Läst på sistone: jakten på lycka

Vad ska till för att en människa ska känna sig lycklig?

Böcker som jag har läst på sistone har mer eller mindre medvetet behandlat den här frågan, och nedan presenterar jag dem.

Jag har läst Karin Erlandssons självbiografiska essä/skrivdagbok Alla orden i mig, Mohsin Hamids hyllade bok Exit Väst samt en av Paulo Coelhos mest kända böcker Alkemisten.

Karin Erlandsson (2019) Alla orden i mig

Det här är en bok om att skriva.

Men egentligen är det en bok om att skriva om man är Karin Erlandsson. Hon är sannerligen en makalös kvinna som helt enkelt sätter upp att hon ska skriva säg 5000 ord på en dag och så ger hon sig inte innan hon är klar.

Jag tror att jag har ett lite mer romantiskt förhållande till skrivande, för jag hennes sätt att skriva kan jag inte alls identifiera mig i.

Det oaktat är det oerhört fascinerande, stundvis provocerande, läsning som jag särskilt tog till mig nu när jag själv är inne i en omfattande skrivprocess.

Så trots att boken sticker i ögonen på sina ställen är det en väldigt ärlig och icke-förskönande bild av författarskap och skrivande som målas upp. Det uppskattar jag.

Mohsin Hamid (2017) Exit Väst

En lågmäld och gripande samtidsskildring.

Den handlar om två människor som möts i en värld som rämnar. Den handlar om flykt och främlingskap, om förlust och familj.

Den handlar om dörrar som öppnas upp till det nya, och den handlar om att våga gå igenom dessa dörrar. Bokstavligen.

Jag storgillar den här boken. Den är samhällskritisk på ett subtilt sätt samtidigt som den har inslag av … magisk realism? scifi? dystopi? Jag har svårt att sätta fingret på vad men jag gillar det.

Språket är minimalistiskt och skört och innehållet påminner mig mycket om Alice Zeniters Konsten att förlora. Läsvärda båda två!

Paulo Coelho (1988/1995) Alkemisten

Nästan alla listor jag googlar mig fram till i jakt på boktips innehåller den här.

Helt ärligt vet jag inte riktigt varför.

Den inleddes starkt med sin sagolika, fabelaktiga berättelse om en pojke som söker efter sitt livsöde men någonstans efter de tio första sidorna är jag redan uttråkad.

Lyckligtvis var boken kort och koncis och inte mycket längre än den var, för i slutändan fick jag utslag av alla pinterestvänliga carpe diem-citat boken var överfylld av.

Om allt klysch hade skalats bort hade jag tyckt om den avsevärt mycket mer.

Men å andra sidan vet jag inte hur mycket av den redan tunna boken skulle vara kvar efter en sådan storstädning.

Bokåret 2019

Det är den sista dagen på 2019.

Eftersom jag redan har gjort en summering av årtiondet 2010 tänkte jag inte ägna mer inlägg åt liknande.

Istället vill jag ägna det här inlägget åt min favorit: böckerna.

Förra året beslöt jag att börja fotografera pärmbilder på de böcker jag läser, och slutresultatet blev ett härligt maffigt bokgalleri och samma sak ville jag göra i år.

Inledningsvis kan jag säga att jag är uppriktigt förvånad över den mängd böcker jag har haft möjligheten att läsa i år: jag landade på en siffra på 130 böcker!

Det är långt mer än jag själv hade tänkt eller ens kunnat ana med mitt mål på 100 böcker.

Jag har läst enormt mycket bra grejer det här året. Till min stora glädje har jag läst en hel del ungdomslitteratur vilket hittills har varit en bristvara i mitt läsförråd. Jag har också läst böcker av författare från andra världsdelar är Europa och Nordamerika vilket jag strävade efter under 2019.

Så, bästa läsare, här är mitt färgsprakande bokår 2019, varsågoda!

Min bästa bok i år? Lätt: alla böcker av Carlos Ruiz Zafón. Börja med Vindens skugga och sen är du fast!

Hittar du någon som du blir nyfiken på?

Recension på samtliga böcker hittar du
på min Goodreadsprofil

Fyra gånger fyra - en boklista

Det börjar bli dags att sammanfatta bokåret 2019.

Jag lovar att publicera hela mitt bokår 2019 på samma sätt som jag gjorde 2018 men ännu hinner jag läsa några böcker innan det är dags för det.

