Sånt jag hade glömt

Förra helgen hade jag den stora förmånen att få närvara och sjunga på ett bröllop där människor som jag har dansat med i Åbo närvarade.

Så utöver att jag fick vara med om ett härligt bröllop hade jag förmånen att träffa många av mina saknade dansvänner från några år tillbaka.

Och två saker, som jag med åren tycks ha glömt bort, blev jag påmind om.

Det första är hur mycket jag älskar att dansa. Och hur mycket jag har saknat det.

Trots att jag dansade när jag flyttade till Vasa och också jobbade som danslärare ett tag, så har dansen uteblivit under de senaste åren. Jag vill så gärna börja dansa igen och hoppas kunna göra det snart.

Det andra är hur otroligt generösa människor från södra delen av Finland är med att ge komplimanger.

Kanske har jag bara haft turen att lära känna de mest sprudlande och uppmuntrande människorna från Åbo och söderom Åbo, men jag tror också att vi österbottningar är lite mer reserverade och så nedkörda i jantelagen att vi glömmer bort att uppmuntra varandra.

Eller att säga högt allt det goda och fina vi ser och tänker om människor.

Mina åbovänner är i alla fall härligt generösa med att ge komplimanger och att strö beröm.

Och det är en jättefin egenskap och jag vill gärna ta efter dem.

Nåt annat jag också glömt: hur mycket jag gillar att stå på scen

Att bli förälder

I två månader har jag fått vara mamma.

Att bli förälder är troligtvis en av mitt livs största förändringar.

När jag emellertid får frågan om hur jag tycker att det har gått att bli förälder svarar jag ändå att jag upplever att jag har fått mjuklanda i moderskapet.

Omställningen har varit så mycket mindre, så mycket mjukare än jag hade förväntat mig.

Det kan bero på fler orsaker.

Vår Molly är nöjd och sover bra både om dagar och nätter, och det har gjort att min vardag inte har ändrats alldeles för dramatiskt.

Jag har kunnat läsa, vila och jobba lite under hennes sovpass. Och när hon är vaken är hon väldigt nöjd att ha med på besök hos vänner, i stan eller på promenader.

Hade hon varit ett kolikbarn eller väldigt krävande till sin natur hade det säkert känts annorlunda, och därför tror jag att Mollys natur är en bidragande orsak till mjuklandningen.

Jag tror också att coronapandemin med ett och ett halvår av social distansering, mycket hemmaliv och färre evenemang har gjort att en rätt stillsam vardag och minskat socialt umgänge varken har känts märkligt eller nytt.

Men jag tror att den allra största anledningen till att övergången till att bli mamma har känts smidig är att jag – långt innan jag ens blev gravid – genomgick en mångårig process där jag velade moderskapets för- och nackdelar fram och tillbaka.

Jag har alltid älskat barn men aldrig sett det som självklart att jag själv vill bli mamma.

Med mitt enorma tystnads- och ensamhetsbehov och med min typ av personlighet kunde tanken på ett litet människoliv som dygnet runt är helt avhängig min och Samuels omvårdnad kännas övermäktig, omöjlig.

I tanken har jag många gånger experimenterat. Jag har funderat på hur ett barn skulle påverka min relation till Samuel, mitt sömnbehov, mitt jobb, min personlighet, mina hobbyer ja, egentligen hela mitt liv.

Att dela det här föräldraskapet med dig är också en mjuklandning.

I tanken har jag gått igenom alla möjliga scenarion. Jag har försökt föreställa mig allt från katastrof- till drömscenarion och funderat hur jag skulle förhålla mig till dem. Hur jag skulle orka. Om jag skulle vilja, våga.

Jag tror att all denna tid som jag har lagt ner på att föreställa mig föräldrablivandet har varit en enda lång förberedelsekurs.

Och eftersom jag har föreställt mig så mycket mer dramatiska scenarion än de jag hittills har fått uppleva i mitt föräldraskap, kan jag inte annat än känna tacksamhet över att verkligheten inte alls har mött mina mest pessimistiska förväntningar.

Tacksamhet över att det har varit långt mycket lättare, roligare, finare än jag hade kunnat föreställa mig.

Erfarenheter från ett två månader långa föräldraskap är knappast hela sanningen, det har ju bara börjat. Så kanske jag inte ska uttala mig om föräldraskapet ännu.

Men landningen vågar jag uttala mig om, och landningen har varit mjuk.

Tänk att det får vara så, tänk att det får gå den vägen.

Det gör mig djupt tacksam.

Hur vi tar det

För några år sedan introducerade min samtalsterapeut uttrycket och tankesättet:

Det är inte hur man har det,
utan hur man tar det

Och uttrycket har dröjt kvar i mig.

Vid första anblick kan uttrycket låta lite irriterande klämkäckt. Lite i stil med “det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder” eller “är glaset halvfullt eller halvtomt?” och så vidare.

Men ju mer jag har reflekterat över uttrycket inser jag hur sant det är.

