Idag firar vi

Det blåser tio meter i sekunden. Bitande nordlig vind. Noolan som det vackert heter på dialekten här norröver.

Blåsten till trots firar vi idag. Hela helgen, faktiskt. Vi firar ett stycke ekonomiemagister och ett stycke filosofiemagister. Vi firar en milstolpe och ett mål. Lika mycket en början som ett avslut.

Idag firar vi med vänner. Vänner som har hjälpt oss att tänka på annat när vi har haft huvudbry med avhandling och tenter. Som lockat till skratt när vi har varit djupt försjunkna i inlämningsuppgifter och kurslitteratur. Och som bidragit med en sund mängd dålig arbetsmoral när vi behöver det som mest ”nee du hinner skriv gradu sen — koma på kaffi nu!”

På söndag firar vi med familj och släkt. Familj som kanske inte alltid har begripit sig på exakt allt vi håller på med, men som alltid har frågat och visat intresse. Som har funnits till hands som bollplank i alla olika ärenden; allt mellan val av försäkringsbolag till karriär. Och som kommit ihåg oss i tanke, handling, bön.

 Jag tycker det är relativt ovanligt att fira sin examen. Studenter firar vi men universitetsexamen not so much. Jag vill förbättring här! Jag tycker att alla mål, stora och små, är värda att uppmärksammas. En uniexamen kan väl ändå räknas till de lite större målen.

Överlag vill jag en förändring i belöningskulturen. Vi knegar, doonar å mårar å påå allihopa, men hur ofta ger vi varandra — och oss själva! — en klapp på axeln och säger BRA jobbat! Hur ofta belönar vi vårt slit? 

Alldeles för sällan, om du frågar mig. 

Men det åtgärdas idag. För idag firar vi. 

Jag och min bästa vän. Vi som har jobbat sida vid sida genom hela den här processen, från gulis till magistrar. Jag är så stolt över dig — över oss!

Vad fotboll har lärt mig om livet

Jag gillar fotboll.

Jag har vuxit upp med fotboll och själv spelat en stor del av mitt liv. Numera håller inte mina knän för fem penni, men det var kul så länge det varade........

Orsakerna till min förkärlek för fotboll är många. Arv och miljö är säkert stora bidragande orsaker, med kraftig betoning på det senare. 

Jag gillar också fotboll för att det är en väldigt sympatisk sport. I många avseenden är fotboll likt livet i stort. Lycka och välgång går hand i hand med misslyckanden och förluster. Vi kan välja att satsa offensivt men då är det high risk-high reward som gäller, eller så "parkerar vi bussen" och kör med säkra kort; lite att förlora men lite att vinna.

Oavsett strategin är ändå spelet, liksom livet, fullt av överraskningar. Som till exempel herrfotbolls VM som pågår som bäst.

Alltså vilket galet fotbolls VM det har varit i år! Vilka tvära kast och snabba vändningar! Vilka otroliga, omöjliga, skrattretande och fantastiskt fina mål vi har sett!

Årets herrfotbolls VM har påmint mig om varför jag fascineras av den här sporten. Just på grund av det oberäkneliga och oförklarliga. Otippade vinster och oförtjänta förluster. Precis som livet.

Jag och syster och vår comeback på fotbollsplan 2016. Viva la Rödsön Veikot!

Alla känslor, utanpå

Jag är en känsloaktivist. 

Det är ungefär den enda aktivist jag någonsin kan tänka mig att vara.

Det kanske inte ens är en vedertagen term, men i min värld innebär det att jag tycker att kvinnor — och män (!) — får och ska visa sina känslor i detta hårda tidevarv. Jag ogillar starkt machokulturen och "känslor är svaghet"-tänket. Det är så stenålders.

Jag har inte alltid bejakat mina känslor, och det har givetvis haft sina följder. Men sedan jag insåg att känslor inte är farliga eller dåliga, de bara... är. Har jag blivit väldigt du med att leva med en mängd känslor.