Mina fingrar kliar ändå att få sammanfatta bokåret 2019 på något vis, och det vill jag göra i list-format (älskar listor). Nämligen fyra böcker i fyra kategorier:

Jag listar böcker som …
— har varit bäst i år
— jag fick kämpa med att läsa klart
— rörde mig till tårar
— är perfekta gåvotips

Håll i er för nu kör vi!

Böcker som har varit bäst i år

Det var inte helt lätt att välja mina favoriter från i år — jag har läst för mycket bra! Jag har många andra på den här listan också men får nöja mig med ett urval.

På min goodreads-app märker jag att jag är relativt generös med att ge böcker fem av fem stjärnor: hela 25 böcker böcker har kammat hem full pott i år.

Betyder det att jag är för snäll med mina vitsord eller att jag helt enkelt läser många bra böcker? Vem vet…

Här är fyra fina i varje fall:

Böcker som jag fick kämpa med att läsa klart

Det här kanske verkar lite osympatiskt men faktumet att jag kämpade med dessa säger inte nödvändigtvis något om författarna eller böckerna utan kanske mer om mig själv och min läsupplevelse.

Sist och slutligen är läsning inte en avskild del av verkligheten, och ibland matchar livet inte boken som läses.

Och i andan av “all publicitet är bra publicitet” vågar jag ändå lista fyra böcker som jag kämpade med. Nämligen:

Böcker som rörde mig till tårar

… på ett bra sätt.

Att jag blir rörd är kanske ingen bedrift i sig men det säger ändå väldigt mycket om språket, känslan och innehållet i en bok.

Här är fyra böcker som fick mig att torka en tår eller tjugo:

Böcker som är perfekta gåvotips

Det är förstås lite ambitiöst att hävda att just de här böckerna är perfekta gåvor. Många frågor uppstår ju då: åt vem? i vilken ålder? med vilka preferenser? vid vilket tillfälle?

På grund av dessa frågor tänker jag också motivera mina val nedan.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover blir en fin gåva åt någon som gillar självbiografier. De korta kapitlen, det flytande språket och det dramatiska livsödet får också den ovana läsaren att vilja bläddra vidare och vidare.

Björnstad av Fredrik Backman passar för alla över 14-ish år och uppåt. Min äldre lillebror läste den här helt frivilligt och lånade genast hem del två i samma serie. Det handlar om ishockey men egentligen om så mycket mer.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson är en bok som blir en perfekt gåva åt någon som gärna läser böcker med en hel del spänning men utan blod och hemskheter i överflöd.

Kärlekens väg av Alain de Botton lämpar sig som gåva åt alla som inleder eller lever i seriösa parförhållanden. Den bästa äktenskapsrådgivningsboken jag har läst — dessutom i romanformat!

Vilka böcker skulle du placera på dina motsvarande listor i år?

Läst på sistone: viktiga perspektiv

Enligt mig är litteraturen är som bäst när den förmår belysa historien eller fenomen ur nya, kanske nedtystade eller obekväma perspektiv.

En bok som får mig att tänka “wow! Det här har jag inte tänkt på förut men precis så här är det” vittnar om en riktigt bra bok och en riktigt skicklig författare.

Nedan presenterar jag tre böcker som har öppnat upp för nya perspektiv och en ny förståelse hos mig. Jag har läst: om hur så kallade “sinnesslöa” behandlades under 50-talet, en naken skildring av ett äktenskap samt en studie i svartsjuka.

Fortsätt läsa för finfina boktips!

Majgull Axelsson (2017) Ditt liv och mitt

Jag har tidigare läst Jag heter inte Miriam av författaren och det var verkligen drabbande läsning. Den boken handlade om romernas öde under andra världskriget; ett perspektiv som enligt min uppfattning ofta har hamnat lite i skymundan.

Också i den här boken ger Axelsson en röst åt de som inte själva har kunnat göra sig hörda.

Boken handlar om Märit som gör en resa genom Sverige och samtidigt genom sitt eget liv. Hon besöker ställen som hon har varit på och flytt på grund av smärta. Hon berättar om sin bror som på 1950-talet hade diagnosen “sinnesslö” och hon försöker reda ut vad som egentligen hände med hennes familj.

Den här boken lämnade mig illa till mods och drabbad. Men på ett väldigt bra sätt.

