Det stora vemodet

Bland den myriad känslor som jag har upplevt under de här gånga veckorna har vemodet varit den mest dominanta.

Ett märkligt vemod som är kopplat till faktumet att ett kapitel i mitt liv så onekligen är avslutat.

Att vara gravid var en häftig resa.

Jag fick må så bra och jag njöt verkligen av att längta, vänta, fantisera om hur det skulle bli. Jag älskade att läsa om vad som händer med babyn vid varje ny graviditetsvecka och att känna det lilla livet sparka och härja i magen.

Att föda barn var också en mäktig upplevelse som jag alltid kommer att minnas glädje. Jag kände mig så stark den dagen och är så stolt över mig själv att jag klarade det.

Nu är den delen av resan över och ett helt nytt kapitel har tagit vid.

Och det är förstås ett enormt spännande kapitel som jag också ser fram emot, men ändå känner jag vemod över att nu har genomlevt min första graviditet och min första förlossning. För även om jag får fler barn i framtiden så kommer det aldrig vara första gången igen.

Det gör mig vemodig.

Och det känns lite töntigt.

Jag kan läsa någon broschyr som vi fick på BB-avdelningen och känna “åh vad kul det var”.

Men trots att det känns lite töntigt att jag är vemodig har jag tänkt mig att det är ungefär som en elitidrottare måste känna.

De tränar fysiskt och mentalt inför en viktig tävling i flera månader – kanske till och med år. De planerar och skapar delmål, visualiserar målbilder och förbereder sig praktiskt på alla sätt. De känner spänningen och nervositeten när dagen närmar sig. De lever upp – nu är det dags.

Och när dagen väl kommer är deras sinnen skärpta, deras kropp helt i synk med deras hjärna för de har förberett sig så länge. De stornjuter av att äntligen få göra det de har längtat efter så länge.

De gör sitt livs prestation, vinner tävlingen och står som segrare vid dagens slut. Oerhört glada, adrenalinstinna, enormt stolta över sig själva. Bästa dagen i deras liv!

Men sen är det bara så definitivt över.

Månader av väntan är över och plötsligt börjar en vardag som förstås känns annorlunda och bra efter vinsten, men också tom – alla målbilder, delmål och planering är nu över. Idrottaren behöver nya mål, nya tävlingar att sikta in sig på, men innan det upplever idrottaren en slags tomhet över att det är över.

Ungefär så tänker jag mig att det är för elitidrottare. Ungefär så känns det i alla fall för mig.

Jag tror att det är viktigt att prata om alla typer av känslor som kan uppstå vid det första föräldrablivandet – för det mesta är ju normalt men många känslor är ännu lite tabubelagda.

Att bli förälder är en enorm omställning och människan tenderar vanligtvis kräva lite tid att anpassa sig till nya situationer. Så trots att jag känner mig lite töntig och lite skamsen över mitt stora vemod så vill jag ändå vara öppen med det. För jag tror att även detta är helt normalt.

Och mitt stora vemod till trots är jag förstås överlycklig över vår Molly och så tacksam över att vi har fått henne.

Men jag försöker tänka att den ena känslan utesluter inte den andra. Inte alls faktiskt.

Gör det för mig

En nyfödd gör onekligen att tiden och livet omprioriteras.

Det jag förut hade tid för hinner jag inte med i samma utsträckning och trots att både jag och Samuel var medvetna om det har det förvånat oss. Vi är lite i en acklimatiseringsfas som bäst, där vi försöker anpassa oss till detta nya liv.

Men en sak gör vi varje dag som jag har uppskattat och tror att är bra för oss båda.

Varje dag frågar vi den andra: vad behöver eller vill du göra för dig själv idag?

Samuel svarar kanske att han behöver träna, att han vill ringa ett samtal eller att han vill hinna fixa en grej med datorn under dagen.

Jag svarar ofta att jag vill hinna sköta något ärende på stan, fixa något med bloggen eller bookstagramkontot eller ha lite lyxig omvårdnad om min kropp.

Och grejen är att det som den andra lyfter fram som viktigt ska prioriteras högt, högt av båda.