För ibland har mina omständigheter till det yttre varit riktigt bra men jag har lidit av en inre stress och inte alls varit förnöjd med tillvaron. Ibland har till och med något i grunden väldigt positivt varit en källa till obalans eller oro hos mig.

Andra gånger har mina yttre omständigheter varit uppochner men jag har kunnat vila mitt i stormen.

Och just därför är uttrycket så bra.

Det här uttrycket har vi börjat använda bland mina vänner, för det är ett bra sätt att nå bortom detdär ytskrapet i tillvaron. Hur vi tar det är en fråga som vill mer än ett platt “hur går det”.

Att berätta hur man har det är inte alltid svårt, men att berätta hur man tar det – alltså hur man faktiskt mår i sina omständigheter – är en helt annan femma. Det krävs mod och sårbarhet att svara på den frågan.

Hur har du det och hur tar du det?
Vågar du ställa dig själv den frågan idag?

När jag inte är här

Är jag på många andra ställen rent fysiskt och i tankarna.

Jag tänker på att vara här på bloggen i ord, i text, i bild minst en gång om dagen. Men timmarna flyter ihop och sedan kommer något i vägen och så är jag på många ställen men verkligen inte här. Det grämer mig.

Men för att jag någon gång vill se tillbaka och läsa om vad jag gjorde den här tiden i livet vill jag dela med mig av några glimtar om var jag har varit, fysiskt och mentalt, på sistone.

Jag har varit i efterkrigstida Kosovo på tidigt 2000-tal, jag har knäckt tyska koder i Bletchely Park i Storbritannien, jag har varit i framtiden (!), närmare bestämt år 2027 och sett hur konsultarbetet ska skötas och så har jag varit till havs med en gammal man. Eller så här: jag har läst böcker.

Jag har tänkt en hel del på relationer. Om hur sköra de kan vara, om hur mycket omvårdnad en relation behöver, om hur viktiga de är, om hur de skapar ringar på vatten.

Jag har umgåtts med dessa. Mest den mindre av dessa två då den större har jobbat. Men nu har även han pappaledigt och semester så nu har vi fin kvalitetstid alla tre.

Jag har varit på fotboll i St. Petersburg, Sevilla, Glasgow med mera. Varje kväll på ett nytt ställe faktiskt! Det är lite slitsamt med alla sena kvällsmatcher, särskilt nu när det även går till förlängning och straffspark ifall det inte avgörs. Men det är fotbolls EM, läktarna börjar så småningom bli fulla med folk igen och det känns som en seger för mänskligheten efter all pandemi.

Molly har också varit med på fotboll

Jag har tänkt på kommunikation. Om hur vi kan välja att vara tillmötesgående eller att provocera, att vi kan riva eller förstöra med vårt sätt att tala och vara med varandra. Och att vi långt kan välja själva hur vi vill ha det och ta det.

Jag har varit i mina barndomstrakter. Umgåtts med familj och släkt norrifrån. Det är fint och rikt att få visa Molly för dem men också Molly lära känna dem.

Firat midsommar har jag också!

Jag har tänkt en hel del på prioriteringar – på vad som faktiskt är vettigt att göra med den tid som är idag, som är nu. Jag har tänkt på vad jag vid dagens slut vill säga att jag har gjort med min dag idag, men också vad jag gjorde med min tid som vän, som syster, som nybliven mor, som tjugosjuåring överlag.

Jag har haft övning med mitt band och det känns stort att snart få stå på scen igen! Det gick förvånansvärt bra med tanke på att jag har haft en 3-kilos baby i magen för bara några veckor sedan och att mina lungor har varit under hård press i nio månader. De höga tonerna och de mest krävande låtarna sitter inte som de brukar (än), men jag blev positivt överraskad över hur bra det ändå gick.

Ungefär på de här ställen har jag slltså varit på sistone.

Men nu har jag också varit här. I ord, i bild. Och det är jag glad för.

Ledig på riktigt

Mitt jobb är av sådan natur att det alltid finns något att göra.

Och trots att jag har varit både sjuk- och moderskapsledig under våren så har jag tyvärr inte helt kunnat släppa jobbet.

Jag har haft en artikel som jag har skrivit och filat på och så har jag gått en kurs i kvantitativa metoder (!!!) som jag ville slutföra eftersom jag har kämpat med programmet SPSS och min kvantitativa förståelse hela läsåret.

Så under alla Mollys sovpass har jag antingen:
a) Jobbat med artikeln och kursen
b) Haft ont samvete över att inte ha jobbat med artikeln och kursen

Men vet ni.

Idag lämnade jag in den sista kursuppgiften.
Idag skickade jag in artikeln till tidskriften.

Och det betyder att jag från och med nu är ledig på riktigt. Från och med nu kan jag på riktigt njuta av tystnaden och lugnet eller sitta och läsa en roman när Molly sover.