Alain De Botton (2016/2017) Kärlekens väg

Ni vet då man har haft en bok i sin bokhylla jättejättelänge och till sist glömt bort varför den är där. Nya böcker har hamnat högre upp i min läslista men till slut tog jag fram den här och började läsa. Och jag slutade inte förrän den var klar.

Den här kan kallas en skildring av ett förhållande; från det första mötet, genom de stressiga småbarnsår med motgångar på jobbet och till sist till ett vägskäl i äktenskapet.

Huvudberättelsen varvas med något som kan liknas vid facklitterära inslag som tillför ett metaperspektiv på händelserna. Språket är otroligt tätt och jag stannar upp på varje uppslag för att fotografera eller skriva av formuleringar.

Vissa har sagt att den här boken är ett måste att läsa innan man inleder ett seriöst förhållande eller ingår äktenskap. Jag kan inte annat än hålla med.

Katastrofal bildkvalitet — men det går ju inte att ta vettiga bilder i det här novembermörkret!

Johanna Frid (2018) Nora eler brinn Oslo brinn

Den här boken lyssnade jag till som ljudbok uppläst av författaren själv (jag älskar när författarna läser upp sina egna alster!)

Boken är en autofiktiv skildring av en smärta som inte syns men som brinner i kroppen som en outtröttlig flamma. Johanna får veta att hennes pojkvän Emil tidigare har haft ett förhållande med den provocerande vackra och felfria Nora från Oslo, och det är början till en långsam och smärtsamt process hos Johanna.

Det är en studie i svartsjuka. Kampen som jagberättaren genomlider, åsikterna som sliter henne åt olika håll är så trovärdigt berättade. Ibland sugs jag med i jagberättarens tankegångar, ibland blir jag bara enormt irriterad på henne. Hon stör och berör.

Likheterna mellan endometrios, cystor i äggstocken (därav pärmbilden på Norge och äggstockar) och svartsjuka är ett oerhört skickligt grepp och manifesterar känslan av att inte bli förstådd, inte bli tagen på allvar på ett påtagligt, fysiskt sätt.

Hands down.
Fantastiskt bra.

Läst på sistone: tre gånger finländskt

Det har varit mycket finländskt på mitt nattygsbord på sistone.

Jag har läst på båda inhemska språken och tematiskt har det handlat om vad som är friskt vs. sjukt (och vem som är frisk vs. sjuk), om tro och tvivel och om berättelserna väggarna skulle berätta om de kunde tala.

Fortsätt läsa för tre finländska boktips!

Ellen Strömberg (2019) Klåda

Rebecka jobbar på ett hem för dementa. Eller gjorde det, i alla fall. I boken blir det uppenbart att hon inte längre jobbar på grund av någon händelse som kretsar kring någon som heter Helena. Istället är Rebecka ensam hemma om dagarna medan sambon Mikael jobbar. Men egentligen är hon inte ensam, hon umgås med den eviga klådan. Hon kliar och kliar och kliar.

Precis som i Jaga Vatten och andra texter jag har läst av Strömberg är också hennes andra roman språkligt utsökt och oerhört välsmakande. Beskrivningarna är målande och stundvis effektfullt obehagliga (riktigt sådär grimasera-av-äckel-för-sig-själv-obehagliga).

Jag gillade greppet med klådan som symbol för … välj av följande alternativ: det outtalade? det tabubelagda? det smärtsamma? det sjuka? men i slutändan tog den symbolen över lite väl mycket i min smak.

Essi Ihonen (2018) Ainoa Taivas

Finurligt nog heter huvudkaraktären i boken Aino. Läsaren får följa med Aino som lever i ett gammallaestadianskt hem med traditioner som har gått i arv från generation till generation. Hon dras mellan tro och tvivel, önskan om att vara till lags och viljan att vara självständig. Hennes kamp är djupt allmänmänsklig.

Litteratur är bäst när den lyfter upp hittills tigande röster och belyser perspektiv ur nya synvinklar. Det gör den här boken. Den är rätt långsam och odramatisk till sin struktur men berörande med sitt viktiga tema. Romanen är skriven på en väldigt lättillgänglig finska men jag misstänker ändå att många vackra meningar gick mig förbi.

Onekligen kom jag att tänka på den fantastiska boken Taivaslaulu av Pauliina Rauhala när jag läste den här, och i jämförelse med den kommer Ainoa Taivas på en definitiv andra plats. Men å andra sidan är Taivaslaulu en av de bästa romanerna jag har läst på finska.

