Stanna upp

När jag gjorde min praktik som lärare i svenska och litteratur var den responsen jag fick efter en lektion att tänka på att stanna upp när eleverna ger kommentarer av guld (och andra valörer).

Jag behärskade min sak, nej jag var riktigt bra på stoffet, jag var naturlig i min lärarroll, kunde det didaktiska men behövde stanna upp mer.

Nu när jag själv handleder lärarstuderande märker jag att jag ofta vill ge samma respons: stanna upp.

Men jag vill inte bara ge den responsen åt andra och i den specifika kontexten, jag vill ständigt ge den åt mig själv i så många andra kontexter.

Som när en mening i en bok tar andan ur mig vill jag ge mig tillstånd att stanna upp innan jag läser vidare.

Eller när jag verkligen nådde det mål som jag hade tyckt verkade snudd på orimligt tidigare. När jag få uppträda och göra det jag älskar gång på gång.

Jag vill aldrig låta de här guldkanterna bara rinna förbi i jakten på nästa.

Den här boken utmanar mig verkligen i konsten att stanna upp. Med så många fina uttryck och meningar är det svårt att inte.

Vi har ingen aning

Jag hade inte skött mig ansvarsfullt.

Den där gången för snart tio år sedan när jag hade lovat att göra något och sedan inte hade kunnat stå fast vid mitt ord. Det var väldigt olikt mig, och jag tror att det precis därför sved så mycket (för mig, för andra) — för jag var den trofasta, den man kunde lita på.

Nej, den gången förmådde jag inte stå fast vid mitt ord och det ledde till en besvärlig, generande situation för honom, jag beaktade det i min konsekvensanalys men valde att ändå.

Jag vet att han blev besviken, kanske till och med sårad. Men jag tror ändå att om han hade hört de bakomliggande orsakerna till varför jag helt enkelt inte hade kunnat ställa upp, så hade han förstått.

Om jag hade berättat om den verklighet jag levde i, en bisarr värld där religiös manipulation och psykologiskt förtryck var dagliga ingredienser, hade han förstått att jag var tvungen att välja bort något för att hålla huvudet över vattenytan.

Jag sade bara nej då, och berättade inte mer än så.

Jag har inte berättat ännu heller, och ser ingen poäng med att göra det nu när mycket vatten har flutit under broarna.

Men den här erfarenheten gör mig ödmjuk för andras nej, gränser och självbevarelsehandlingar. Också fastän det ibland svider för mig.

Vi förstår inte alltid. Kanske det är lika bra så. Men vi kan alltid lära oss att respektera.

För sist och slutligen har vi ingen aning om vad våra medmänniskor genomlider. Vi har ingen aning.

Det vill jag alltid, alltid komma ihåg.

Från och med du

Vi firade fem år som förlovade igår.

En tid kort eller lång tid helt beroende på perspektiv och jag är inte att avgöra dess längd. Däremot dess kvalitet.

Mycket har hänt från och med du. På många sätt har jag, du, vi förändrats. Dock enbart åt det bättre hållet tänker jag.

För vi är olika på så, så många sätt att de gemensamma nämnarna är förhållandevis få. Men våra olikheter förfinar, slipar.

Samtidigt är de gemensamma nämnarna så avgörande att alla små olikheter bleknar i jämförelse.

Ingen utmanar mig som du.

Det, och så mycket mer, gör dig så älskvärd.

Du och jag och 16 998 andra på match i Málaga.

Omärkbart oumbärlig

Igår deltog jag på en orgelkonsert i Nidarosdomen (bägge två helt fantastiska).

Organisten var förstås oerhört skicklig med en fingerfärdighet jag aldrig förut har sett eller hört. Orgeln i sig själv med sina 12 000-pipor var mäktig både till utseende och ljud.

Men det var en sak som fram för allt fångade min uppmärksamhet.

För organisten hade en personlig notbladsvändare.

Klädd i en klarröd sammetskappa med ett kors i guld på bröstet stod han tålmodigt bredvid organisten vid orgeln, följde med i noterna, fattade bladhörnet och väntade sedan på organistens diskreta men ändå tydliga nickning.

Och då vände han blad.

I jämförelse med allt det pampiga i kyrkan och med orgelmusiken under tillfället kan hans bidrag verka obetydligt.

Ändå var han oumbärlig.

Och det, är en av de finaste sakerna jag tar med mig efter mitt besök.

Var rädd för mig!

Jag beundrade dem stort.

De äldre, tuffare tjejerna i samma fotbollsförening.

Jag ville så gärna vara en av dem. Jag ville helst vara som dem. För jag såg ju hur både med- och motspelarna var rädda för dom. Bokstavligen rädda för en bunt trettonåringar.

Men ändå beundrade jag dem.

Jag ville att samtalen skulle tystna till följd av en slags skräckblandad förtjusning närhelst jag steg in i ett omklädningsrum.

Att min kyliga blick skulle vara nog för att få min motspelare att förlora bollen, och mina medspelare att tvivla på att de någonsin ens kunde få den av mig.

Det känns oerhört märkligt att skriva det här i vuxen ålder. De här tankarna är så främmande; jag har svårt att föreställa mig att jag ens någonsin har tänkt så osympatiska tankar.

Men när jag var tonåring uppfattade jag det som en enorm dygd att inge fruktan i andra. Jag eftersträvade det.

I något skede märkte jag ändå, att det där med att inge fruktan i andra människor ligger långt i från min naturliga drift. Att det helt enkelt inte finns inprogrammerat i mitt DNA. Jag är dålig på att vara en douche (det kan jag förstås vara idag, men sällan medvetet).

Tänk vilken tur, att tonårens tidigaste tankar får bytas ut mot mer mogna, hållbarare sådana.