Nu kan jag med gott samvete boka in kaffeträffar, ta en vagnpromenad eller plocka upp i hemmet istället för att stirra på en datorskärm och försöka förmå mina hjärnceller att tänka på forskning och skrivande.

Kanske blev inte kursuppgiften eller artikeln precis lika bra som den kunde ha blivit om jag inte hade lidit av de förändringar i både kropp och hjärna som en graviditet, ett nyblivet föräldraskap och amningshormoner orsakar.

Men nu är det som det är. Och nu är det gjort och jag är faktiskt jättestolt över mig själv.

Framför allt är jag glad över att kunna släppa det här nu och fokusera på annat viktigt i livet.

En jättestolt doktorand, forskarstuderande och nybliven mor!

Himlastormande vardagligt

För nio år sedan blev jag och Samuel ett par.

Efter att ha känt varandra ett tag och umgåtts i samma gäng under en tid var vi på en första dejt.

Vi gick på bio och såg filmen LOL med Miley Cyrus (som ingen var intresserad av), åt lösglass, åkte ut till villan, tog ut roddbåten för att se på solnedgången (det var spegelblankt och idylliskt vackert) för att senare kura ihop oss i soffan för att se på fotbolls-EM (känns lite typiskt oss det där sista).

När han förde hem mig på kvällen pratade vi om vår framtid. Vad ska vi kalla varandra nu då? Vad ska vi kalla det som pågick mellan oss egentligen?

Vi konstaterade snabbt att vi båda ville satsa på ett vi.

Att vi ville undersöka vad ordet vi kunde betyda. Nio år senare undersöker vi fortfarande, och det vi hittills har funnit är definitivt värt att studera mer.

Våra nio år tillsammans har på ett sätt, kanske fram för allt, varit rätt odramatiska.

Visst har vi fått jobba på saker och ting, och visst har vi vandrat i motvind ibland, men ändå har det mest varit en väldigt självklar, naturlig och odramatisk gemensam resa.

När jag var yngre drömde jag om den himlastormande kärleken, det överdådigt romantiska.

Det är förstås fint och också det har jag fått uppleva. Men usch vad ansträngande en sådan kärlek är i längden.

Idag uppskattar jag vår kärlek som är mycket mer … nåbar eller down to earth.

Du och jag för många år sedan.

Vår kärlek idag är att dela halvonödiga anekdoter (som ingen annan egentligen är intresserad av) från dagen som varit, att borsta tänderna tillsammans om kvällarna, att tillsammans handla mat vid Prisma varje lördag.

Det är det interna språket och de många skämten som ingen annan förstår, gröten och kaffet som den ena av oss kokar varje morgon, att ibland komma hem med favoritchokladen.

Det är att klia den andra mellan skuldrorna dit man inte når själv, att erbjuda sig att stiga upp ur sängen för att kolla om dörren är låst, att komma med sockor till den andra som alltid är frusen om fötterna.

Det är att låna en bok som den andra skulle gilla från biblioteket, att förbereda en lunchlåda åt den andra kvällen innan, att se till att bilen är i körskick innan den andra ska åka iväg.

Det är att säga “jag diskar, ta en tupplur du” efter maten, att unna varandra tid för hobbyer och vänner, att försiktigt röra den andra vid axeln när man går förbi.

Det är att tala gott och respektfullt om varandra inför andra, att massera den andra i hårbottnet, att gillande lyfta på ögonbrynen åt den andra när den går förbi och att hålla handen innan man somnar.

Det är att dofta den andra i nackgropen, köpa det där favoritschampoot redan innan det tar slut och att komma hem med en tidning.

Det är en glädje över att få lägga sig tätt intill om kvällarna och vakna upp bredvid varandra om morgnarna.

Det är sådana här små vardagliga ögonblick som under en livstid blir himlastormande.

Himlastormande vardagliga ögonblick.

PYTTESMÅ BEBISAR.

Den eviga balansgången

Molly är som sagt en rätt nöjd bebis vilket ger mig generöst med tid att syssla med sånt som jag gillar att syssla med.

Så jag har jobbat på med en artikel som börjar vara redo för att sändas in till en tidskrift. Och jag har haft olika projekt här hemma, skött en hel del ärenden på stan och helt enkelt pynjat på med ett och annat.

Det är på alla sätt lyxigt att ha tid för allt sådant men ibland om kvällarna känner jag mig nästan helt slut och har ett stygn av dåligt samvete över att jag inte har “njutit av bebistiden” utan istället varit produktiv på olika sätt.

För ett av de bästa orden jag fick höra inför mammaledigheten är att bebisen bara är bebis en gång, men forskning och jobb finns alltid kvar.

Följaktligen är en av mina farhågor att jag ska jobba bort den här tiden, eller fokusera mer på att vara produktiv och få saker gjorda istället för att ta vara på den här tiden.

