Så jag skriver

Den här månaden har mitt blogg och egenskrivande blivit lidande till följd av mitt akademiska jobbskrivande.

Ibland frågar människor mig hur jag orkar läsa så mycket då jag också läser mycket i mitt jobb.

Det har aldrig varit ett problem för mig, för läsning är sist och slutligen avkoppling och verklighetsflykt för mig, trots att jag inte på något sätt är en passiv mottagare när jag läser.

Skrivande, till skillnad från läsning, är däremot en aktiv handling för mig.

Det är inte något jag gör för avkoppling utan något jag gör för att skärpa sinnet, reda ut tankar och reflektera över sådant som jag svävar omkring i en rörig massa. Mina frågetecken rätas ut när jag skriver. Jag hittar mitt fotfäste när jag skriver.

Men den här månaden har jag inte prioriterat mitt skrivande (jag vägrar säga att jag inte har hunnit med skrivande, för jag har en notorisk föreställning om att vi hinner med det vi vill, och om vi inte hinner har vi fel prioriteringar).

Jag har varit lite för trött och haft lite för mycket program på sistone för att ens tänka tanken på att vässa tankarna och pennan. Skrivandet, till skillnad från läsandet, kräver mer. Mycket mer, av mig.

Nu börjar jag så småningom äntra semesterläge, och jag hoppas verkligen att det innebär ett uppsving för mitt skrivande. För sist och slutligen skriver jag inte för någon annan än för mig själv.

Jag behöver det, jag mår bra av det.

Jag skriver, alltså är jag har jag en gång sagt. Det stämmer ännu idag. Det stämmer alltid.

Så jag skriver.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Den här dagen, många år sedan

Den här exakta dagen för flera år sedan hände bland annat följande:

– Jag bytte kläder fem gånger

– Jag ändrade frisyren tre gånger

– Jag kollade på klockan var femte minut

– Jag fick plötsligt panik och körde iväg med riktning mot stan i racerfart

– … bara för att en kilometer senare märka att jag hade läst klockan fel och att jag inte ännu behövde åka

– En timme senare åkte jag faktiskt till stan för att träffa en viss Samuel

– Vi såg en riktigt dålig film på bio och delade popcorn

– Vi var båda vrålhungriga men åt endast en glass i en solig park (för vi ville ju inte äta McDonald’s eller liknande på vår första dejt)

– På tal om det: jag var på min första riktiga dejt. Någonsin.

– Vi körde till Samuels familjs sommarparadis

– Vi tog roddbåten ut en sväng

– Där, ute på stilla vatten pratade pratade pratade vi

– Och när det blev tillräckligt myggigt och kallt steg vi in i stugan för att se på fotbolls VM (lagen, matchen, resultaten – ingen aning – men vi satt supersuper nära och det var pirrpirrpirrigt)

– På kvällen hem konstaterade vi att det här med vi, du och jag, var en bra grej och något som vi gärna vill fortsätta med

Och nu, nästan tio år senare fortsätter vi ännu.

Du och jag, evigheter sedan. Samma du och jag ändå.

Bokstavligen glädje

Mitt mellannamn är Joy.

Det är inte något som jag endast använder som ett artist- eller bloggnamn. Nej, det namnet fick jag av mina föräldrar och det namnet står i mitt pass och i mitt ID.

I finländsk kultur spelar betydelsen av namn inte särskilt stor roll. Det ska mest låta snyggt och klinga med efternamnet. I många andra kulturer (läs till exempel Yaa Gyasis Vända Hem eller Bibeln) är betydelsen av ens namn väldigt viktig och spelar roll.

Avgörande, rentav.

Att jag bokstavligen heter glädje spelar roll, för det är ofta det första människor märker med mig. Jag får ofta höra “du är alltid så glad Mindy”.

Och ja!

Jag är nästan alltid glad. Jag är nästan alltid positiv och förmår nästan alltid tänka att glaset är halvfullt och efter regn kommer solsken.

Men nästan alltid innebär att det ändå finns gånger när det inte är så. Och det är ju alldeles uppenbart.

Precis som med mycket annat i livet har jag varit tvungen att söka efter jämvikt. Att hitta stunder när alltid inte gäller. Stunder när mitt mellannamn får vara något jag strävar efter och sist och slutligen vill känna, men inte måste känna i stunden.

På samma sätt strävar jag också efter att inte bete mig på ett visst sätt för att det kanske förväntas av mig.

Jag behöver inte alltid vara glad bara för att jag oftast är det.

Eller för att jag inte kan stava till mitt namn utan att stava till glädje.

De här tankarna uppstod efter ett oerhört upplyftande samtal med min vän bortom havet. Thank you for the call, D.

Det behövdes

Jag har varit lätt svävande på osynliga moln sen spelningen i onsdags.

