Självdistans

På sistone har jag tänkt en hel del på ordet självdistans.

Vad det innebär, när det är rimligt att ägna sig åt det, vilka fördelar det har.

Jag har haft några tillfällen på sistone där min egen bild av vem jag är inte har stämt överens med den bild som andra har om mig och som de också har framfört åt mig.

Andra har ansett att jag besitter egenskaper som jag verkligen inte kan skriva under, eller att jag har betett mig på ett sätt som känns väldigt främmande för mig.

Två motstridiga idéer om Mindys sanna väsen har mötts och jag försöker febrilt ena dem. Det går inte.

Så jag försöker ägna mig åt lite sund självdistans.

Jag har försökt ta några steg bakåt för att kunna se på mig själv mer nyktert, mer “neutralt”. Det har väl gått sisådär.

Min uppfattning om mig själv är väl oundvikligen subjektiv, oavsett hur mycket jag försöker distansera mig själv (från mig själv). Att försöka förena två oförenliga uppfattningar om vem jag är går inte, trots att jag envist fortsätter försöka.

Självdistans är bra. Men svårt. Men viktigt. Men omöjligt.

Ungefär där är jag idag.

Aldrig panta

Idag fick jag höra oerhört peppande ord av en bekant vid ett oerhört otippat tillfälle.

Det var så positiva ord att jag hade svårt att hitta fattningen och min annars rätt så välutvecklade talförmåga efteråt. Länge efteråt.

Varför gör vi inte det hela tiden? Överröser varandra med positiva ord.

Jag tänker väldigt ofta positiva tankar om andra människor. Det kan handla om allt i från att någon har en fin jacka till att någon har utfört en uppgift jättebra.

Men inte alls lika ofta låter jag människan ifråga få veta allt det goda jag har tänkt om henne.

Ibland tänker jag de här tankarna om främlingar, ibland om mina allra närmaste. Oavsett är jag ibland dålig på att uttrycka det högt och låta dem få veta.

Uppmuntrande ord skadar nästan aldrig att sägas högt. Positiva kommentarer slår väldigt sällan fel.

Jag vill alltid panta flaskor men aldrig panta på positiva ord.

De är alldeles för sällsynta och värdefulla för att panta på.

Insiktsfulla samtal

Igår hade jag ett oerhört insiktsfullt samtal.

Det händer inte alldeles för ofta men när det gör det lever jag länge på det.

Ni vet sådana där samtal som trevar sig fram till en början, lite osäkert, lite svävande. När samtalet väl hittar ett stadigt fotfäste är det som att pusselbitarna faller på plats, en efter en.

Jag älskar samtal som får sin början i något vardagligt, banalt till och med, men som slutar i existentiella insikter om en själv och andra, livet och verkligheten.

Det här samtalet som jag hade igår har jag återkommit till i tanken idag. Flera gånger. Jag lever som sagt länge, på dessa insiktsfulla samtalen.

Det är guld för mig.

Ljuden i mitt liv

Tänk att ett ofött barn känner igen sin mors röst.

Tänk att människan redan i fosterstadiet kan urskilja vän från fiende, en bekant från främling.

Den slående insikten gör mig allt annat än förvånad men däremot väldigt fascinerad över hur mycket ljuden i vårt liv betyder för oss.

Vilka är dina favoritläten? De läten som får dig att känna dig trygg, tillfreds, som hemma?

Mina är följande:

Ljudet av vår Mocca Master som puttrar om morgonen när jag ännu ligger och drar mig i sängen. (För att inte tala om doften!)

Champions League signaturmelodin och rösten på matchkommentatorerna. Gärna ackompanjerat av min Samuel som äter chips. Väldigt random. Väldigt hemma.

Ljudet av att vända sida i en bok. Dkler rasslet när jag bläddrar igenom en fem hundrasidig pocket.

Ljudet av en fotbollsdomares visselpipa som inleder en match.

Ljudet av de första takterna till ABBAs ”Dancing Queen” som vi spelar med mitt band, eller vår encore ”Shut Up and Dance With Me”.

Ljudet av en gräsklippare.

Ljudet av en katt som sträcker på sig (det har ljud!)

Ljudet av isbitar som sänks i ett iskallt glas med vichyvatten.

Ljudet av min Samuel som andas tungt när han sover.

Eller ljudet av när jag trycker på tangenter på antingen pianot eller datorn för att skapa något nytt.

Många favortljud i den här bilden

Det som förlorades i natten

Mina bästa idéer kommer till mig om natten.

Det är något med tystnaden och atmosfären av “jag borde inte vara vaken nu” som pockar på mina allra mest kreativa sidor.

Kanske min ständigt uppkopplade, överstimulerade hjärna får respit och den enda tiden kreativiteten kan skapas är när jag sover. Kreativiteten får andrum om natten. Kanske är det så.

Men lika sant som att alla mina bästa idéer tillkommer under natten är även följande: mina allra bästa idéer förloras om natten.

Jag vet jag vet jag vet

att jag genast borde anteckna mina idéer på någon post it-lapp. Men om natten när min hjärnkapacitet är försatt i dunkel tänker jag att jag visst kommer ihåg den här idén så länge jag har en minnesregel.

Nå. Det går väl så där med mina tappra försök till minnesregler (av vilka två vanliga är “righty tighty, lefy loosey” och “vad skulle jag automatiskt tänka att är rätt – tänk precis tvärtom”).

I natt vaknade jag av ett ryck och slogs av en tanke som jag genast insåg att skulle bli ett fint blogginlägg. Det handlade (precis som väldigt många av mina blogginlägg) om perspektiv på livet, människan, relationer. Någonting sådant.

Tanken var också väldigt långt influerad av min goda vän Ds blogginlägg och ett citat av Toni Morrison.