Samtidigt vet jag, att min personlighet är sådan att slappa dagar med bara soffhäng och lite verkstad gör mig oerhört rastlös. Sådana dagar är viktiga och välbehövliga ibland, men jag behöver verkligen något för händers för att vara nöjd i längden.

Jag är inte en sådan person som bara ligger och myser bort dagarna, men det behöver ju inte betyda att jag inte kan njuta av den här mysiga tiden.

Ändå vill jag inte blicka tillbaka på den här tiden och tänka suck, varför kunde du inte bara carpa lite diem Mindy!?

HUR gör man? Hur hittar man en sund balans mellan dessa poler? Ack, balansgången.

Sånt jag gör: caféar med vän. Det är väl både mysigt och produktivt? Foto av min kompis Anna

Min förlossningsberättelse

Vår Molly föddes punktligt på beräknat datum på Valborgsmässoafton.

Jag har länge varit tveksam till huruvida jag ska dela min förlossningsberättelse eller inte, men eftersom min upplevelse var enbart positiv ser jag det som ett viktigt bidrag bland alla narrativ om att föda barn.

Jag hade en makalöst fin förlossningsupplevelse och därför vill jag dela den med er – för att sporra, uppmuntra och erbjuda en röst om att det kan vara fint och positivt att föda barn.

Vi hade förberett oss genom att delta i en profylaxkurs, jag hade gjort en del avslappningsövningar (men väldigt lite egentligen) och så hade jag läst några böcker om förlossning, bland annat Föda utan rädsla (ur vilken Samuel läste kapitlet för stödpersoner).

(Föda utan rädsla metoden var för övrigt det som hjälpte mig och oss mest under hela förlossningsarbetet.)

Innan jag själv blev gravid, och ännu långt in i graviditeten, förstod jag inte poängen med förlossningsberättelser. Nu älskar jag att ta del av dem. För jag tror att något så stort och mäktigt som att föda barn måste få berättas, återberättas och delas.

Så här kommer den, min förlossningsberättelse.

Sista magbilden mellan värkar under torsdagförmiddagen den 29.4.

Formellt sett var min förlossning rätt kort, i journalen står det 9 timmar, men jag brukar skämtsamt säga att jag hade en ”en och en halv veckas förlossning”.

För en och en halv vecka innan beräknat datum, tisdagkväll den 20.4, trodde jag att vattnet gick. Jag ringde in till förlossningen och de bad oss komma in på kontroll på onsdagmorgon 21.4.

Allt såg bra ut och de konstaterade att fostervattnet fortfarande var kvar och att jag hade haft en så kallad falsk vattenavgång – de yttre fosterhinnorna hade spruckit, men inte de inre i vilket själva babyn ligger. Vidare konstaterades att jag var 1 cm öppen och att det fortfarande fanns en del kvar av livmoderhalsen.

Nå, alla tester och undersökningar som de utförde på mig då gjorde att jag började få mer sammandragningar. Under en och en halv veckas tid hade jag sammandragningar om nätterna som gjorde ont och var regelbundna (om än inte täta).

Varje natt i en och en halv veckas tid trodde jag således att “NU är vi igång”. Men varje morgon i en och en halv veckas tid klingade sammandragningarna av på morgonen och under dagen hade jag absolut NOLL känningar.

Det här var rätt tufft så där rent mentalt.

Till en början isolerade jag mig helt och fokuserade bara på att vila, äta näringsrik mat, ladda batterierna och tanka oxytocin. Men trots att jag fick många tecken på att förlossningen närmade sig (teckningsblödning, slempropp, förvärkar) så kom det aldrig igång.

Efter en vecka gav jag upp med min isolering och oxytocintaktik.

I en svag stund tänkte jag att jag aldrig kommer att föda det här barnet och att jag kommer att vara gravid tills jag är 80 år. Under onsdagen den 28.4 storstädade jag huset i ren frustration för jag tyckte inte att min oxytocintaktik verkade fungera.

Det här var en del av oxytocintaktiken. Vila, mys och tupplurer.

Och natten till torsdagen den 29.4 sov jag som en stock. Jag som hade haft nattliga värkar under mer än en veckas tid kände inte av en enda. Jag var inte ens uppe på natten för att göra mitt vanliga toabesök – så djupt sov jag.

Men jag vaknade på torsdagmorgon 29.4 klockan 05.50 av en plötslig mensliknande värk i ryggen och magen.

Prick klockan 06.00 kom följande värk. Jag försökte att inte tänka på det, att intala mig att det bara är mina förvärkar som spökar men ungefär 06.10 kom följande och de gjorde mer ont än vad mina nattliga förvärkar någonsin hade gjort.

Värkarna fortsatte komma med tio minuters mellanrum och klockan halv sju väckte jag Samuel. Han reagerade empatiskt men måttligt för jag hade ju haft falska värkar förut.

Värkarna fortsatte komma och när vi åt frukost klockan 08 hade jag redan 3-4 värkar på tio minuter och var tvungen att profylaxandas igenom dem. Samuel jobbade hemifrån och fick väldigt bråttom att boka in möten för att delegera vidare sina arbetsuppgifter.