Jag ser det som en rikedom, att kunna uppleva och vara medveten om en nyanserade känslor på känslopaletten. Det är som att se fler färger eller känna av fler smaker.

Men.

Det finns förstås ett aber.

Fast jag är medveten om att känslor inte är farliga. Och fastän jag vet att även de häftigaste känslostormarna är övergående, så gör det ändå inte så stor skillnad.

För likväl är känslorna där. Pockar på. Bankar, ibland. Hej du. Hej du. Hej du. Genomlev mig så jag slipper ut, va?

Att det är bättre att uppleva känslor än förtrycka dem skriver jag under varje dag. När som helst.

Men det är inte lätt, ändå.
Att leva med alla känslor, utanpå.

Alltid nyfiken

Vi har varit tillsammans i år som är närmare  tvåsiffrigt än en. Vid det här laget känner vi varandra väldigt väl.

Tror vi, ibland.

Fantastiskt, är det.
Att upptäcka nya egenskaper om varandra. Sådant som vi trodde oss veta efter många goda år tillsammans. Det är underbart att kunna konstatera hur mycket vi ännu inte vet.

Och jag tror att vi upptäcker nya sidor hos varandra för att vi är nyfikna. För att vi ställer frågor om varandra som vi redan tror att vi vet svaret på. Men vi ställer dem i varje fall och märker ofta att svaret, till föga förvåning, fortfarande är det samma som för några år sedan.

Men ibland.

Ibland kan svaret på en fråga ändå ha ändrats, eller åtminstone nyanserats. 
Svaret kan förvåna oss, glädja oss eller totalt golva oss.

Och hur underbart är väl inte det, att se att också vi utvecklas och utmanas inom kärlekens ramar.

Så en egenskap jag hoppas att vi aldrig växer ur är just vår nyfikenhet.
Jag hoppas att vi aldrig sluta ställa nya frågor för att lära oss nytt om varandra.

Men jag hoppas också att vi fortsätter att ställa gamla frågor,
också fast vi tror att vi redan vet svaret.

Eller kanske precis just därför.

Foto och redigering: Sofia Ylimäki-Lindqvist

För man får faktiskt ändra sig

För några månader sedan skrev jag om en uppenbar kulturskillnad mellan Finland och Sverige. Det gällde tack-kulturen och artighetskulturen överlag.

Jag skrev i mitt inlägg att jag upplevde att det genomhjärtliga och hurtiga "tack snälla!" och "eller huuuur" kändes lite väl krystat och hurtfriskt.

Vilken tur att det är tillåtet att ändra sig!

De senaste dagarna har jag umgåtts med svenskar och amerikaner. Och jag måste säga: att ställa artighetsfraserna och "how are you" och "hur är det med dig?" må vara 70 % pliktskyldighet och 30 % genuinitet (eller hur du nu vill fördela procenterna), men det går inte att förneka att det gör skillnad!

Det är helt enkelt trevligt att umgås med människor som är artiga, vänliga, hjälpsamma och generösa. Och då är det ingen skillnad om de är alltigenom genuina eller om det bara är ett symptom på kulturen.

Orsaken gör det samma, verkan är kraftig.

Så i ljuset av att förändring är tillåtet, tar jag mig friheten att säga: jag tycker det är bra att använda artighetsfraser flitigt! Mera sådant!
 

Foto: Ebba Åström

En kärlek som jag kan omfatta

Närhelst det ska skrivas om kärlek blir det lätt klyschor.

Det känns svårt att komma ifrån de fluffiga beskrivningarna och överdrivna, eller åtminstone tillspetsade, kärleksförklaringarna.

Och jag kämpar med att försöka hitta ett språk för att tala om en kärlek som redan börjar vara mogen. Eller i varje fall på god väg. Kärleken som jag upplever den idag.

Och jag hittar inte de vackra och unika orden för att göra det här. Så istället:

Kärlek för mig är att säga: "Du — jag dukar undan" när den andra är genomtrött efter maten. Kärlek för mig är att på förhand klicka på tandkräm på tandborsten åt den andra.

