Lite borta men ändå hemma

Jag håller sakteliga på att acklimatiseras i området som vi har kommit att kalla hem.

Hur det känns så här två månader efter flytten? Kort och gott bra. Superbra, faktiskt, alldeles över förväntan.

Eftersom jag har växt upp nära skogen, bredvid stora åkrar och i en idyllisk lantmiljö känner jag mig hemma i den här mer rurala miljön som ändå är förvånansvärt nära stad och civilisation.

Om jag hittar mig fram i mina nya hemtrakter?

Tja, sådär.

Det beror väl på vad man har planerat att hitta. Jag har bland annat hittat en massa små skogsstigar, mysiga alléer och lummiga gläntor. Och visst har jag hittat till biblioteket, gymmet och gymnasiet också, om än med lite ofrivillig fördröjning ibland.

Jag är kanske lite borta i mitt nya område ännu

men ändå är jag så väldigt mycket hemma.

Mysigt, eller hur?

En släng av nostalgi

Vad är det med våren och sommaren som gör mig nostalgisk som aldrig förr?

Hela veckan har jag gått omkring och tänkt: “ja för X år sedan hade jag fullt upp med att ställa inför studentfesten” eller “för X år sedan var det superpirrigt när jag och Samuel hade börjat dejta” och “för X år sedan skrev jag inträdesprov och var så osäker på min framtid”

Något så banalt som en enkel doft har plötsligt slungat mig år tillbaka i tiden. På gott och ont.

Alldeles för lätt tar jag min vardag, mitt nu, för självklart.

Egentligen är ingenting självklart — jag är där jag är för att jag gjorde de val jag har gjort.

Alldeles för ofta glömmer jag att se tillbaka på var jag en gång har varit, för att verkligen vara tacksam över att jag är där jag är.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

Solskenshistoria

2011 sov jag. 

Det här året var jag vaken. Väldigt vaken.  Kanske mest vaken någonsin.

Och grät gjorde jag, när laget som ingen trodde på gjorde det ofattbara. 

Laget, som i bästa fall såg ut som ett ihopkrafsat B-lag, vann jättarna med alla fancyga namn och alla står vi här med gapande mun, översvällande hjärta och tårar i ögonen. 

Otroligt. 

Om inte det är en solskenshistoria att leva länge på så vet jag inte. 

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Älskade loppis

Att besöka nejdens second hand-butiker, loppisar alltså, är min not-so-guilty-guilty-pleasure.

Jag märker att en allt större del av mina ägodelar, särskilt kläder, är begagnade och det gläder (kläder) mig. Jag älskar att strosa bland udda, märkliga, härliga ting och kläder. Allt är så mycket mer intimt och personligt i loppisar i jämförelse med stora varuhus.

Trots att loppis enligt mig är det bästa som finns, existerar det ändå personer som inte alls är så sålda på loppisar. De hävdar att det på loppis endast finns gamla, nötta föremål — skräp i princip. Och så luktar det illa. Loppor får man säkert också.

Till er vill jag säga: köp inte de nötta och överanvända gamla sakerna då.

Visst finns det mycket på loppisborden som jag själv aldrig skulle sälja, än mindre köpa, men bortse från alla sådana föremål och välj att se guldkornen istället. Vilka skatter det kan finnas!

Och för att riktigt ge er alla en riktigt loppis-pepp har jag här plockat fram några guldkorn i min loppisfyndssamling.

Böcker är det som jag köper mest av på loppis. Kan inte fatta att människor säljer bort sådana här skatter till barnböcker för några ynka eurosar. Senast i tisdags köpte jag Stora Emilboken för ynka sex euro — normalpris är väl närmare tjugolappen.

Bilden ovan: Boken All Nordens lyrik är ju ett imperativ för modersmålslärarmindy. Och så är den hur snygg som helst i bokhyllan. Bredvid den ser du Selma Lagerlöfs Jerusalem i två band med gulddetaljer.

I bilden nedan ser ni lite gott och blandat i litteraturväg. Lite Runeberg, lite klassiker och lite annat. Helt som jag vill ha det

Prylar. Jag älskar att ha små detaljer i mitt hem.

Jag tycker det är precis sådant som ger det där lilla extra till ett bord eller en hylla. Bilden ovan innehåller två psalmböcker från 1940-talet, rörande fint. Ovanpå dem en kikare som inte bara är snygg utan också fungerar utmärkt!

De tre blåfärgade böckerna staplade på varandra är Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar (kostade 50 cent!), en gammal andaktsbok och Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen i en läcker, mönstrad utgåva. Längst till höger lite lyrik, bland annat Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga i prima skick som jag köpte för två euro.

Nedan lite mer grejer som jag har fyndat (inte bomullstussarna, sminkborstarna och det gröna i vasen, dock)

Ovan, min favoritkofta av märket Tiger of Sweden. Skulle troligtvis aldrig köpa en sådan här ny men den här fick jag för under tjugo euro. Underbar kvalitet och färg.

Nedan, en härlig kjol (som ser så ledsen ut där den hänger snett) och en härligt vårig kofta och en spetströja.

Ovan, två svartvita tröjor som jag använder så ofta. Den till höger dessutom i märket Mads Nørgaard — min go to tröja, passar med allt!

Nedan, två shorts som jag kommer använda rejält ofta på sommarens (förhoppningsvis) varma dagar.

Ovan, en annan go-to tröja, så stilren och användbar (lite skrynklig på bild men väldigt fin på!). Älskar färgen på jackan nedan och sist men inte minst: Marimekko tygkassen. Bor i den.

Blev du taggad på att göra en loppisrunda?

Vilket är ditt bästa loppisfynd?

