Utan plan, inte planlös

Vet du var du har varit? Vet du vart du är på väg?

När jag blev student visste jag endast att jag ville bli modersmålslärare. Att jag ville forska var något som jag hade tänkt på, men tanken började på allvar gro i mig när jag väl började studera och på allvar kom i kontakt med det akademiska för första gången.

Jag visste också att jag ville ägna mig åt musik, dans och kreativt skapande. Jag har alltid velat inspirera, alltid velat skriva, alltid velat dela med mig av mitt kreativa jag. Likaså, har jag alltid vetat att jag vill vara omringad av böcker, både professionellt och privat.

Jag trodde inte att det fanns en utbildning - ännu mindre ett yrke - där jag kunde kombinera alla dessa. Jag trodde inte att jag skulle hitta en vardag där allt det här var möjligt.

Jag hade ingen plan, men ändå virrade jag inte planlöst omkring.

Tänk att jag får göra allt det här samtidigt.

Tänk att jag inte ens visste att det var möjligt för bara några år sedan.

Tänk om jag hade vetat hur bra allting kan bli, trots att jag saknade plan.

Mitt studentfoto för flera år sedan. Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Den yttersta paradoxen

Jag finner en märklig tjusning i det motstridiga.

När ytterligheter möts, kanske kolliderar, men inte nödvändigtvis. Ytterligheterna kan också smälta samman, ingjutas i varandra eller bara rätt ut sagt kollidera.

Den vackraste av alla paradoxer jag vet, är att vara stark och sårbar. Samtidigt.

Stark sårbarhet.

Hur ser den ut?

För mig är stark sårbarhet ett blottlagt hjärta, inga hämningar, inga stötdämpare.

Det är rått men absolut vackert.

Allt jag inte måste

Fredag brukar vanligtvis vara min “sköta ärenden”-dag.

På fredagar brukar jag besöka biblioteket, veckohandla och städa.

Visst är det bra med en rutin och ett fungerande system för att lättare hantera det som kallas vardagsrumban, men ibland lever helt enkelt inte orken upp till kraven.

Som igår.

Då jag väl hade tagit mig igenom de två första punkterna (i ärlighetens namn är den första punkten inte alls jobbig), och steg innanför dörren med mina handelskassar rann min annars oftast befintliga städiver ur mig på samma sätt som då jag klämmer vatten ur golvmoppen.

Om jag hade kommit så långt, vill säga.

Jag nöjde mig med att släcka de starkaste lamporna, tända lite levande ljus och totalt ignorera mina dammråttor till husdjur.

Det är mycket man inte måste, sade en klok person en gång. Det handlar om att välja vad man vill se, skrev jag själv för bara några inlägg sedan.

Jag valde att se min lediga dag. Njutningen av att läsa en bra bok. Doften av rykande hett kaffe.

Vad gör lite damm egentligen?

Ja och morgonen började jag med mys på café. Det var inte så pissot, som man säger i Österbotten.

En sådan dag

Jag inledde min dag med att försova mig fyrtio minuter.

Jag fortsatte den med att tappa en hel kopp te över hela kaffebordet och över den nya duken, som mina kolleger bara en dag innan hade skrutit på och berättat en rörande historia om.

Dagen fortsatte med regnköld, missförstånd, bråttomhet och dålig kommunikation. Släng in lite oljeklott på bästa jackan och en katastroffinne i örat så målar det upp en representativ bild över dagen idag. En sådan dag, ni vet.

Men den här dagen avslutades med en vårfest med fina, fina kvinnor som jag regelbundet har haft nöjet att träffas och umgås med under det här året.

Den avslutades med god mat och närande samtal. Som jag behövde det. Och, förstås, skratt. Alltid skratt med de här kvinnorna. Och liv. Så mycket liv i alla nyanser.

Nåd är att en sådan dag ändå kan bli en bra en.

En helt annan dag med helt andra människor. Också den en bra en. Också de bra sådana.

Idealist, javisst!