Kärlek kan vara att diska undan stekpannan. Eller att köpa favorityoghurten. Att hämta det där glaset med vatten åt den andra, när båda redan har gått och lagt sig (och det är varmt och skönt under täcket, och kallt och dragigt på vägen till kranen). Att korrekturläsa texten, rätta till skjortan, putsa glasögonen.

På många sätt är kärlek för mig mycket mer... okomplicerad än jag förut trodde.

Vår kärlek ligger oftast inte de där stora, dramatiska orden och handlingarna, utan snarare i de dagliga små valen. Att välja att göra gott; välja godhet och välvilja och således också välja kärlek.

Jag trodde att kärleken skulle växa och bli pompös. Att kärlek ständigt söker sig högre och högre. Som en ståtlig trädkrona som växer utåt och uppåt.

Istället har jag kommit att inse att kärleken blir alltmer ödmjuk och jordnära; den är stabil och växer neråt och djupare. Kärlek, som jag tidigare har tänkt på som trädkronan, kan snarare förstås som rötterna.

Och på alla sätt är det här mycket mer en kärlek som jag kan omfatta. Det är mycket lättare att omvandla en jordnära kärlek till praxis. Den är mer kravlös på alla sätt.

Tack för att du får mig att inse det här mer och mer för varje dag som går. Tack för att vår kärlek inte är guld och grön och skogar utan snarare morgongröt och smutstvätt.

Morgongröt och smutsvätt  med guldkant.

Alldeles för snäll

Kan man vara för snäll?
Som för snäll?
Det här undrar jag idag.

Jag vet inte om jag tycker att det är möjligt att vara för snäll. Men ibland undrar jag om jag i alla fall borde vara lite tuffare. Som till exempel när:

en kö är kringelikrokig, totalt utan ordning och reda, och det enda sättet att ta sig fram är med de vassa armbågarnas metodik. Då är jag den som låter alla andra snällt ta sig fram i kön före mig (och får alla bakom mig att surna till).

jag är missnöjd med min mat (biffen är seg, kebabrullen saknar ett flertal ingredienser och jag fick fel topping på min glass). Det krävs mycket för att jag ska våga kommentera och "klaga". Snarare: det krävs att någon med makt övertalar mig.

jag ska pruta på priset (egentligen är det här ett alldeles onödigt exempel för jag skulle aldrig pruta. Om Samuel gör det går jag bort för jag blir så besvärad).

när jag egentligen skulle behöva lite hjälp med att hitta en produkt i affären, men personalen verkar väldigt stressade och har fullt upp med att ställa varor i hyllorna.

Jag har själv jobbat inom kundservice och vet att jag finns till för kunderna. Mitt jobb är att hjälpa dem. Ändå drar jag mig något enormt för att "störa" personal.

Tro inte att jag för den skulle är mjäkig. När någon gör övertramp på ett område som är en hjärtesak ryter jag till. Ordentligt. Men de här vardagssituationerna låter jag sippra mellan fingrarna. Är det att vara för snäll?

Vad tycker ni? Är jag för snäll? Är du för snäll? Hur kan man vara snäll men samtidigt bestämd? Trevlig men rättvis?

Allt det där jag inte skriver på min CV

Jag skrev lovordande om glädjen i att utforska sig själv i ett tidigare inlägg.

Låt mig nu lyfta fram baksidan av myntet. Den oundvikliga delen i äventyret att utforska sig själv: att också hitta mindre smickrande hörn och rum.

Själens skamskrubb
som jag kallar det.

Usch vad motigt det är att acceptera att de här skrymslena i självet existerar. Att de, trots att jag försöker dölja dem, är precis lika verkliga som alla de egenskaper och personlighetsdrag som jag listar på min CV.

Jag vill ändå tro att det är ett gott tecken att acceptera själens skamskrubb.

Jag vill tro att det är så många gånger bättre att gå in i skrubben, se sig om och säga ”ja här finns det mycket att göra” istället för att skynda på stegen med bortvänd blick blick varje gång vi går förbi vår själs skamskrubb.

