I strävan efter att människorna omkring en ska ha det bra är det lätthänt att tappa bort omsorgen om jaget.
De flesta av oss har säkert erfarenheter av liknande; för visst är det, precis som med mycket annat, en balansgång mellan att ta hand om andra och att ta hand om sig själv.
Den här tanken kan jag ägna mycket tid åt, och det irriterar mig att jag inte har något entydigt svar, ingen konkret lösning. Samtidigt fascinerar den här tanken mig.
Särskilt upptagen är jag av att grubbla på den delikata balansen mellan hur mycket jag kan ge efter för din skull, för ditt bästa — och när det istället börjar göra för ont i mig, när jag behöver värna om mitt eget hjärta och se till mitt eget bästa.
Var går gränsen liksom?
Träder vi över den som smygande obemärkt eller finns det en tydlig linje?
På samma sätt: finns det gånger då vi är alldeles för måna om vårt jag, att vi försummar vår medmänniska? Hur vet vi när det är tid för vad?
Många obesvarad frågor.
Svar emottages tacksamt.
