Jag finner en märklig tjusning i det motstridiga.
När ytterligheter möts, kanske kolliderar, men inte nödvändigtvis. Ytterligheterna kan också smälta samman, ingjutas i varandra eller bara rätt ut sagt kollidera.
Den vackraste av alla paradoxer jag vet, är att vara stark och sårbar. Samtidigt.
Stark sårbarhet.
Hur ser den ut?
För mig är stark sårbarhet ett blottlagt hjärta, inga hämningar, inga stötdämpare.
Det är rått men absolut vackert.