Men tyvärr, mina bästa läsare, kan jag inte för mitt liv dra mig till minnes om vad tanken handlade om.

Den tanken, precis som många andra av mina tankar, förlorades om natten.

Men kanske jag ändå får dela med er av de här orden som jag läste på min väns blogg och som ursprungligen är Toni Morrisons ord.

Kanske det är precis det, och inget annat, som du behöver få höra just nu.

“you are your best thing”

— Toni Morrison

Hela skillnaden

Jag får ständigt påminna mig själv om att andra saker inte kontrollerar mig och mitt liv.

För det är frestande att tänka att kalendern, jobbet eller knepiga människor är de som ytterst styr utfallet av våra liv.

Jag tenderar lätt bli ett offer för min kalender. Det som står i kalendern ska göras oavsett orkesnivå och dagsform.

Igår hade jag prickat in att jag skulle träna. Inget särskilt med det, men grejen var att jag hade sovit en ovanligt kort natt och kände mig sömning och slut i kroppen.

Träning är kanske aldrig fel, men just igår kände jag på mig att jag behövde sömn och vila mer än ett svettigt träningspass.

För mig är det så viktigt att praktisera medvetenhet att jag aktivt får fatta beslut som är bäst för mig, trots att jag kanske har ett träningsschema, en läsrutin eller inbokade möten i min kalender.

Andra saker styr inte över mig.
Jag styr över dem.

Och det är hela skillnaden.

Okej ibland styr andra ting och väsen mitt liv. Som den här sötingen, min systers katt, som bodde hos oss förra veckan. Jag kunde inte vända sida, var kissnödig och hade tänkt börja göra mig i ordning för dagen. Katten sade ”mysa!” och jag lydde.

På tal om

På tal om perspektiv (som jag pratade om för två inlägg sedan).

Jag hade hängt upp min träningströja för vädring. Av en händelse råkade den vara svängd ut och in, och den klassiska sportsloganen fick en helt ny betydelse:

Troligtvis den fulaste bilden som har sett dagens ljus på den här bloggen. Men troligtvis en av de viktigaste dito.

Vi ska inte bara just do it (bara göra det) utan också do it just (göra det rättvist).

Kraften i perspektiv.

Det slutar aldrig förvåna mig.

Motto

Om mitt liv hade ett enda ord som motto vore det följande:

perspektiv

Jag märker att oavsett vad jag pratar om, med vem eller under vilka omständigheter kommer jag tillbaka till detta: att det mesta i min livsvärld handlar om perspektiv.

För perspektiv har med förväntningar att göra. Det har med föreställningar om världen att göra.

Perspektiv för mig handlar om förmågan att bli medveten om varifrån jag kommer och erkänna vart jag är på väg, vart jag vill. Samtidigt innebär perspektiv en förståelse för att precis varenda människa kommer från ett annat håll och har helt andra perspektiv.

Ibland går de här perspektiven hand i hand, andra gånger är de i konflikt med varandra.

Jag märker att det här perspektivtänkandet kommer till uttryck i det jag skriver, i böcker jag läser till och med i tavlorna jag hänger upp på mina väggar.

Det kommer till uttryck i hur jag bemöter andra människor och vad jag ofta tänker på efter människomöten.

Så många av mina relationer, diskussioner och upplevelser blir mindre sårande, mer förståeliga och överlag mer nyanserade när jag ser på dem ur de multipla perspektivens lins.

Jag vet inte om det här är något som talar till dig eller om det bara är för mig som det här begreppet, detta mitt livs motto med perspektiv, faktiskt får mening.

Får det mening för dig?

Hittills

Sommaren hittills har varit så, så bra.

Flera gånger under detta märkliga tillstånd som har varit vårt liv under våren har jag tänkt tack gode Gud för detta väder.

Solen har nådefullt sträckt sina strålar över oss i vad som känns som månader och jag har kanske lite naivt tänkt att det är konkreta glimtar av hopp i allt mörker.

Jag har firat två examinander, haft en spelning på en fullsatt terass, läst en myriad böcker, myst med katter och hundar, tränat mer än på länge, rätat ut frågetecken med min avhandling, tagit semester, fixat i vårt hem, tagit del av två bokklubbsträffar, agerat barnvakt, hälsat på familj, badat i öppet vatten, invigt baseballsäsongen, återsett älskade vänner och snart börjar jag ha landat i min ledighet.

Sommaren, du har varit helt fantastisk hittills. Och mycket återstår av dig.

Det är som det skall

Den här midsommaren var en milstolpe.

Inte bara markerade den här midsommaren starten för min semester, utan den var också ett bevis på att jag ger mig lov att förändras.

Jag, som har rutiner som skulle imponera vilken daghemsföreståndare som helst, har vakat i flera timmar, sovit länge, ätit lite vad som har hamnat framför mig och tagit oförskämt långa tupplurer när jag har känt för det.

Jag har umgåtts med människor i en utsträckning som vanligtvis är långt utanför min naturliga kvantitet och jag har gillat det enormt. Jag har absolut tagit tid för vila, lugn och läsning men jag har orkat långt mer än jag hade trott.

Att bli medveten om mina gränser, min personlighet och min känsliga natur har varit en av de viktigaste upptäckterna under mitt tredje årtionde på denna jord.

Att försiktigt börja stretcha på gränserna och varsamt utforska markerna också snäppet bortom min bekvämlighetszon känns som en naturlig fortsättning på min resa.

Jag söker jämvikt mellan vissheten om att jag är på ett visst sätt, men att jag ändå aldrig är låst i det enda sättet utan också kan, får och kommer att utvecklas.

Jag blir aldrig färdig, och det är som det skall.