Idag, tisdag

Idag, tisdag, ser ut som högsommar, doftar nyklippt gräs och känns som semestertider hej hej.

Trots det biter blåsten hårt och fastän barnen ivrigt sjunger “mor, nu är sommarn kommen mor” märkte jag tidigt att jag borde ha tagit på mig fingervantarna inför cykelturen.

Cykelturen, ja.

Jag har besökt mitt nya närbibliotek, strosat bland bokhyllor och cyklat fram i mina nya hemtrakter på min svarta Jopocykel.

Därutöver har jag fyndat på loppis, tränat hårt och läst länge. Jag har tagit en oförskämt skön tupplur som varade längre än tupplurers rimliga gränser.

Och jag känner, tisdag är bra. Jag gillar tisdag.

Läser just nu: Laurent Binets Språkets sjunde funktion fantastiskt spännande läsning för min inre lingvist och språkfilosof.

Världens bästa grej. IKEAs VIVALLA håller mina böcker när mina händer är fulla av andra ting.

Bortom tacksam

Vi båtade över ett vågat hav och anlände i ett vindbitet Sverige.

Snön följde med oss från öst, men glädjen över att träffa våra goda vänner, vår familj, värmde oss inifrån ut. För det gör den, vänskapen.

Jag hade knappt kunnat sova alls, natten innan vi skulle båta över. All förväntan, längtan och saknad var så stor att den jagade sömnen på flykten. Men vad gör väl en sömnlös natt, när vi hade något så dyrbart att se framemot: tre hela dagar med Samuels bror Staffan, härliga Lina och söta småttingarna Sibel och Milas.

Vi blev bortskämda med mat, husrum och personlig transport i dagarna tre. Men än viktigare, vi blev bortskämda med deras tid.

Och det är guld. 

Samuel hittade en perfekt hörna att jobba i medan frugan shoppade. 

Sötaste Milas och Samuel

Och Samuel och Sibel

Med matchande tröjor, så klart

High five på den

Det enda bildbeviset på att jag också var närvarande. Med en bok, förstås.

Sa jag god mat? 

Första intryck

Vi har ju nyligen flyttat till ett härligt, lugnt område utanför Vasa.

Och följaktligen har vi ju också fått en mängd nya, fina grannar. Jag brukar vara rätt så bra på att ge goda första intryck, men ibland, vet ni, lyckas det ju inte riktigt helt.

En granne råkade se mig när jag bara snabbt skulle pallra in till vännerna next door. Inget märkligt med det, men grejen var att jag just då låtsades att jag var Tony Sund och hade på mig kepsen bakfram (så där med öronen utskjutande), mina mjukaste byxor och gummistövlar som jag inte hade lagt på ordentligt.

Ja, och så gick jag på ett riktigt slashas number one swag thug life-sätt.

När jag märkte att en dittills okänd granne befann sig på gården vände jag snabbt kepsen rätt väg igen, och grannen trodde jag tog av mig kepsen av ren artighet. 1800-talet ringde och vill ha sina seder tillbaka.

Hå hå.

En annan granne träffade jag för första gången när jag genomsvettig efter cykeltur både till och från gymmet (och givetvis ett gympass däremellan) stövlade in med en frän arom och hojtade “HELLÅ” åt min Samuel. Lite visste jag att en dittills okänd granne också befann sig hemma hos oss.

Hej bara hej nya grannen.

En tredje granne skrämde jag halvt livet ur eftersom hen råkade stå i vår farstu när jag kom in springande och sjungandes (eller vrålandes, det är en tolkningsfråga) på Babblarnas “Här kommer Babba — Ba ba ba ba baa!”.

Henrik Fexeus skulle vända sig i sin grav om han hade någon.

Som tur var tror jag stenhårt på att första intryck går att reparera.

Hoppas stenhårt.

Stenhårt.

Som tur är jag hur charmig som helst när jag väl vill. Foto: Ebba Åström

Att se fram emot

Livet är ju mest vardag.

Eller: livet är mest havregrynsgröt, för att använda den eviga och väldigt lämpliga metaforen för det trygga, invanda vanliga.

Jag gillar vardag och tycker att det är skönt med rutin och tydliga ramar. Men visst känns det ibland som att havregrynsgröten nästan växer i munnen på mig och att mina dagar bara upprepar ett aldrig sinande mönster av väckning, jobb, träning, sömn repeat.

Just därför är jag mån om att alltid ha något att se fram emot i mitt liv. Något liiite, om ens pikulite, utöver det vanliga.

Som en bokhylla på väg på posten, som en ny bok att se fram emot att få börja läsa, som en snart antågande semester, som en resa, som ett paket med saker som doftar gott.

Eller som nu, en helg i mitt kära västra grannland med ännu kärare människor.

Att ha något att se fram emot är så vitalt för mig; det får mig att orka med vardagslunk och havregrynsgröt.

Vad har du att se fram emot just nu?

I rätt riktning

Interaktion är allt bra intressant.

All form av mänsklig kontakt och kommunikation har alltid fascinerat mig, och det var också en bidragande orsak till att jag valde att studera svenska språket i tiderna — jag kände mig nästintill tvungen att lära mig mer.

Jag förundras över kommunikation.

Jag förundras över människans implicita signaler; om det som förblir osagt men som ändå hänger i luften som ett annalkande störtregn.

Jag förundras över människor som vet när de ska säga något mjukt och milt och när det är tid för tillrättavisande eller mer krävande ord.

Och jag är tacksam över att jag har vänner som vet när jag behöver ord som smeker medhårs, och när det helt enkelt behövs en puff i rätt riktning.

Foto: Ebba Åström (2017)