Samtliga halv- och ovetenskapliga personlighetstest som jag har tagit vittnar om det:

Jag är en inbiten idealist.

Det innebär att jag har skyhöga ideal som jag inte bara tror att existerar som ett tanke-embryo i min fantasi, utan som jag också tror att människan har kapaciteten att uppnå. Jag tror så hårt på den goda människan. Så hårt!

Det betyder att jag har höga krav på mig själv, på mina relationer och på hur jag bör leva mitt liv.

Och det kan bli lite besvärligt, för mer ofta än sällan märker jag att jag inte alls lever upp till mina egna stadgar. Så klart att jag då blir besviken.

Likaledes är människorna i mitt liv endast människor, och precis som jag kommer också de till korta ibland.

Att vara en idealist är inte lätt. Att vara en modfälld och besviken idealist är kanske ännu värre.

Men redan det, att jag vet om att jag är en idealist, hjälper mig att hantera mina känslor och min förmåga att repa mig efter ett fall från valfri idealisthöjd.

Och trots att det inte alltid är lätt att vara idealist så finns det något fint med det.

Det här:

trots verkligheten ibland är något helt annat än den som jag målar upp i min utopiska världsbild och människosyn, så tror jag ändå alltid att det kan — kommer — att uppnås i slutändan.

Och då känns det inte så illa längre.

Vad vi väljer att se

Det sägs att man inte vet vad man har förrän man har förlorat det. 

Och det stämmer, det gör det med all säkerhet, men det är ändå ett väldigt cyniskt sätt att förhålla sig till det vi kallar livet.

Måste vi bli sjuka förrän vi kan glädjas över god hälsa? Måste vi förlora innan vi verkligen inser hur mycket vi älskade?

Nej, jag tror inte det.

Jag tror stenhårt att det går att öva upp förmågan att känna och uttrycka tacksamhet även utan förlustens närvaro. Jag tror inte att mörker är nödvändigt, för att vi ska lägga märke till ljuset.

Det handlar väl om att välja vad man vill se.

Och just idag väljer jag att se solsken, grönskande trädalléer och mina fina relationer som jag värderar så högt.  

Vad väljer du att se idag? 

Förra sommaren valde jag att se Vasas fina stadsstrand. Det väljer jag gärna i år också.

Måste man gilla alla människor?

Från barnsben lär vi oss att komma överens med andra.

Då handlar det främst om att inte slå ihjäl grannflickan med grävmaskinen när hon är irriterande i sandlådan, eller att inte knuffa storebrodern i nässeldiket när han retas. Istället lär vi oss att hantera vår frustration på andra, mer konstruktiva sätt.

Vi växer upp och förhoppningsvis blir vi rätt så bra på att undvika incidenter orsakade av grävskopor i huvudet och andra gradens brännskador.

Men att vi lär oss att hantera vår frustration på ett mer civiliserat sätt betyder väl inte automatiskt att vi lär oss att gilla alla människor. Eller?

Jag kommer överens med de flesta människor. I stort sett alla (fastän det här “överenskommandet” ibland kan innebära att ta djupandningspauser på toaletten och krampaktigt bita ihop tänderna så att inte ett ont ord bara pyser ut).

Men måste man verkligen tycka om alla människor?

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Jag har svårt att gilla människor som är besserwissrar, som totalt kör över andra människor i diskussioner, som avsiktligt vill verka förmer än andra och få andra att känna sig underlägsna.

Jag irriterar mig på människor som tror att de är världens navel, som går före i kön, som inte bemödar sig om att säga tack eller hälsa tillbaka och som parkerar i specialparkeringsrutor trots att de inte har rättigheterna.

Jag kommer överens med de här människorna, ja. Men tyvärr har jag få varma känslor till övers för sådana här personer.

Men, som inbiten idealist och troende på det det goda i människan, tror (hoppas!) jag innerligt att om jag bara skulle rota tillräckligt länge skulle jag i varje människa finna det sköna, älskvärda.