För fastän vi nu är tre, fastän vi nu är en familj, så består vi ändå av individer. Och när individerna mår bra i en gruppkonstellation så märks det också i de inbördes relationerna.

Det är ett så lätt och konkret sätt att ta hand om sig själv och varandra på – att helt enkelt fråga vad behöver du göra för dig själv idag?

Och dessutom att erbjuda: hur kan jag hjälpa dig göra det?

Vår första utelunch tillsammans.

Några aningar inför förlossningen

Att föda för första gången var otroligt häftigt.

Jag hade förberett mig genom att läsa böcker, läsa andras förlossningsberättelser och gå profylaxkurs men ändå är ju att föda barn något som måste upplevas för att verkligen ha en förståelse för vad det innebär.

Precis som jag har gjort tidigare vill jag här lista några av de föreställningar eller aningar som jag hade och hur väl de stämde överens med verkligheten. Den här gången med fokus på förlossningen.

Den sista magbilden på mig. Tagen under förmiddagen torsdagen den 29.4

Jag trodde jag skulle reagera annorlunda på smärtan
Och det här baserade jag på min låga smärttröskel så där till vardags. Jag är inte alls smärttålig och tycker att det är ofantligt synd om mig om jag slår i tån eller huvudet i någon envis vinkel. Förlossningssmärtan är ju ändå en positiv smärta som för en närmare babyn och den insikten gjorde verkligen all skillnad.

Jag trodde jag skulle ha en lång förlossning
För det brukar det ju ofta vara för förstföderskor. Min förlossning var emellertid inte så värst långt, den aktiva fasen klockades till nio timmar.

Jag trodde jag skulle vilja fly eller drabbas av panik
Det här förvånade mig kanske mest, för det var inte en gång som jag skulle ha drabbats av panik, tänkt NEJ eller velat fly från förlossningsarbetet. Jag är själv förvånad över den målmedvetenhet med vilken jag tog mig an värkarna, och här tror jag bestämt jag får tacka Föda utan rädsla-metoden och profylaxkursen jag deltog i. Mental förberedelse är uppenbarligen väldigt viktigt!

Jag trodde jag skulle ogilla vatten som smärtstillande
Vatten är INTE mitt element men jag uppskattade varma duschar och var faktiskt på väg i badet också under förlossningen (men hann aldrig, mer om det i min förlossningsberättelse).

Jag trodde att min förlossning skulle starta med vattenavgång
Ingen aning om vad jag grundade det här på, men jag trodde faktiskt att det skulle börja med vattenavgång trots att jag vet att det är mer sällsynt. Jag råkade ändå ha en så kallad falsk vattenavgång, så delvis hade jag kanske rätt.

Jag trodde jag skulle vilja ta all medicinsk smärtstillande tillgänglig
Och detta än en gång på grund av min låga smärttröskel i normaltillstånd. Jag trodde stenhårt att jag skulle ta en epidural men nu nöjde jag mig med lustgas, pilatesboll, TENS-apparaten, massage, andning och läten och varma duschar. Troligtvis hade jag velat ha mer medicinskt smärtstillande om förlossningen hade varit väldigt utdragen men det aktiva arbetet pågick under en så kort men intensiv tid.

TENS-apparaten som jag hade fått låna av en vän. Vilken räddare det var!

Jag trodde jag skulle vilja röra på mig mer under förlossningen
Jag hade en spellista med bra låtar, vi hade övat några dansmoves med Samuel och jag var taggad att aktivera mina höfter i svängiga latino-danser men så blev det inte. Jag var väldigt sammandragningskänslig så varenda rörelse orsakade en smärtvåg, och därför nöjde jag mig med att vara så stilla som möjligt.

Jag trodde att vår baby skulle födas på natten
Och det här stämde ju! Men det stämmer ju för de allra flesta födslar så det var kanske inte så konstigt ändå.

Jag trodde jag skulle vara rädd för att vara till besvär
I normaltillstånd är jag ofta väldigt mån om att vara andra till lags. Jag trodde således att jag under förlossningen bara skulle göra som andra sade utan att lyssna på min egen kropp och vilja. Det här skrev jag till och med ner i mitt förlossningsbrev som en heads up åt barnmorskan. Lyckligtvis brydde jag mig inte alls om ifall jag var besvärlig eller hade för mycket ljud eller orsakade för mycket uppståndelse under förlossningen. Jag vågade ta plats och säga hur jag ville ha det, och för det är jag glad och stolt.