Jag ringde förlossningen kring klockan 09 och de sade att jag får komma in när jag känner för det. Jag ville ändå försöka vara hemma så länge som möjligt.

Så jag tog en varm dusch (så skönt!), satt på pilatesbollen och kopplade upp mig till TENS-apparaten (älskade den!) som jag hade fått låna av en vän. Jag tankade bärsoppa och slökollade på Grey’s Anatomy för att distrahera mig.

Jag använde mig av två mentala bilder under hela förlossningen. Den första fick mig att orka igenom värk efter värk. Den andra bilden fick mig att slappna av under värken.

Rep-metaforen var bilden jag föreställde mig för att orka igenom värkarna. Varje värk drog jag mig fram längs ett rep och varje värk tog mig från en knut till en annan. Jag föreställde mig att jag ålade (eller tetsade, som de säger i militären) fram i lera – med regn piskande i ansiktet och iskall vind bitande i kinderna.

Den andra bilden var att jag sjönk ner under en våg i havet. Jag föreställde mig att det enda jag kan göra är att helt ge upp, helt kapitulera för vågen och inte försöka kämpa emot. Min kropp blev tung och jag slappnade av.

Så här höll jag på.

Andas. Tung. Ner.

Jag slutade klocka värkarna där vid 09 för jag visste redan då att de var regelbundna, mellan 45-90 sekunder långa och sjuka.

Till lunch åt vi potatismos och köttfärslimpa och jag försökte få i mig så mycket som möjligt.

Klockan 14 åkte vi in till förlossningen vid Vasa Centralsjukhus. Inte för att jag inte klarade mig hemma, utan mest för att få en uppdatering om läget. Jag ville inte åka in för sent utan gärna hinna landa i förlossningssalen i god tid.

Det var en utmaning att hitta parkeringsplats mitt under en arbetsdag och vi var tvungna att parkera en god bit från huvudingången.

Av någon anledning tyckte vi ändå det var rimligt att promenera den ca 800 meter långa vägen från bilen till ingången, och det gick helt bra men vi var tvungna att pausa och andas var femtonde meter.

Bilden från vår ”promenad” in till VCS. Barnmorskan sade när hon såg mig: ”Du ser nog lite för glad ut” vilket jag nu i efterhand kan förstå så väl. (Det var inte kul att höra då 😅)

Vi blev mötta av en härligt uppmuntrande barnmorska som välkomnade oss till undersökningsrummet.

Babyn mådde bra men jag var fortfarande bara öppen 2 cm. BESVIKELSEN! Här hade jag trott att jag var på god väg, men i medicinska termer var jag ännu bara i latensfasen – inte ens i aktiv förlossningsfas!

Barnmorskan gjorde en hinnsvepning där och då och rekommenderade oss att åka hem, kanske ta en promenad (inte en chans med min sammandragningskänslighet!), duscha, vila, äta och så vidare.

Jag var besviken men tyckte ändå det lät som det bästa vi kunde göra. Vi åkte hem men svängde in via Burger King för att köpa oss (mest mig) en trösteglass.

Väl hemma kunde jag faktiskt vila lite.

Bild från tiden hemma. Jag TENS:ar, tupplurar och uppdaterar mamma. Ändå helt glad fastän jag började få rejält ont vid det här skedet.

Jag slumrade till mellan värkarna och det gjorde gott. Vi gjorde precis som barnmorskan sade och hinnsvepningen gjorde sitt. Redan 18-tiden var värkarna så sjuka att jag upplevde att varken andningen eller avslappningen riktigt räckte till. Så jag började ljuda.

Ett mörkt “aaaa” eller “mmm” i kombination med att jag hängde över bord, bänkar, skåp eller Samuel underlättade. Vi märkte också att det var effektivt när Samuel helt sonika klämde sina händer hårt, hårt mot mitt huvud eller tryckte ner mina axlar.

Jag var lite rädd för att vattnet skulle gå hemma (för jag hade hört att värkarna gör ännu mer ont efter att vattnet har gått) så klockan 21 körde vi in på parkeringen till Vasa centralsjukhus igen.

Den här gången parkerade Samuel så nära dörren som möjligt och hjälpte mig att gå in den 15 meter långa vägen från bilen till huvudentrén.

Vi pausade 5 gånger under den sträckan och jag stönade fram mina mmm:n och aaa:n medan jag klängde på valfri stolpe eller Samuel. Vi skrämde troligtvis vettet ur taxichaufförerna som stod uppradade och höll andan i tron på att en baby när som helst skulle ramla ur mig.

Jag satt och väntade, andades och ljudade mina mörka läten medan Samuel flyttade bilen till en långtidsparkering.

Samma barnmorska som hade tagit emot oss klockan 14 hade avslutat sitt skift och mötte oss av en slump i aulan. Hon sade att hon genast märkte att det var det igång på riktigt – det märktes på min andning. Hon sade att hon nog misstänker det blir en baby ännu inatt. PEPP!