För det är svårt att inte tycka om människor när man verkligen lär känna dem på djupet. Eller: varje människa är en oslipad diamant som det så fint heter. Jag tror stenhårt på det.

Med vissa människor måste man bara slipa riktigt hårt och riiiktigt länge.

En berättelse värd att berättas

Jag har alltid fascinerats av berättelser.

Och jag har alltid ansett att alla människors berättelse är värd att berättas. Inte bara berättas, nej, än mer: höras, resoneras, bekräftas.

En fantastisk möjlighet till att dela med sig av sin livshistoria erbjuder vår statliga rundradio, Yle Vega, och deras sommarprat.

Varje år ställer en mängd, mer eller mindre, kända personer upp för att berätta sin berättelse. Och varje år får också vanliga dödliga, och inte så kända, lyssnare möjlighet att skicka in sin egen berättelse i hopp om att erhålla en timme i etern.

Nu ska jag berätta något som endast tre personer har vetat om fram till nu:
I år skickade jag in ett bidrag.

Det var min goda vän som uppmuntrade mig och efter mycket tvivel och tvekan spelade jag in min berättelse — en kort version, nästan som en trailer, på två minuter.

Jag skämtar inte, när jag säger att jag skakade när jag gjorde det. Och då bör du veta, att jag ytterst sällan är nervös. Och aldrig så nervös att det tar rent fysiska uttryck.

Ni som har skrollat igenom svenska yle:s webbsidor vet att mitt bidrag inte kom så långt till den första gallringen. Det är klart att jag blev besviken.

Men eftersom jag lever enligt livsfilosofin att allas livshistorier är lika dyrbara, kan jag ju inte annat än konstatera att de fem bidragen  som finns med i gallringen, precis som alla insända bidrag, är unika, rika berättelser. Var och en är värda att berättas.

Än mer.
Höras, resoneras och bekräftas.

Det betyder inte att jag inte kommer att berätta min berättelse.

Jag kommer att göra det någon gång.
Jag gör det egentligen hela tiden.

Foto: Ebba Åström

Skillnaden i det pyttelilla

Det är måndag och jag är löjligt glad över efterdyningarna av helgens täta regn.

Gräset har fullkomligt exploderat i grönhet och häcken utanför vårt fönster har knoppat till sig och frodats gott under de gynnsamma väderförhållandena. Sammantaget blir det en enorm förändring men jag ser ju, att gräsmattan består av enskilda strån, att häcken egentligen bara är en massa små blad.

Kanske det är en romantiserande, naiv Mindy som talar, men allt det här får mig inse vikten i det lilla. Hur mycket det lilla faktiskt kan göra.

Inte alls osökt kopplar jag ihop den här tanken med klimatförändringarna och mitt eget sopsorterande.

Vissa tycker det är absurt och onödigt att jag prompt ska sortera bioavfall, plast, kartong, tidningar, metall, glas och brännbart separat och att jag nästan ser rött om något som går att återvinnas ligger i den intetsägande och go-to ”brännbart” soppåsen.

Vissa säger att det är fullkomligt onödigt att jag knaprar lös plasten från kartongen på min nya tandbortsförpackning, några kanske rentav kallar det för hårklyveri, för vi i Finland är ändå förhållandevis miljövänliga medan andra länder med sämre avfallshantering och klimatpolitik är “de riktiga bovarna”.

Vissa säger att det inte är någon skillnad vad jag gör, för det här är en långt större problematik.

Och kanske de har rätt.

Och kanske min envetna sopsortering endast är ett fåfängt försök att stilla ett ont samvete, för jag vet att jag gör mycket annat som miljön inte alls tackar för.

Men jag vill ändå.

Jag vill inte förkasta det lilla bara för att större saker också kan göras. Jag vill inte göra inget bara för att jag vet att många, långt större makter än mig, måste göra något, mycket. 

För jag ser ju på min grönskande gräsmatta och på min blommande häck att det pytte, pyttelilla också gör skillnad. Och jag vill inte förkasta det.

Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.