Matilda Gyllenberg (2019) Det lungsjuka huset

Den här lyssnade jag på som ljudbok och det var ljuvligt att höra klingande finlandssvenska i mina öron. Det var en bjärt kontrast till mycket av den rikssvenska litteratur jag lyssnar till.

Den här boken har förmågan att trollbinda mig med språket och den psykologiska spänningen från sid ett.

I centrum för boken är en kvinna (namnet oklart?) som flyttar in i ett husbolag med sin man och dotter (som i boken endast kallas Persikopastej eller PP … suck).

Dåtid och nutid flätas samman och resonerar med varandra när kvinnan börjar nysta i husbolagets förflutna och lär känna människorna som bor där. Många frågor väcks hos huvudkaraktären, och hos mig, under läsningens gång vilket driver storyn och mig som läsare framåt.

Det finns en mängd fina formuleringar men tyvärr också en del klyschor. Att dottern kallas Persikopastejen irriterade mig mer än jag var medveten om under läsningens gång. Men det oaktat var det ändå en oerhört välskriven och skickligt uppbyggd roman som jag varmt rekommenderar!

Bokrecension: "Knutby" av Jonas Bonnier

✖ TACK TILL ALBERT BONNIERS FÖRLAG FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

När jag bläddrade igenom Albert Bonniers höstkatalog fastnade min blick genast på den här boken av Jonas Bonnier: en roman om de dramatiska händelserna som utspelade sig i Filadelfiaförsamlingen i Knutby för två decennier sedan.

Jag har tidigare sett dokumentärer och försökt läsa på om just den här sekten och andra sekter överlag, ständigt driven av frågan hur kan något sådant här ske? Hur kan någon gå med på att göra vidriga saker i tron på en annan människa, i tron på ett högre och rättfärdigande syfte?

Men jag har senare kommit att förstå att manipulation och nedbrytandet av en annan människa är långsamma och komplexa processer. Av samma anledning har jag sällan funnit förklaringar och svar enbart i kalla fakta eller entimmeslånga reportage.

Här utgör skönlitteraturen och romanen Knutby ett välkommet och viktigt bidrag: den vidgar och fördjupar förståelsen av det obegripliga.

I boken får vi följa med några centrala karaktärer (med fiktionaliserade namn) inblandade i händelserna vid församlingen i Knutby.

I fokus ligger paret Sindre och Kristina Forsman med familj som lämnar sina hemtrakter bakom sig för att Sindre ska inleda sin pastorsgärning i församlingen. Vi får också lära känna den karismatiska och charmerande pastorn i församlingen, Eva Skoog och hennes man Peter. En central karaktär i boken är också barnflickan Anna.

De här personernas mellanmänskliga relationer och förhållanden till sin egen och till andras tro är i centrum för boken, och bidrar till den dramatiska upptrappningen.

Det är på ett lättfattligt och okonstlat språk som Bonnier målar upp det inre och yttre landskap som religiös manipulation äger rum i.

Det finns ett ständigt driv i berättelsen, en föraning om att något förr eller senare kommer att hända. Och att det inte kommer att vara vackert.

Genom att belysa händelserna från olika karaktärers perspektiv framkommer hur var och en har sina brister, sin egen kamp och (för sammanhanget lämpligt) sitt eget kors att bära. Det som främst drabbar mig när jag lär känna de olika karaktärerna är hur var och en kämpar med tvivel, misstro och skam men att det aldrig får nå upp till ytan. Aldrig.

Förarbetet inför boken har varit digert, jag upplever att boken syntetiserar det som jag tidigare har sett, läst och hört om sekten.

Boken är i stort sett lineärt, kronologiskt och rätt simpelt uppbyggd, och vackert så — händelseförloppet i de verkliga händelserna är dramaturgisk båge nog.

Är det här en roman som kritiserar religion, tro och troende? Nej, inte alls.

Jag ser det snarare som ett sätt att försöka visa på hur farligt det kan bli när människor i sin bristfällighet vill för mycket och använder tron som ett medel för att få vad de själva vill.

5/5 stjärnor. En roman att sluka.

Blev du nyfiken på att läsa boken?
Gå lös på hjärtat nedan isåfall!

Läst på sistone: den jag är, den du vill jag ska vara

Hösten är i full gång (säger jag och konstatera att det är 20 grader och full sol ute.