Vi stövlade in till förlossningen och jag fick en värk samtidigt som barnmorskan A tog emot oss.

Inte lika glad och betydligt mer trött andra gången inne i undersökningsrummet.

A tog in oss i observationsrummet och tog kurvan på mig. När hon gjorde den inre undersökningen kände jag plötsligt hur något varmt bara rann ur mig – klockan var 21.45 och vattnet gick!

Och värkarna efter vattenavgång – wow vad de ökade i intensitet.

Jag fick på mig en patientklänning och så frågade A vad jag hade för gameplan. “smärtstillande” sade jag men “kanske kejsarsnitt” hann jag tänka (på skoj) för de här värkarna var riktiga monstervärkar.

Men eftersom jag bara var öppen 5 centimeter föreslog A ett varmt bad och lustgas. Jag var tveksam för jag är ingen vattenmänniska. Samuel uppmuntrade mig ändå för jag hade haft stor hjälp av duschen därhemma, så badet var planen!

Så länge badet tappades upp gick vi i korridoren till en förlossningssal. Sträckan var än en gång imponerande 20 meter men jag var tvungen att pausa fem gånger under den sträckan.

Jag tyckte lite synd om de mödrar som var inne i förlossningen samtidigt, för A berättade att de flesta har fått smärtstillande och skulle försöka sova under natten. ”Lycka till” tänkte jag bara innan jag stannade och stönade mig igenom nästa värk.

Väl framme i förlossningssalen satte jag mig på en pilatesboll och fick använda lustgasen.

Busungen till man som flinar brett under värsta monstervärkarna! Han var så bra på att hålla stämningen upp under hela förlossningen, min Samuel ❤️

Samuel satt på en stol bakom mig och tryckte sina händer mot mitt huvud, mina axlar och min korsrygg. Han var ett så bra stöd hela tiden och uppmuntrade mig alltid att ljuda mörkt och att slappna av. Och så kom han med sportdryck och vatten när jag behövde.

Under de första två andetagen med lustgasmasken blev jag lite yr och började må lite illa, men sedan förstod jag att jag måste andas på ett annat sätt (tänka Darth Vader) och att jag också kan ljuda i masken på utandningen.

DÅ blev lustgasen min stora räddning.

Grejen med lustgasen var den här: den tog inte bort smärtan, absolut inte, men den gjorde smärttoppen lite planare. Att koncentrera mig på Darth Vader-andningen på det här konkreta sättet gjorde också att jag fäste tankarna på annat under värken.

Jag började andas in gasen så fort jag kände av att en värk började och rätt snabbt insåg jag att det bara krävdes typ tre in- och utandningar och så var det värsta över.

På det här sättet ramades värkarna in väldigt tydlig och förhindrade min upplevelse till att bli en enda smärtdimma där värkarna kommer och går utan tydligt början och slut. Fantastiskt bra.

Badkaret fanns i en annan sal så när vattnet hade tappats upp skulle vi förflytta oss. Igen. Jag kunde bara ta mig några meter till förlossningssalens dörr när jag konstaterade att jag inte kunde gå en meter till på grund av smärtan (dessutom utan min kära lustgas!).

A hämtade en rullstol men konstaterade när hon kom tillbaka: “Mindy vi kan ta dig till badet om du vill, men då misstänker jag att du också kommer att föda i vattnet”.

ALDRIG tänkte jag men svarade (hoppas jag) något mer artigt. Vi återvände således till pilatesbollen, lustgasen och tryckmassagen.

Efter en dryg kvart kände jag ett enormt tryck neråt och sade åt A att jag tror att jag kände en krystimpuls. A sade att hon gärna kollar läget så jag klättrade upp på britsen.

Jag var fortfarande bara 5-6 centimeter öppen men babyns huvud var väldigt lågt nere, och det förklarade troligtvis trycket neråt.

Jag blev kvar på knäna på britsen och jobbade på med lustgasen. Efter ännu en kvart var jag hela 8-9 centimeter öppen. Jag kunde inte TRO mina öron. Och ytterligare tio minuter så var jag fullt vidgad, redo att börja krysta.

Den erkända grattisbrickan!

Krystvärkarna var av en helt annan karaktär än de tidigare sammandragningarna. De gjorde inte alls lika ont utan kändes snarare som en impuls; en reflex som tar över hela kroppen och bara gjorde att jag måste krysta.

Krystvärkarna var också betydligt kortare, bara 15-30 sekunder i jämförelse med förlossningsvärkarnas 60-90 sekunder. Det här gjorde emellertid att jag till en början inte krystade tillräckligt hårt eller länge för att det ens skulle räknas som att jag krystade.

Först efter 20 minuter av krystande dokumenterade och berättade A att NU var krystfasen igång. Då förstod jag att jag faktiskt kunde dra ut på krystningen och våga krysta också fastän smärttoppen klingar av.

