Jag väljer dig

Vi firar förlovningsdag idag, min Samuel och jag.

Faktumet att vi har varit ett par under en tredejedel av vår levnadstid är en hisnande tanke.

Så är också faktumet att vi så tidigt vågade välja varandra; att vi så tidigt vågade ge oss i kast med det livsomvälvande men förvånansvärt banala som det innebär att dagligen säga ja till varandra.

Då vi förlovade oss visste vi inte vilka vi skulle bli, det vet vi ju knappt ännu heller. Och det är därför jag tycker det var modigt av oss att så tidigt välja att gå med varandra.

Det har faktiskt varit ett av de bästa besluten i mitt liv. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Vi båda har vuxit upp med Pokémon där en av catch phrasen lyder “[Namn på Pokémon-figur] jag väljer dig!”. Och om du hade varit en Pokémon hade jag uttryckt just de orden.

Samuel, jag väljer dig.

Varje dag, gång på gång. Lätt.

Odramatiskt

Livet just nu är sjukstuga dag 10, ett kylskåp som ekar tomt och ett hem som borde ha städats för en vecka sedan.

Men jag övar mig i konsten att förhålla mig till tillvaron lite mer … odramatiskt.

Jag har sänkt alla krav på att göra min egen babymat och tänker att det inte behöver vara så vidlyftigt och dramatiskt.

För det första för att jag är omåttligt ointresserad av matlagning över huvud taget, och för det andra är jag ännu mer ointresserad av att laga storslagna rätter åt en baby som dessutom äter kanske två skedar. För det tredje finns det ju superbra babymat på burk så varför skulle jag envisas med att kocka då?

Jag har också tänkt på att försöka anta en mer odramatisk hållning till livet när det gäller mycket annat:

Som mitt jobb (det är ju bara en avhandling), min kropp (det är bara en kropp, den är grundfrisk och stark och har fött barn och är helt otrolig när jag tänker på det), mitt hem (det ser inte ut som jag hade önskat och är långt ifrån magasinvänligt men det är funktionellt och tryggt och hem).

Det som verkligen är dramatiskt i livet är verkligen dramatiskt, och i min skyddade tillvaro är det lätt att skapa problem där inga finns.

Därför vill jag försöka avdramatisera det som inte behöver vara så dramatiskt.

Vi får se hur jag lyckas med det.

Jag som försöker ta tillvaron med lite mindre dramatik

Mammadagbok, del 1

Att vara mammaledig och ha en vardag som till stor del handlar om rutiner och tupplurer är både lätt och krävande.

Lätt för att det knappast handlar om kärnfysik att få ett barn att äta och sova och hållas nöjd. På ett teoretiskt plan är det inte alls svårt.

Men det är ändå krävande.

För en baby ska sova väldigt många gånger om dagen och det är enerverande om babyn inte somnar när den är övertrött, eller om den är tröstlös med ihållande magknip, eller om en moped med avklippt förgasare (eller vad nu har??) vrålar förbi precis när babyn har somnat.

På ett emotionellt och praktiskt plan är just det krävande och tufft ibland.

Och jag försöker hitta en sund balansgång mellan att:

1) inte tänka att det är så allvarligt, för ur ett större perspektiv är det verkligen inte det

och

2) acceptera att det här är min situation just nu: visa mig själv nåd och inte förminska faktumet att det är krävande ibland.

Med handen på hjärtat hade jag aldrig förstått vad som möjligtvis kan vara så utmanande med att vara hemma med barn.

Det låter jätteskönt ju: man bara chillar, leker, gosar, plockstädar lite då babyn sover, kaffedejtar en massa vårdlediga mammor och nemas problemas hakuna matata.

Nu inser jag vilken emotionellt utmanande tid det är: det är som att hopp och förtvivlan brottas med varandra under samma dag, under samma timme!

Och efter en hel dag är åtminstone jag ofta emotionellt utpumpad.

Här skulle jag kunna avsluta med nåt i stil med att “och fastän jag inte alltid tycker att det är jättelätt att vara hemma betyder det ju inte att jag inte älskar mitt barn”

men det vore att skriva självklarheter.

Jag tror att vi alla vet det vi det här laget och att vi kan gå vidare från den diskussionen.

Det här är min by

Fem år sedan på en Kokkola Cup turnering:

Jag stod och följde med en fotbollsmatch med mitt rödvita GBK, men med lika stort intresse följde jag ett gäng vuxna vänner med barn som hade slagit läger vid sidan av planen.

Och när jag säger att de hade ”slagit läger” är det inte alls en metafor.

Picknickfiltar, ihopfällbara stolar, parasoller, matsäckar, fotbollar, barnvagnar, cyklar, ryggsäckar och en massa, massa människor. På fotbollsplanen sprang åtminstone tre av vännernas samlade barn, men vid sidan av planen sprang kanske det tredubbla.

Det var en kaotisk, härlig, galen syn.

Alla barnen som yrade runt och spelade fotboll, brottades eller lekte med några medhavda leksaker.

Alla vuxna som försökte följa med matchen, följa med barnen vid sidan av planen, prata med vännerna, dricka kaffet och se till att varken extra barn eller bollar åker in på planen och plötsligt MÅÅÅL åt dem? åt OSS? HEJA GBK!

