fönstret ser jag allt möjligt annat.
Barn som leker, solen som unnar oss sina värmande strålar ännu i denna höstmånad, moln i krumeluriga former som ofta får mig att tänka på sockervadd, jag kanske ser någon jag känner, kanske ett djur som springer över gräsmattan.
Och då gör fingeravtryck och fettfläckar egentligen inte så mycket.
Egentligen inget alls.