Det gick så bra. Det var så kul.

Vädret var fantastiskt, människorna glada och vi njöt av att få spela och sjunga ut hopp och glädje över den samlade folkskaran.

Det behövdes en sådan här kväll efter den här våren.

Det var fantastiskt roligt.

Jag älskar att uppträda.

Fotod: min vän Anna Hult

Lagom är bäst

Jag fungerar bäst med lagom.

Det gäller ungefär alla andra områden i livet förutom mitt litteraturintag.

Det gäller alldeles särskilt när det kommer till hur jag bygger upp min vardag så där rent schematekniskt. Jag behöver en viss mängd program för att upprätthålla rutin, men blir det för mycket program blir jag fort trött.

Min junimånad präglas verkligen av sista-månaden-innan-semestern-känslan, och jag märker att det inte gör gott för mig att hela tiden pressa ut mig själv lite lite mer i alla riktningar.

Jag kan väl närmast beskriva det i termer av pizza.

Det är som att min ork är en för liten pizzadeg som jag försöker töja och töja så att den täcker hela plåten – det går om jag är riktigt varsam, men risken för att det uppstår hål i degen är överhängande.

Med min bakgrund av både ytbrändhet och regelrätt utbrändhet gör det mig alltid nervös att märka att jag stretchar lite för mycket i lite för många olika riktningar.

Jag vet jag vet jag vet
att jag
snart snart snart
får vila vila vila.

Men att pressa på under en längre tid, trots vissheten om att det snart är över, är inte alls ett fungerande koncept för mig.

Lagom är bäst: lagom program, lagom vila.

Jag försöker hitta, nej skapa(!) rum för vila (det är naivt att tro att det ska komma av sig själv) och återhämtning också i den vardag som är min. Jag försöker ta vara på de andrum som faktiskt finns.

Jag vet att det snart är över. Men oj vad jag inser att lagom är bäst.

Kattliv. Bäst. Det här är min systers ljuvliga neva mascquerade Oliver.

Vikten av ett bravo

I fjorton veckor har vi jobbat rum-i-rum.

Min Samuel och jag.

Det har gått över förväntan och vi har fått se en sida av varandra som vi inte har haft tillträde till förut – jobbsidan.

I icke-coronatider samåker vi till våra jobb och samåker hem från våra jobb, men vi har aldrig tidigare kunnat följa med vad vi faktiskt jobbar med, hur vi pratar med våra kollegor eller vem vi är på jobbet.

Förrän nu.

Samuel har en hel del möten.

Jag har ingen aning om kontexten eller vem han pratar med för jag hör ju bara hans ände av samtalet. Tjuvlyssnar gör jag ju heller inte, men det är omöjligt att inte höra vad den andra säger ibland med sådana kvadratmetrar och sådan planlösning som vi har.

Så jag hör ibland vad han säger. Och faktiskt, det har varit en förmån att få uppleva jobb-Samuel, om ens lite. Särskilt en sak har gjort mig glad och stolt. Rörd faktiskt.

För min Samuel är väldigt generös med att säga “bra jobbat” eller på engelska (som han ofta använder på jobbet) “great work” till sina kollegor.

Min Samuel låter ofta dessa ord av uppmuntran strömma igenom till mottagaren.

Det är en underbar egenskap som gör honom ännu mer älskvärd.

För vi behöver alla ibland få höra att vi har gjort något bra.

Vi får aldrig underskatta vikten av ett bravo

Jag börjar här

Det skaver i mig.

Det skaver i mig att veta att fastän det här ärendet nu tas upp med enorm magnitud så är det inget nytt. (Hur många liv? frågar jag mig.)

Det skaver i mig att veta, att trots att det överallt på nyheter och sociala medier framställs som “nyheter” så har det här varit verklighet för så många människor under en oöverskådligt lång tid.

Jag Kan. Inte. Omfatta.

Jag pratar givetvis om vad som händer i USA, och över hela världen, just nu: social orättvisa och strukturell rasism.

Läser just nu. Högaktuell.

Som vit västerländsk finländare har jag svårt att hitta fotfäste.

För å ena sidan handlar det här verkligen inte om mig.

Det här är en tid för de människor, som under hela sitt liv har levt under förtryck, att få höras. Det här är en tid för dem att få tala och komma fram.

Fram för allt för att bli lyssnade på, bli tagna på allvar.

Å andra sidan handlar det i allra högsta grad om mig.

Och dig. Om oss alla.

Jag vill ju absolut visa min solidaritet, visa att jag vägrar gå med på att det här förtrycket fortgår i hur jag och vi tänker, pratar och behandlar människor av annan etnicitet än vit och västerländsk.