Jag trodde jag skulle ha minnesluckor och otydliga minnesbilder från förlossningen
Men snarare är det som att alla mina sinnen förstärktes under förlossningen. Jag har väldigt tydliga minnen från hela händelseförloppet och har även stämt av med Samuel för att kolla att min förståelse av vad som hände är överens med hans.

Jag trodde jag skulle vilja hålla mitt förlossningsarbete “hemligt” så länge som möjligt
Och varken meddela vänner eller familj om att det är på gång. Det här stämde däremot inte ALLS för jag uppdaterade några vänner och min mamma regelbundet om hur det förhöll sig med processen. Det var alldeles för stort för att hålla för mig själv!

En första maj glass för att fira vår baby.

Det här är några spontana aningar som jag hade innan förlossningen.

Rätt lite av det som jag hade tänkt stämde överens med verkligheten, men lyckligtvis hade jag inte ristat in något i sten.

Snarare var en av mina största mål inför förlossningen att försöka hålla mig väldigt öppensinnad när det gällde alla praktiska och faktiska detaljer för att istället fokusera på det som jag faktiskt kunde påverka (mitt humör och min attityd).

Det som blev annorlunda

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vilka aningar jag hade inför moderskapet.

Nu efter lite mer än en vecka in i moderskapet vill jag reflektera över vad som har varit helt annorlunda än jag hade föreställt mig.

Here goes.

Babybubblan is for real.
Jag hade aldrig riktigt förstått vad som menades med babybubbla. Nu gör jag det. Och jag trivs. Don’t spräck my babybubbla.

Förlossningen var en fantastisk upplevelse
Jag försökte ha ett väldigt öppet sinne när det gällde mina förväntningar kring förlossningen. Jag hade väl närmast tänkt att det är något plågsamt jag måste genomlida, men att det kommer vara så värt det i slutändan. Inte kunde jag ha föreställa mig att förlossningen skulle bli bland det roligaste (ja roligaste!) jag någonsin har gjort!

Hur många blöjor går det åt egentligen!?
Det här är kanske min största chock. HUR många blöjor förbrukar en baby per dag!? Helt sjukt många. Var inte förberedd på detta. Måste bearbeta det.

Jag har inte alls velat isolera mig som jag trodde
Jag trodde länge att jag efter BB-tiden bara vill vara hemma ifred med Samuel och vår dotter, och att jag vänligt men bestämt tackar nej till alla besök. Det här har däremot varit HELT det motsatta och jag har velat visa upp vår dotter åt hela världen! Sjukt stolt!

Moderskärleken var inte som jag hade tänkt mig
Jag har sett och läst en hel del förlossningsberättelser och jag bölar alltid big time när barnet föds. Jag hade väl tänkt att jag skulle storgråta när jag skulle se vår dotter för första gången och att jag skulle överväldigas av kärlek.

Visst grät jag när jag såg henne men jag överröstes inte av kärlekskänslor på det sätt som jag hade trott. Mest kände jag bara en enorm och intuitiv beskyddarinstinkt. Att ta hand om det lilla livet som plötsligt låg på mitt bröst kändes naturligt och fullkomligt självklart. Det var alltså snarare en instinkt som kickade igång och kärleken har vuxit fram under tiden. Vackert så.

Babybluesen har nästan helt uteblivit
Eftersom jag är en känslomänniska var jag förberedd på en ordentlig släng av babyblues. Det här har ändå (åtminstone hittills) nästan helt uteblivit. Det gör mig inget alls, faktiskt, det räcker med känslor i varje fall.

Vad gör jag egentligen om dagarna?
Våra dagar är rätt monotona och känns samtidigt långa och som om de rusar förbi. När jag vid dagens slut funderar på varför jag inte hann med X, Y och Z och vad jag gjorde istället har jag svårt att sätta fingret på det. Att ta hand om en baby (och göra det som nybliven, lite oerfaren förälder) tar sin tid helt enkelt. Och det måste det väl få göra, antar jag.