Jag måste få tro att det är värt det.
Om vi ska växa är det oumbärligt att vi vågar se och erkänna skrubben för precis vad det är: en skamskrubb.

Alternativt: allt det där jag inte skriver på min CV.

För jag tror att det är genom ärligt erkännande som rensandet kan börja; oavsett om det då är frågan om en quick-fix (snipp snapp. tack och hej) eller en mer långvarig, och eventuellt smärtsam process.

Kanske det är just den här processen som behövs för att vi ska växa som människor. Kalla det då vad du vill: storstädning av själen, personlig utveckling, självförverkligande... Eller kalla det för det vackra ordet helgelse. Det gör jag.

Ack vad ont det gör att inse att förändring är ett måste.
Ännu värre: att just jag måste förändras.

Men ack vad gott det gör.

Foto av bästa syster Ebba.

Utforska dig själv

Dagens rubrik låter lite som ett temanummer om sexuell kompetens i lågstadiets fnissframkallande Kamratposten. 

Jag kan garantera att det här blogginlägget inte tar en sådan vändning idag. 

Snarare vill jag lyfta fram glädjen i att lära känna sig själv. En resa, är det för mig, att fördjupa insikten i vem jag är.

Jag är ofta ett stort frågetecken för mig själv. Jag tycker att jag kan reagera märkligt, häftigt och... fel, i olika sammanhang.

Med tiden har jag lärt mig att visa nåd åt mig själv. Förståelse med mitt oförståeliga.

Men underbart är det när något ibland klarnar. Ett frågtecken retas ut, en pusselbit faller på plats.

Tänk vad häftigt! Av alla människor jag har hängt med under min livstid, har jag hängt mest med mig själv.

Att jag ändå, fortfarande efter tjugofyra år förvånar, förbryllar och förundrar mig själv är häftigt. Inte för att jag är exceptionellt speciell eller anmärkningsvärd. Utan för att jag, precis som varenda människa, är en komplex och unik sammansättning till människa. 

Det är fascinerande den här resan, att utforska sig själv. 

Foto av bästa syster Ebba

Stanna upp

Vill man, så kan man ganska krasst dela in människor i två kategorier.
De som inte gör listor och de som gör listor på allt.

Jag hör definitivt till den senare kategorin. 
Jag gör listor i överflöd.
Jag gör till och med listor på mina listor.
Som blir till ytterligare listor.
Ungefär.

Jag, och alla listiga människor med mig, älskar att kryssa av vår lista.
Det allra bästa är att få konstatera att en lista är helt och hållet avbockad.
Bästa känslan.

Ändå leder det ofta till att jag oreflekterat bockar av min lista, utan att desto mer stanna upp och reflektera.

I dag fick jag bocka av danssäsongen från listan.

Mitt första år som danslärare.
Jag kommer inte att fortsätta som danslärare nästa år, så det var också ett ganska definitivt avslut. Eller åtminstone ett for now-avslut.

Sällsynt spegelselfie från min favoritsal i Kipinä. Bild från vintern 2018.

Alldeles för lätt blir punkter på min lista bara något att bocka av.

Tömma diskmaskinen blir likställt med avsluta danssäsongen. Och dansen som är det allra bästa, allra roligaste och min stora njutning i livet blir decimerat till något att bocka av. Check. Done. Next please.

Därför, på den här dagen för avslut och avsked, vill jag stanna upp.

Tacka en fin dansskola och härliga kolleger.
Ge mig en klapp på axeln för att jag vågat utmana mig själv på så många nivåer under året.
Minnas alla fina elever, alla delade skratt och alla fantastiska framträdanden.

Den här dansterminen har varit alldeles för mycket för att bara vara ännu en sak att bocka av från listan. Den har varit mod, trotsande av bekvämlighetszon och personlighetsutvecklande bortom ord.

Så jag stannar upp.
Minns med glädje. 
Säger tack.

Och vi ses igen.