Men min höstläsning är i alla fall i full gång. Jag blandar frisk nytt och gammalt, modern litteratur och klassiker om vartannat precis som man ska. De tre senaste böckerna jag har läst kan väl sägas hantera konflikten mellan den jag är och den du vill att jag ska vara.

Kanske.

Jag har läst finlandssvenska Adrian Pereras bok Mamma. Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain och Kristofer Ahlströms bok Hjärtat är bara en muskel. Fortsätt läsa för att höra var jag tycker om dem.

Och som alltid: inga spoilers!

Adrian Perera (2019) Mamma

Jag fullkomligen älskade Pereras diktsamling white monkey och visst lyfter hans roman också upp en hel del samma teman som präglade diktsamlingen (invandring, acklimatisering, samhällsskillnader för att nämna några).

Den här boken är spännande till sitt språk. Fyra olika språk blandas fritt med varandra, och den tålmodiga läsaren (inte jag) kan fördjupa sin förståelse genom att läsa översatta flerspråkiga partier längst bak.

Jag tyckte emellertid att det fanns en charm i att läsa boken utan att faktiskt förstå precis allt, för det är så mänsklig kommunikation fungerar i verkligheten. Kanske det också är så att komma från ett annat land och febrilt ta till alla lingvistiska resurser för att bli förstådd.

Bokens “skräck-” eller “spänningsinslag” har varit något som har delat många recensenter. Också jag sällar mig till dem som anser att boken hade varit nog i sig själv, att de mystiska inslagen kunde ha lämnats bort. Men å andra sidan var det en rätt fräsch twist.

En fin bok! Läs!

Karin Boye (1940) Kallocain

Jag kan inte förstå att jag har levt hela mitt liv som en bokslukare utan att ha läst denna. Den har legat länge på min “pinsamt att jag ännu inte har läst den här …”-lista.

Nåväl. Nu är den läst. Jag gillar!

Föreställ dig ett serum som, när det sprutas in i blodomloppet, gör det omöjligt för dig att säga annat än sanningen. Föreställ dig det här sanningsserumet i en tid av sträng statlig kontroll och ingen mänsklig frihet. Där har du premisserna för boken.

Visst är boken bra, jag kan inte påstå annat. Ändå krävde den en hel del av min koncentration, och så fort jag började skumläsa för mycket tappade jag fotfästet. När jag läser så brukar det vanligtvis betyda att boken är lite mer komplext uppbyggd, och jag hade därför lite svårt med den här. Jag hade behövt vara mer skärpt!

Men jag är glad att jag läste den!

Kristofer Ahlström (2017) Hjärtat är bara en muskel

Från sid ett var jag gripen av den här.

Scenariot: ett par är i en bilolycka. Den ena överlever, den andra inte. Det går inte att inte bli berörd. Jag gillade den här alltså från början.

Men den utvecklades i en riktning jag inte alls hade väntat mig. Av någon anledning hade jag tänkt att den skulle vara idyllisk, romantisk och berätta en historia om den utlimata kärleken. Men den förvånade mig i sin banalitet, sitt vardagslunk. Med sina smutskläder, tomma kylskåp. Vardag.

Å andra sidan; kanske just det trovärdigt vardagliga gör allting mycket mer tragiskt.

Jag gillade den ändå, trots att den inte var precis som jag trodde till en början.

Läst på sistone: böcker som levererar

Jag har drabbats av bokflyt och bok efter bok som jag plockar upp fullkomligen levererar.

Vad har jag läst då?

Jo, jag har bland annat läst om en av vår samtids största utmaningar, terrorism, skildrat på en gripande individnivå. Jag har läst en rättegångsroman som har blivit en storsuccé som serie på Netflix och så har jag läst en bok som talas om i den svenska komediserien Solsidan.

Nyfiken på vilka böcker jag talar om? Fortsätt läsa det här inlägget.

Kamila Shamsie (2018/2019) Vår älskade

För några år sedan, när terrorattackerna nådde Paris, London och Sverige tänkte jag ”jag undrar när det här kommer att börja skildras i skönlitteraturen”. För det vet vi, att skönlitteraturen vågar gå dit det gör ont och vrida åt vid samhällets smärtpunkter.

Det gör den här boken delvis, men så finkänsligt och skickligt.