Kroppens återhämtning har varit snabbare än jag hade trott
Jag var beredd på att vara mer eller mindre sängliggande den första tiden efter att ha fött barn. Jag blev därför förvånad över hur bra jag har fått må och hur fint min kropp har återhämtat sig. Det är stor nåd och jag är väldigt tacksam över att kunna ta korta promenader och att inte ha ont.

Det här är några tankar om vad som har varit annorlunda än jag hade tänkt mig.

Vår skatt 💕

Landar mjukt

Så många dagar har jag velat skriva av mig.

För någon gång i framtiden vill jag kunna blicka tillbaka och kunna läsa om den process och omställning som nu pågår i mitt liv.

Men jag har varit kluven mellan viljan att göra det och viljan att bara njuta och vara helt närvarande i det nya lilla liv (i dubbla bemärkelse) som har blivit vårt.

Nu sover emellertid det lilla livet tryggt och skönt nära sin stolta pappa så jag smiter iväg en stund för att dokumentera.

Vi börjar alltså så småningom landa mjukt, mjukt i den babybubbla som är vår alldeles egen. Hon föddes tidigt på natten på beräknat datum fredagen den 30.4.

Hon hade en del inledande komplikationer med syresättningen och infektionsvärdena och hölls en tid på barnintensiven. Hon repade sig ändå oerhört snabbt, vår kämpe, och vi fick komma hem i måndags.

Jag är helt tagen av all kärlek och omsorg som vi har blivit visade under den här gångna veckan. Vårdpersonalens sympatiska och professionella bemötande på både förlossningen, BB och barnintensiven.

Våra familjer som har erbjudit hjälp i stort och smått, hört av sig, tänkt på oss och knäppt sina händer.

Vänner som har skött katter, överraskat, hållit kontakten, tänkt på och bett för oss. Bekanta och nästan obekanta som har hört av sig, hälsat och gratulerat.

Hon är bara en vecka gammal nu, men hon har redan en hel by som tar hand om henne. Hon är lyckligt lottad. Det är vi med.

Vi har landat stadigt i vår babybubbla och vi stortrivs.

Att få dela det

Jag har haft den stora ynnesten att få dela den här nio månader långa resan med så många andra som samtidigt också råkar vara på samma resa.

En av dem är min vän Anna.

Vår resa började i september 2020 då hon på en fotbollsmatch berättade att hon väntar barn. Jag blev superglad för henne och började bombardera henne med (ovanligt specifika) frågor om hur hon mår och hennes krämpor.

För grejen var att jag också vad gravid då och att våra beräknade datum skiljde med endast tre dagar (!) men att jag och Samuel hade bestämt att hålla det hemligt ett tag till.

Men föga visste jag att Anna redan då anade att något lurt var på gång med mig, och att hon till och med hade berättat åt sin kompis att hon misstänkte att även jag var gravid.

Några veckor senare, när jag och Samuel hade passerat de först 12 veckorna och varit på det första ultraljudet släppte jag bomben åt henne när vi var på ett gympass.

Och under de första två trimestrarna körde vi gravidvänliga träningspass varje vecka – och det var alltid veckans höjdpunkt!

Under hela den här resan har jag haft en enorm glädje åt att vara lika långt på resan.

Vi har skrattat åt fruktmetaforerna i olika gravidappar “Din bebis är lika stor som ett äpple / en gurka / en ananas ”, lidit med varandra genom foglossningar och krämpor, fnissat åt våra konversationer som alltmer började låta som om vi var femtio år äldre och bara delat ivern och glädjen och förväntan.

Det har varit en sån källa till uppmuntran, igenkänning och pepp att veta att Anna också går på den här resan och att hon vet precis vad jag tänker på när jag pratar om det ena eller det andra (för egentligen är nästan ingen annan intresserad av ens krämpor förutom de som själva går igenom samma sak).

Att vara gravid för första gången är speciellt. Att få dela det med någon annan gör det kanske ännu lite mer speciellt.

Och nu börjar ett helt nytt kapitel när gravidresan snart avslutas och föräldraresan börjar.

Att också få dela det kommer att vara härligt.

