Jag är inne i den fjärde trimestern.
Vilket är de tre första månaderna efter att bebisen har fötts.
Jag hade aldrig hört fjärde trimestern förut, men blev upplyst under en av de många kurserna vi deltog i under graviditetn.
Den fjärde trimestern handlar helt enkelt om att acceptera postpartumkroppen, nya prioriteringar och tankesätt och inte tro att allt är som innan graviditeten och förlossningen.
För det är det inte.
Mentalt är jag nästan precis som förr. Jag mår väldigt bra, jag är pigg och känner mig lätt i kropp och sinne och skulle bara vilja börja träna som förut – äntligen utan mage och en massa extra vätska och tyngd i kroppen.
Men jag märker ändå att fastän mitt huvud redan är där – i mitt träningsglada jag där jag lätt kan göra burpees, löpträna och dansa utan hämningar – så är min kropp inte riktigt med.
Och det är ju egentligen inte förvånande med tanke på vilken enorm belastning och omställning det är för kroppen att gå upp en massa kilon och bära och föda ett 3-kilos barn.
Men i mitt eget huvud tror och tänker jag att det absolut inte är några problem att röra på mig som förut.
Det är lite som att återgå till jobb efter att ha varit utbränd – är man utvilad och känner sig redo tror huvudet att det är bara att fortsätta köra på som förut “för nu äntligen orkar jag ju igen”.
Men alldeles för lätt fastnar man i samma gamla hjulspår som var själva orsaken till utbrändheten och i värsta fall finner man sig i samma träsk igen.
Trots att jag ser på människan som en holistisk enhet upplever jag en enorm diskrepans mellan vad mitt huvud vill och vad min kropp kan just nu. Så jag försöker agera diplomat emellan de två och hitta någon slags balans.
Det är sjukt svårt, men det är värt det.
Och jag tror stenhårt på att jag ännu kommer att kunna röra mig utan hämningar och förbehåll, det kräver bara lite tid.
En av dom sista promenaderna innan bebe behagade anlända - 2 dagar innan värkarbetet kickade igång och 3 dagar innan hon föddes. Känns som en livstid sedan!