Och ständigt fortsätta utvecklas.

Botten är inte nådd

Efter en längre trötthetsperiod har jag varit livrädd för att utsätta mig för det diffusa tillståndet av ”för mycket”.

Onekligen är det en vital självbevarelsedrift att förmå värna om den egna orkestanken när det enda den tycks göra är att sina.

Men i något skede fylls den på, det gör den alltid förr eller senare, och när den gjorde det för mig var jag fortfarande livrädd att jag skulle skymta tankens botten.

Nu har jag ändå fått fylla på länge, länge och varit noga med att vara uppmärksam på minsta lilla förändring i nivån på min orkestank.

Nu måste jag öva på att våga utsätta mig för lite mer än förut, utgå ifrån att jag orkar mer än jag gjorde när jag inte orkade alls.

För jag mår inte heller bra av rastlöshet och tristess.

Balans, balans. Botten var nådd men är det inte mer. Tack Gud för det.

Att växa, förändras

Jag har historiskt förhållit mig ytterst ambivalent till förändring.

Ändå är jag idag en stark förespråkare av att ständigt tänka nytt och alltid ifrågasätta rådande sätt och strukturer.

Att växa som människa är för mig synonymt med förändring. Och jag är tacksam för att mitt hem är en trygg plats som tillåter det.

Att vi i vår relation ger varandra möjlighet att växa som människor, ständigt beredda att ge tid, nåd och rum.

För det är en gåva att växa, och en ännu större gåva att på nära håll få se en annan människa växa.

Mindre kritiskt

Så jag är inte den mest okritiska person jag känner.

Kanske är jag miljöskadad (akademiker är fantastisk bra på att hitta den frånvarande å-pricken i en i övrigt utmärkt artikel) eller kanske det bara ligger i min natur (min starka ettavinge, enneagramfans will know) men jag märker att jag automatiskt skannar efter fel och brister.

Inte ändå hos människor.

Nej, jag älskar människan och hennes sprickor och förespråkar sårbarhet i en idealiserad perfektionistvärld. Men däremot i texter, evenemang, tal och sånt.

Det är en hemskt osympatisk egenskap och jag är den första att medge det, men framför allt resulterar det i en väldigt jobbig hållning till livet; om fokus ligger på att hitta bristerna är det svårt att njuta av det som faktiskt är välfungerande, smidigt, väl gjort.

Så jag jobbar hårt med mig själv. Forcerar mig att gå bortom mina kritiska ögon och se med nåd på min omgivning och på mig själv (jag är ändå min egen värsta kritiker).

För jag tror att jag gör mig själv en enorm tjänst genom att förhålla mig till världen och mig själv mindre kritiskt. Mer nådefullt.

Trygg i vissheten

Ingendera av oss var på vårt mest strålande humör, det medger jag.

Jag var lite mer oförsiktig än normalt när jag stängde köksskåpsdörrarna, du var betydligt mer tystlåten än vanligt. Vi surade båda två, det vet vi.

Men trots att jag är konflikträdd och du helst ser på den ljusa sidan av livet är vi ändå orädda för att ta några smällar ibland; för vi är alltjämt medvetna om att det inte är beständigt. Vi vet att våra gnabb är flyktiga, hastigt övergående.

Och vi vet att vi inom en snar framtid (mycket närmare än vi båda vill erkänna i våra respektive tillstånd av upplevd, rättfärdigad surhet) kommer att sitta ner för att berätta om våra upplevelser av händelsen och om de känslor som den väckte i oss.

Vi vet också att vi kommer att kunna både se på men också återberätta händelsen ur varandras perspektiv, bekräfta den andres röst och till slut säga förlåt, ge förlåtelse och fundera: vad kan vi lära oss av detta?

Det låter idylliserat så här, jag hör det. Jag fösäkrar er ändå om att vi inte är något läroboksexempel. Det finns gånger då vi är mer envisa än tålmodiga, mer noga med att tala än att lyssna. Det medger vi.

Men på ett grundläggande och oerhört viktigt plan har vi ändå lyckats: vi vet alltid att vi kommer att reda ut allt till slut. Våra gnabb är aldrig ett reellt hot mot oss.

Och den här vissheten gör oss alltid trygga, även när ilskna eller sårade känslor stundvis svallar.

Och jag älskar det.

Inte att vara osams, men jag älskar den trygghet vi har skapat mellan varandra.

Och jag älskar dig också. Förstås.

Överlevnadsstrategi nr. 223

En överlevnadsstrategi jag ofta tyr mig till är följande:

Andas in långsamt. Andas ut långsamt och tänk för dig själv “Alla är inte som jag, alla är inte som jag, alla är inte som jag”.

Vadan detta beteende tro?

Tänker jag att jag är kronan på verket — den mest förfinade versionen av människoexemplaret? Att jag är förmer än andra och följaktligen måste påminna mig själv om att andra är på en annan, betydligt lägre, nivå?

Givetvis inte. Jag gör det därför att jag ofta utgår ifrån att människor tänker och fungerar på samma sätt som jag. Det är ett enormt felslut när det kommer till mellanmänskliga relationer.

Och det gör det oerhört svårt att förklara mina medmänniskors handlande och varande ibland. Det som är enormt viktigt för mig är kanske inte alls det för andra och likaledes: det som jag ser som en yttepyttebisak är kanske själva kärnan för någon annan.

Det blir betydligt mycket lättare för mig att möta olikhet i mina medmänniskor när jag andas in och ut och upprepar detta så kallade mantra. Alla är inte som jag, alla är inte som jag, alla är inte som jag.

Det ger mig en ödmjukhet inför min egen roll i världen och en större generositet i min strävan efter att förstå mig på andra.