En av mina bästa vänner <3 Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Den stora paradoxen

Det finns en mängd tips (eller kanske snarere myter och skrönor?) på hur man kan starta en förlossning.

Så här fyra dagar innan BF har jag förstås läst på litegrann men tar de flesta tips med en nypa salt och mycket fniss.

För det är ju inte jättekonstigt om en gravid kvinna i vecka 41 + 3 tog en promenad och sen kom förlossningen igång – det var ju ändå ämnat att hända förr eller senare och det är omöjligt att säga om det beror på promenaden eller på att det helt enkelt var dags.

Nåväl.

Jag försöker alltså inte krampaktigt sätta igång något. Snarare är jag fortsättningsvis inne på linjen “kapitulation” eller jag skulle hellre använda de engelska orden: resting and nesting.

För på rådgivningen gjorde dom det tydligt att oxytocinet d.v.s lugn och ro-hormonet, är förlossningshormonet som gäller.

Det är alltså inte nödvändigtvis så att vi kan promenera, trappträna eller att dammsuga ut babyn.

Och dessutom är det ju så viktigt att vara utvilad och full av energi när det är faktiskt är dags – och då är det kanske inte så bra att ha enorm muskelvärk och spaghettiben till följd av Öjbergstrapporna.

Så det som jag har gjort de här närmaste dagarna är precis följande: dragit ut vår bäddsoffa och bäddat ner mig där med massvis med kuddar, sett på TV-serier, ätit näringsrik mat och en hel del choklad, tagit en till två tupplurer per dag, pratat med vänner och familj, läst böcker, byggt pussel, myst med man och katt och bara vilat.

Och det är ungefär det.

Den stora paradoxen är alltså att jag vill att något ska hända och därför gör jag inget.

En livsstil och ett råd helt i min smak med andra ord.

Ungefär så här har jag sett ut de närmaste dagarna.

Aldrig så förväntansfull

Plötslig radiotystnad från en höggravid kan lätt ge felaktiga signaler så jag börjar kallt med att konstatera – ingen baby än.

De här dagarna när jag bara vilar, väntar och längtar är bland de mest spännande jag hittills har upplevt i mitt liv.

För som jag skrivit förut är det som att vänta på en riktigt fin överraskning utan att veta när det kommer att ske och hur det egentligen kommer att vara.

Jag är väldigt tacksam över att må och orka så bra för det gör ju denna väntan onekligen mycket mer uthärdlig. Men jag inte bar uthärdar denna väntan – jag njuter verkligen!

I någon klyschig, amerikansk film pratar ett förälskat par om hur spänningen är som störst precis innan de kysser varandra. Själva kyssandet är det självklart inget fel på, men det är alltid den där förväntan innan läpparna möts som är det mest pirriga.

Och ungefär så känner jag också nu.

Jag älskar känslan av förväntan. Jag älskar att fantisera och föreställa mig hur det kommer att vara. Jag älskar att leva med den här vissheten om att det snart är dags, utan att för den skull veta mer om precis just när.

Och det är märkligt att jag så fullkomligt har accepterat att inte ha kontrollen när jag vanligtvis har ett enormt kontrollbehov. Jag har helt kapitulerat inför processen.

Så nej, jag lider inte alls av ovissheten eller av att vara höggravid.

Jag mår bra både fysiskt och psykiskt och är så redo när det är dags, men jag riktigt unnar mig att njuta av den här tiden – för jag kommer aldrig att vara gravid för första gången igen.

Så jag njuter, njuter, njuter. Och är aldrig så förväntansfull.

Fångad av skickliga Rebecka Hägert-Backkull.

Fullkomlig zen

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till människor.

Människor förundrar mig ofta och gör mig riktigt förbajskad ibland.

Och främst gäller detta människor som lever i min periferi; som jag inte har en jättestark relation till men som jag ändå lever sida vid sida med och måste förhålla mig till på sätt eller annat.

Jag märker att jag lätt blir uppjagad av medtrafikanter, personer med för mycket ego, personer som tror sig veta allt, personer som saknar gränser och en handfull andra personer som helt enkelt är olik mig (eller alldeles för lik mig).

Men jag märker också att om jag blir uppjagad av dessa personer så är det främst jag själv som drabbas. Personerna som har gjort mig uppjagad vet sällan om det.