Så jag började ta i lite mer.

Efter ett cirka tjugo minuter sade A att jag skulle lägga mig på sidan. Hon konstaterade att babyns huvud placeras mer fördelaktigt om jag låg på sidan, för då kan babyn lättare tränga sig igenom bäckenet.

Så jag fortsatte krysta liggandes på sidan. Samuel höll i mitt ben och jag armkrokade mitt knäveck med ena handen och höll i lustgasen med den andra. (Ironiskt nog var bicepsen på den arm med vilken jag höll i mitt knäveck det som har gjort mest ont efter förlossningen – ACK den träningsvärken!).

Efter ännu cirka tjugo minuters krystande sade A att hon snart skulle vilja klippa för att babyns huvud lättare skulle ta sig fram. DÅ väcktes något inom mig och jag minns tydligt hur jag tänkte på ren och skär kokkoladialekt “Nå int JIRI veeden byri du klipp na!” och tusan som jag tog i efter det.

Uppenbarligen gav det resultat för efter dryga fem minuter informerade A Samuel om att det finns en knapp som han ska trycka på när hon säger till, för då kommer hjälpbarnmorskan in.

Samuel frågade om det alltså ska vara två personer när babyn är nära vilket A bekräftade. Oj vad det sporrade mig att fortsätta – jag visste ju att det betyder att vår dotter är nära!

Samuel fick tecknet från A att trycka på knappen och jag krystade för brinnkära livet. Det gjorde faktiskt inte ont att krysta men jag minns att jag blev väldigt andfådd och bara flämtade efter luft mellan värkarna.

Klockan blev 00.00 och insikten om att vår baby kommer att födas på beräknat datum var svindlande – det händer ju så sällan! Och det betyder att vi kommer att få en Vappu-baby!

“Hon har hår på huvudet!” utbrister A och frågar om jag vill känna. Och visst hade hon det! Så mäktigt att för första gången känna vår dotters hjässa. Det blev så verkligt med ens.

Jag kände egentligen inget särskilt när huvudet kom ut, men jag blev uppmanad av A att andas djupt och bara krysta försiktigt och med ens, klockan 00.21, rutschade resten av kroppen ut!

A lyfte upp henne så vi fick se henne för första gången. Och hur ska jag beskriva det – jag var häpen, förvånad, adrenalinstinn.

Men hon, vår dotter, var fulländad.

Hon hade betydligt mer hull på kroppen än jag hade föreställt mig. Hon hade runda kinder, stora ögon som genast var öppna, hår på huvudet och perfekta små händer och fötter.

Vi märkte att hon hade lite problem med andningen, det lät rossligt, så A och hjälpbarnmorskan torkade bort slem och såg till att hon hade det bra innan hon lyftes upp på mitt bröst.

Jag grät och minns att jag mest kände mig oerhört förvånad. Det och en stark beskyddarinstinkt sköljde över mig. Samuel höll om sina tjejer för första gången och det var en väldigt mäktig stund.

Efter någon minut fick Samuel klippa navelsträngen och ganska snabbt efter det sade A att han fick komma med henne till ett barnbord där de skulle hjälpa henne med andningen.

Jag blev kvar i förlossningssalen med hjälpbarnmorskan och bara pustade ut.

Samuel, A och babyn kom tillbaka efter tio minuter. Allt var stabilt med babyn och vi fick vara tillsammans på riktigt för första gången – vår lilla familj.

Dagen efter på barnintensiven.

Jag fick hålla vår dotter i min famn och så småningom lämnade barnmorskorna oss i fred och kom med den berömda grattisbrickan.

ALDRIG har en smörgås, yoghurt, te och jaffakex smakat så gott! Jag som knappt hade fått i mig något annat än bärsoppa och sportdryck på ett dygn SLUKADE allt medan jag och min dotter lärde oss att amma.

Jag och Samuel försökte ta in vad som hade hänt. Det var omöjligt men vi försökte i alla fall.

När klockan var närmare 04 på morgonen kom barnmorskorna in. De vägde och mätte henne och konstaterade att hennes syresättning var lite dålig och att hon skulle behöva vara inne på barnintensiven åtminstone över natten.

Vi blev varmt emottagna där och kände att hon var i trygga händer under sin första natt, trots att det inte var i våra händer. 05-tiden inkvarterades jag och Samuel i ett familjerum på BB och försökte sova.

Vi fick förstås varsin brits men kände att vi behövde och ville somna nära, nära efter den starka och stärkande upplevelsen vi hade varit med om. Så vi somnade så, på samma brits i varandras armar.

Omtumlade, genomtrötta, lyckliga, lite oroliga över vår baby men ändå i enormt trygga händer.

Och vår baby, Molly, blev snabbt frisk igen.