Vi lär känna tre syskon: Aneeka, Isma och deras bror Parvaiz. Brodern börjar röra sig i islamistiska kretsar med stark terrorkoppling vilket givetvis gör systrarna bortom oroliga. Av en händelse får systrarna personlig kontakt med sonen till en mäktig politiker och plötsligt är hela Englands ögon på just de här tre syskonen.

Jag kan inte säga att den känns trovärdig alltigenom, men det är absolut en gripande berättelse som vågar lyfta upp den här problematiken på ett humant och lättfattligt sätt.

Malin Persson Giolito (2016) Störst av allt

Många har sett serien, men inte lika många har läst boken.

Maja sitter på golvet i ett klassrum. Runt omkring henne ligger hennes medstuderande, hennes vänner. Det är blod överallt men blodet är inte hennes, det kommer från hennes döda klasskamrater. Hennes fingeravtryck hittas på ett av mordvapnen och följaktligen häktas hon för mord och mordförsök.

Under hela tiden vet jag som läsare inte om hon verkligen är så hemsk som åklagaren vill framställa henne. Om det ens var hon som gjorde det?

Jag har läst några rättegångsromaner tidigare, men aldrig riktigt fastnat för genren. Det är de tekniska redogörelserna, de återkommande mönstren och repetitiva språket som gör mig led.

Men den här! Jag bokstavligen slukade den i ett nafs och längtar redan efter mer.

Precis som alltid tycker jag att alla som gillade serien ska ge boken en chans, för ofta brukar ju boken vara bättre. Jag har bara sett ett avsnitt av Netflix serien men vågar ändå säga: läs boken!

Orhan Pamuk (2002/1998) Mitt namn är Röd

Den här stötte jag på via min Goddreads-app (vilken grej!)

Boken utspelar sig i Konstantinopel under 1500-talet och kretsar kring så kallade miniatyrmålare som tillsammans gör illustrationer i en bok åt Sultanen. En av miniatyrmålarna blir mördad under processens gång, och boken blir ett mordmysterium.

Samtidigt är det en kärlekshistoria då tolv år av frånvaro äntligen avbryts, och Shekure och Kara äntligen återser varandra. Men kan kärleken övervinna försvunna makar, mordmisstänksamhet och också samhällets normer?

Det här är en märklig bok, jag kan inte säga annat.

Berättelsen förtäljes ur olika människors, men också föremåls, illustrationers, färgers och djurs perspektiv. Dessutom är det en väldigt rik resa i konst i Mellanöstern under renässanstiden. Jag hade hela noll kunskap om det tidigare.

Lärorikt, märkligt men väldigt läsvärt!

Bokhösten 2019: mina höjdpunkter

Jaja hörni!

Höst betyder mängder av nya boksläpp och julklappstips från bokförlagen. Här har jag samlat de höstböcker som jag ser mest fram emot. Låt er inspireras!

Bilderna hämtade från Bokförlaget Forum och Albert Bonniers Förlag

Stefan Ahnhem X sätt att dö är den femte boken i den oerhört fängslande serien om Fabian Risk. Jag har med stor hängivenhet följt med Ahnhems författarskap och ser verkligen fram emot att läsa den här en ruggig höstkväll!

Jonas Bonnier Knutby. Jag har tidigare skrivit inlägg på temat sekter och sett en mängd dokumentärer om Knutbydramat. Jag är med andra ord väldigt förväntansfull över att få läsa en romanversion om vad som hände i Philadelphiaförsamlingen i Knutby under tidigt 2000-tal. Jag gillar verkligen den skönlitterära approachen, eftersom jag tycker att epiken förmår nå djupare än kalla fakta.

Bilderna hämtade från Förlaget

Adrian Perera Mamma. Jag läste Pereras debut white monkey och blev såld med en gång. Därför är mina förväntningar inför romandebuten minst sagt skyhöga. En vass skildring av samhälle, familj och migration ur ett barns perspektiv utlovas. Det är bäddat för succé.

Monika Fagerholm Vem dödade Bambi? Monika Fagerholm är en av de författare som har gäckat mig mest under hela min tid som läsare. Få författare skriver lika suggestivt, skildrar människosjälen lika träffsäkert och beskriver vårt spruckna samhälle lika ödmjukt som väl. Den här boken lär bland annat handla om kvinnlig vänskap och söndriga familjer. Egentligen är det ingen skillnad. You had me at Fagerholm.