Det är snarare jag själv som lider om jag börjar hysa agg, blir sur eller i största allmänhet bara reagerar negativt på vad en annan människa säger eller gör mot mig.

Några personer som däremot inte retar gallfeber på mig. Inte alls, faktiskt. Snarare tvärtom.

Så jag och Samuel har en gemensam kampanj så här över sommaren.

Den går ut på följande:

Att vi vad som än händer – vad folk än säger eller gör och hur mycket det än skulle irritera oss – ska hantera det med lugn, hundra procent hakuna matata och fullkomlig zen. Och att vi ska påminna varandra om detta.

För sist och slutligen kan vi inte styra andra människors tankar, ord och handlingar. Vi kan inte få människor att bete sig på ett annorlunda sätt, att inte säga plumpa ord och inte utföra handlingar som vi inte gillar.

Det vi däremot kan styra är hur vi i vår tur reagerar på dessa ord och handlingar.

Eller så här: det är inte hur man har det utan hur man tar det, som min samtalsterapeut så klokt uttryckte det.

Två ambitiösa kampanjare. År 2016.

För ett tag sedan läste vi Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel: Och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk och då lärde vi oss om “de öppna handflatornas”-metod.

Som går ut på att alltid, när vi känner att vi krampaktigt börja knyta våra nävar i ilska, irritation eller frustration över andra människor, istället skulle öppna upp handflatorna och således öppna upp för mildheten och överseendet.

Och kanske till och med tänka “jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel”.

Jag tror denna kampanj som vi har inlett kommer bli oerhört utmanande. Men i slutändan också oerhört belönande.

Så, härmed inleder vi kampanjen “fullkomlig zen”.

Välkommen med, om du vill!

Under ytan

Långt innan vi ens övervägde tanken på barn var en av mina största farhågor att ett barn skulle göra att vår parrelation glöms bort.

För jag tycker jag ser det så ofta.

Par som blir helt uppslukade av ett liv bestående av dagishämtningar, makaronilådor, skjuts till barnens hobbyer, heltidsjobb, hushållsarbete, hjälp med hemläxor, barnkalas, VAB:bande, sömnlöshet och alldeles för lite egentid.

Och en kommunikation som mest består av förhandlingar och överenskommelser gällande logistik, livsmedel och läggdags.

Jag må låta lite cynisk nu, och det är inte som att jag vill ta ut något i förskott.

Samtidigt ser jag ju hur lätt livet bara rullar på och hur bland annat de där samtalen som sträcker sig långt in under ytan kan försummas i förmån för samtal om middagsmenyn och tidtabeller.

Det är så förrädiskt lätt att samtalen hålls på en ytlig nivå i det vardagslunk som våra liv mestadels består av. Det märker jag ju redan nu.

Foto: Ebba Åström

Igårkväll hade vi fixat i ordning lite kvällsbit och satt vid köksbordet och åt.

Till en början handlade våra samtal om dagen som varit, om jobb och helgplaner. Helt så där basic.

Och rätt enkelt hade vi kunnat runda av någonstans där och fortsatt kvällen i läsningens (Mindy) eller fotbollstittandets (Samuel) tecken.

Men vi stannade inte där.

Istället ställde vi frågor av annan natur och började gräva djupare in under ytan. Vi började prata relationer, föräldraskap, uppfostran, miljö, samhällsstrukturer, feminism.

Och plötsligt hade en och en halvtimme gått, det var alldeles beckmörkt i köket för ingen av oss hade noterat att solen hade gått ner och att det minst sagt var läggdags.

Och det känns hoppfullt att det kan vara så. Att det enda som krävs är lite lugn och ro, lite ytprat till uppvärmning och mycket målmedvetenhet och vilja att sträcka sig längre.

Det tar ofta en stund att ta sig in under ytan. Och att ta sig dit är inte alltid helt utan möda, det kräver mycket mer av en än de där vardagssamtalen.

Men det är så viktigt att ta sig under ytan. Kanske bland det viktigaste i vilken (par)relation som helst.

Det tänker jag envist, envist, envist hålla fast vid.

Foto: Ebba Åström