Samtliga halv- och ovetenskapliga personlighetstest som jag har tagit vittnar om det:
Jag är en inbiten idealist.
Det innebär att jag har skyhöga ideal som jag inte bara tror att existerar som ett tanke-embryo i min fantasi, utan som jag också tror att människan har kapaciteten att uppnå. Jag tror så hårt på den goda människan. Så hårt!
Det betyder att jag har höga krav på mig själv, på mina relationer och på hur jag bör leva mitt liv.
Och det kan bli lite besvärligt, för mer ofta än sällan märker jag att jag inte alls lever upp till mina egna stadgar. Så klart att jag då blir besviken.
Likaledes är människorna i mitt liv endast människor, och precis som jag kommer också de till korta ibland.
Att vara en idealist är inte lätt. Att vara en modfälld och besviken idealist är kanske ännu värre.
Men redan det, att jag vet om att jag är en idealist, hjälper mig att hantera mina känslor och min förmåga att repa mig efter ett fall från valfri idealisthöjd.
Och trots att det inte alltid är lätt att vara idealist så finns det något fint med det.
Det här:
trots verkligheten ibland är något helt annat än den som jag målar upp i min utopiska världsbild och människosyn, så tror jag ändå alltid att det kan — kommer — att uppnås i slutändan.
Och då känns det inte så illa längre.