Vi har hyst en oerhörd respekt för vårdpersonal efter den här upplevelsen. Vi fick ett så oerhört proffsigt, skickligt och empatiskt bemötande av alla vi hade att göra med under förlossningen, på BB och på barnintensiven.

Ett tack känns inte nog, men i alla fall, tack <3

Vår skatt ❤️

Hur vi frågar

Den vanligaste frågan jag har fått under de senaste veckorna är “Sover ni nåt?” *

En väldigt legitim fråga med tanke på att bebis- och småbarnstiden inte precis brukar präglas av jättemycket skönhetssömn.

Jag har reflekterat en hel del över frågor – eller snarare hur vi ställer våra frågor – på sistone, för det kan ju göras på så många olika sätt.

Särskilt frågan “Sover ni nåt?” brukar ofta ställas på ett lite medömkande sätt: huvudet lite på sned, mjuk och försiktig röst, hundvalpsögon.

Och jag har full förståelse för att folk gör så här. Jag vet att jag själv gör det ibland.

För skulle jag vara utmattad och lida av total sömnbrist skulle jag knappast vara på humör att svara på samma fråga ställd med en käck och hurtig röst.

Att fråga på det här sättet är att närma sig ärendet från ett empatiskt håll. Att fråga på det här sättet är att göra det med goda intentioner; vi vill visa medkänsla för småbarnsförälderns tuffa vardagssituation med korta, avhuggna nätter.

Samtidigt är en fråga ställd på det här sättet också en fråga full av presumtion – förutfattade meningar om hur det är eller kanske borde vara.

Jag tänker att samma fråga också kan ställas på ett rätt så neutralt sätt.

Ett sätt som inte är fullt av antaganden åt varken det ena eller det andra hållet. Ett sätt som visar på empati och förståelse utan att för den skull var laddat med ett förutfattat svar.

Ett "Hur sover ni?" i all sin enkelhet.

Inte laddat och inte styrt, utan en öppen fråga som ger möjligheten att svara ärligt.

För det skaver ibland att säga ”vi sover jättebra” om frågan inte bäddar för ett sådant svar.

Det här gäller förstås inte bara barn och sömn. Det handlar om vad vi än frågar.

Och inte bara frågar för ofta ställer vi ledande frågor ("Nå ni får inte säkert sova så bra?") – som inte ens är regelrätta frågor utan snarare något slags frågande kommentar.

Som ni märker har jag verkligen reflekterat över frågor och frågeställande på sistone.

Det kanske säger mer om mig och mitt rätt monotona (om än trevliga) liv just nu än något annat, men kanske också du har funderat på detta.

Hör isåfall av dig för jag diskuterar gärna mera!

* Jag kan ju passa på att svara på frågan ifall ni undrar. Vi sover faktiskt över förväntan bra. Enhetliga tre-fyra timmars pass mellan de korta amningspassen och riktigt skönt och djupt däremellan.

Huvudet vill

Jag är inne i den fjärde trimestern.

Vilket är de tre första månaderna efter att bebisen har fötts.

Jag hade aldrig hört fjärde trimestern förut, men blev upplyst under en av de många kurserna vi deltog i under graviditetn.

Den fjärde trimestern handlar helt enkelt om att acceptera postpartumkroppen, nya prioriteringar och tankesätt och inte tro att allt är som innan graviditeten och förlossningen.

För det är det inte.

Mentalt är jag nästan precis som förr. Jag mår väldigt bra, jag är pigg och känner mig lätt i kropp och sinne och skulle bara vilja börja träna som förut – äntligen utan mage och en massa extra vätska och tyngd i kroppen.

Men jag märker ändå att fastän mitt huvud redan är där – i mitt träningsglada jag där jag lätt kan göra burpees, löpträna och dansa utan hämningar – så är min kropp inte riktigt med.

Och det är ju egentligen inte förvånande med tanke på vilken enorm belastning och omställning det är för kroppen att gå upp en massa kilon och bära och föda ett 3-kilos barn.

Men i mitt eget huvud tror och tänker jag att det absolut inte är några problem att röra på mig som förut.

Det är lite som att återgå till jobb efter att ha varit utbränd – är man utvilad och känner sig redo tror huvudet att det är bara att fortsätta köra på som förut “för nu äntligen orkar jag ju igen”.

Men alldeles för lätt fastnar man i samma gamla hjulspår som var själva orsaken till utbrändheten och i värsta fall finner man sig i samma träsk igen.

Trots att jag ser på människan som en holistisk enhet upplever jag en enorm diskrepans mellan vad mitt huvud vill och vad min kropp kan just nu. Så jag försöker agera diplomat emellan de två och hitta någon slags balans.

Det är sjukt svårt, men det är värt det.

Och jag tror stenhårt på att jag ännu kommer att kunna röra mig utan hämningar och förbehåll, det kräver bara lite tid.

En av dom sista promenaderna innan bebe behagade anlända - 2 dagar innan värkarbetet kickade igång och 3 dagar innan hon föddes. Känns som en livstid sedan!