Bilderna hämtade från Förlaget

Nora Hämäläinen Är Trump postmodern Det här är lite av ett wild card i min bokhöst. Men när essän utlovar belysa vårt samhälle idag, med fokus på Trump och begreppet sanning, med utgångspunkt i filosofiska tänkare såsom Derrida och Foucault (som jag läste om i romanen Språkets sjunde funktion) blir jag väldigt intresserad. Plus att jag vill läsa mer i genren essä, för essäer kan vara mästerverk när de är välskrivna.

Kaj Korkea-aho & Ted Forsström ZOO! #3 Kärlek plz Atlas och hans vänner i skolan får mig att skratta högt flera gånger per sida. Illustrationerna, de knasiga listorna och den dråpliga men ändå väldigt träffsäkra skildringen av tonåringarnas vardag är allt jag behöver för att troget vilja fortsätta, fortsätta läsa de här böckerna.

Tomas Sjödin Lita på att det ljusnar Ja den här är så ”ny” att den knappt finns. I alla fall inte på bild. Men får vi tro Dagen så är en av mina favoritförfattare på gång med en ny bok som borde komma ut i höst. Vi får hålla ögonen öppna!

Läst på sistone: den ångestfyllda människan

Min tröga semesterläsning till trots har jag ändå läst tre böcker på sistone som, mer eller mindre frivilligt och medvetet, har tagit upp människan och hennes ångest.

Av de tre nedan lästa böckerna är hela två av personer som jag räknar som mina favoritförfattare, så fortsätt att läsa för finfina boktips!

Linda Olsson (2019) Hamilton Beach

Låt mig presentera en av mina favoritförfattare, Linda Olsson.

Ända sedan jag läste hennes bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger från 2003 har jag varit förälskad i Olssons stilistiskt sköra sätt att skriva. Hon behandlar människans smärta och lidande så, så finkänsligt och människans själ så ömt.

Precis som i tidigare nämnda bok handlar också Hamilton Beach om brustna människor med ett förflutet som läsaren väldigt gärna vill veta mer om. Huvudpersonen Helga är en karaktär som väcker min nyfikenhet; hon kommer påtagligt nära mig under läsningens gång.

Olsson har ett sätt att skildra människor som gör dem samtidigt sårbara, äkta och trovärdiga. Och som jag redan nämnde bemästrar hon ett språk som skulle få mig att sucka högt av beundran —om hon så bara hade gett en ingående beskrivning av en kökssoffa.

Så skicklig är Linda Olsson. Läs den här!

Per Nilsson (2006) Svenne

En lite äldre bok bland de två andra som är från 2019, vackert så!

I Per Nilssons bok som kom ut i år Vill, vill inte (2019) nämns den här boken i förbigående. Sättet den beskrivs på i Vill, vill inte gjorde mig omedelbart nyfiken.

Boken handlar om Sverige i modern tid där ett alldeles nytt politiskt parti grundas, blossar upp och faller under en kort men intensiv tid. Från sida ett får vi höra historien berättas av Fredrik Svensson, eller Svenne som han kallas.

I början får jag som läsare inte veta så mycket mer än att Svenne nu är den mest efterlysta mannen i Sverige, och det med sina ynka 18 år. Vilken ångest! Vad han har gjort och vad som verkligen har hänt måste jag förstås läsa hela boken för att få reda på.

Det här är en bok som jag gärna hade kallat dystopisk, av den enkla anledningen att det hade varit lättare att smälta innehållet då.

Dessvärre känns den inte alls dystopisk alls till sitt innehåll, snarare rätt så träffsäker. Skrämmande. Bra.

Fredrik Backman (2019) Folk med ångest

Är det så bra så att jag gråter?

Jo, det är det.

Som alltid när det kommer till Backman verkar boken handla om en sak, när den egentligen handlar om något helt annat och mycket mer existentiellt.

Boken "handlar" om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning. Tillsätt ett dussin excentriska och sinsemellan olika människor, ett kaninhuvud, lite limefrukt och en nypa nyårsstämning så har du bokens ramar. Egentligen handlar det, som titeln emellertid avslöjar, om söndriga människor med ångest som bara vill skapa en dräglig tillvaro åt sig.

Sällan har en skönlitterär roman som får mig att skratta rakt ut i tomma intet samtidigt triggat till filosofiska diskussioner om människans varande.

Låter det torrt och tråkigt? Då ger jag fel bild, det är lättläst, flytande och alldeles underbart.

Läs, läs!