Och inte bara i USA utan precis här i Finland, Österbotten, i skolor, i sjukhus, på gatan. Överallt.

Om jag för en sekund frestas att tänka att det inte angår mig har jag redan missat målet. Vi är alla med och konstruerar och rekonsturerar felaktiga och fördomsfulla föreställningar.

Dagligen.

Från samma bok.

Men det är inte helt lätt att veta hur jag ska reagera.

Igår förekom en manifestation på sociala medier med #blackouttuesday som jag stolt deltog i. I dag såg jag ett instagram inlägg om att det är totalt fel att sätta upp ett inlägg med samma hashtag eftersom det är ett sätt för sociala medier att censurera själva kärnfrågan.

Hur ska någon veta vilken reaktion som är vettig?

***

Jag blir således kluven mellan viljan att visa solidaritet och rädslan för att säga eller göra något plumpt och vara respektlös mot dem vars ärende jag vill kämpa för.

Jag blir förvirrad över att inte veta vad jag kan eller bör göra och jag skäms över att jag vet för lite.

I vanliga fall skulle alla de här samtidiga känslorna leda till att jag inte gör något alls, eftersom jag alltid vill veta precis hur jag ska bete mig innan jag börjar agera.

Men att inte säga eller göra något alls är en priviligerad lyx som jag inte tänker unna mig.

Så jag säger så här:

Jag vet inte tillräckligt
men jag vill visa att det räcker.
Att det är nog och övernog.

Jag vill lära mig mer, utbilda mig mer, lyssna mer.
Med en ödmjuk förståelse för att jag aldrig till fullo kan förstå.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag vill börja här: med att rannsaka mig själv och mina tankemönster. Med att öppna mina ögon och kritiskt granska den värld som är vår. Allas.

Jag tror att mycket börjar med medvetenhet.

Och jag vill börja här.

Mitt hem

En vecka har vi varit i Norra Österbotten och bott i stuga.

Största delen av tiden har vi bott vid mina svärföräldrars sommarparadis och någon natt har vi sovit i mina föräldrars så kallade ”torp” (som i verkligheten är ett supermysigt gammalt och restaurerat gästhus).

Att vistas i dessa trakter är alltid nostalgiskt. Detta var en gång mitt hem.

Jag bodde här under min barndom och var jag än rör mig i staden blir jag påmind om minnen av både god och mindre god natur.

Alltid när vi är här reflekterar vi över hur det var att bo här, hur det skulle vara att flytta hit och bo här nu. Att kalla den här delen av jorden vårt hem.

Vad jag lägger in i ordet hem har under flera år varit luddigt och vagt. Min studiestad Åbo blev aldrig min men jag märker att mitt Vasa allt mer blir det.

Trots att jag alltid känner mig som hemma här norröver känns det inte längre som mitt hem. Mina minnen här är från en svunnen tid, och staden nu är inte som den var då. Jag har förändrats, staden likaså.

Vad är ett hem egentligen? Är det en fysisk plats omgärdad av fyra väggar? Är det mer av en mental föreställning, ett heimat? Kan man ha flera hem eller bara ett? Är det platsen där släkt och familj finns? Är det varhelst man ställer sin hatt?

Begreppet hem är som ni märker allt annat än entydigt för mig.

Men jag är glad att jag ändå känner mig som hemma på flera ställen.

Jaga stillhet

Jag är en evig listmänniska.

I bemärkelsen att jag skriver listor i min bullet journal och sliter hår (och hårt) för att få sätta ett kryss i rutan.

Det är mitt sätt att försöka få kontroll över en värld som inte alltid låter sig kontrolleras.

Jag älskar känslan av att få sätta kryss i rutan och konstatera att jag klarade det. Jag jagar efter att få kryssa för rutorna.

Men det säger sig självt att det ibland bara blir ett sätt att bocka av punkter på listan, och inte ett sätt att njuta av det liv som är mitt (igår var jag helt sjukt nära att skriva punkten ”ät glass” i min bullet journal?!).

Det är snart juni och snart min semestermånad och jag märker att det skulle göra gott för mig att lämna to do-listorna åt sidan. Att sluta jaga efter ifyllda rutor och istället jaga stillhet.

Att omges av natursköna milöer hjälper definitivt.

Mer av den varan alltså.

Också för oss

Vårt miljöombyte gör gott.

Det gör gott för våra jobb, för vår ork och för den lättretlighet som är en oundviklig följd av att umgås 24/7.

Och det gör bra också för oss.

Vi är lite bättre människor när vi får ny miljöer, nya perspektiv.

Vi ser på vår vardag och på varandra ur nya synvinklar.

Det gör oss gott.

Miljöombyte 10/10 would recommend.

Min man i en annan miljö som inte är vår utan min bror och brorsfrus härligaste balkong.