Ungefär så minns jag det.

Mest av allt minns jag ändå det här: att de vuxna ställde upp för varandra och hjälptes åt att hålla reda på alla barn.

En av vännerna höll någon annans baby i famnen, då denna babys mamma snabbt skyndade iväg på toa med ett äldre syskon. En av vännerna tog med sig kanske fem av barnen för att köpa saft i hettan. En av vännerna ingrep i en brottningsmatch mellan två barn som inte var dennes egna.

De här vännerna var varandras by och det var underbart att se.

Och jag minns att jag tänkte att jag också vill ha det där.

Jag vill också ha en by där vi hjälps åt, där vi bär varandras bördor och barn.

Där vi har det förtroendet och den relation emellan oss vuxna, att det känns som en naturlig förlängning att uppfostra varandras barn på det här sättet.

Livet hände och fem år senare befinner jag mig mitt i min egen by.

En by som till viss del är bokstavlig, då många av mina goda vänner med familjer bor i samma område. Men i min by finns också de som bor på annat ort till och med i annat land.

Likväl är de min by.

Jag är så tacksam och rörd över att få ha alla dessa vänner i mitt liv; att få ha min egen by.

En del av min by. Men den är så stor, så rik. Tacksam för var och en av er 🤎

Ödmjuk planering

Jag står förbryllad och ödmjuk inför de läxor och insikter som föräldraskapet ger mig.

Det är inga läxor som jag medvetet har sökt mig till, utan något jag helt enkelt har slungats in i och varit tvungen att konfronteras med.

Vår dotter lär mig så mycket om livet. Hon är totalt omedveten om det, men likväl.

Just nu tänker jag mycket på begreppet öppenhet, då det har varit den insikt som har präglat min tillvaro på sistone.

För så här är det:

Jag har planerat min dag in i minsta detalj; synkroniserat min to do-lista med Mollys sovschema, ordnat logistiken så att tupplurer utförs under bilfärden från plats A till plats B, packat med alla välbehövliga saker och helt enkelt gjort en minutiös förberedelse.

Ändå
kan allt gå helt i stöpet.

Tre timmars sovtur blir en timmes. Katten spyr hårbollar på mattan. Blöjan läcker och förstör bilstolen. Jag blir nersölad av valfri kroppsvätska. Hinner sist och slutligen inte i tid på grund av vägbyggen.

All den grundliga planeringen jag har gjort var, mer eller mindre, helt onödig.

Och andra gånger är det så här:

Jag vågar knappt lämna hemmet för att Molly brukar vagnvägra. Jag är lite för trött och bekymrad över hur det ska gå men bestämmer mig för att åka ändå. Jag rafsar ner ett ombyte och ett blöjpaket i all hast. Glömmer snuttefilten. Glömmer hudsalvan. Beredd på att få åka hem i förtid.

Men då går allt som smort.

Livet med barn lär mig vikten av öppenhet; att vara öppen för att det som vanligtvis brukar funka kanske inte alls gör det, och det som brukar vara omöjligt plötsligt kan bli hur bra som helst.

En öppenhet som handlar om att ta saker och ting som de kommer och inte försöka förutse hur det kommer bli – inte åt någondera håll.

En öppenhet som handlar om tryggheten i att jag och vi tillsammans klarar av de situationer som uppstår – även fastän vi inte har planerat in dem.

En öppenhet som handlar om att släppa tyglarna och försöka att inte ta saker och ting på alldeles för stort allvar.

Jag som är en kontrollmänniska och som älskar en förutsägbar tillvaro får jobba hårt på det här.

Fortfarande håller jag fast vid att planering är bra och viktigt, men det är inte hela världen fastän planeringen skiter sig och jag får improvisera.

Kanske den här typen av planering kunde kallas öppen planering, eller ännu hellre: ödmjuk planering.

Hur vi fick veta

Exakt för ett år sedan fick vi veta att vi väntade barn.

Min kropp är vanligtvis punktligt som ett Schweiziskt urverk, men plötsligt var jag en dag sen.

“Nå, några timmar hit eller dit är kanske inte hela världen” tänkte jag. Men när jag ännu var sen följande dag började jag misstänka något.

Så jag köpte hem ett graviditetstest. Eller ja, rättare sagt 8 stycken graviditetstest.

Jag förstod hur jag skulle använda dem men inte hur jag skulle tolka dem.

“Ett kontrollstreck ja, men vad betyder det där andra strecket? Visst ska det där utslagsstrecket vara minst lika starkt – helst starkare – än kontrollstrecket för att över huvud taget gillas? Ett svagt ljuslila streck betyder ju ingenting. Nä, det gör det ju inte.”

Första bilden med baby i mage (men det visste vi inte ännu).

Första gemensamma bilden sen vi fick veta att vi skulle bli tre.

Under hela helgen testade jag mig således igenom 8 stycken test, som samtliga visade två streck. Men av någon anledning hade jag fått för mig att båda strecken ska vara lika tydliga för att det ska räknas som ett positivt svar.

På söndag kväll, efter att ha fått samma utslag (alla positiva, men det fattade jag inte då) på åtta test började vi Googla (jag förstår inte varför vi inte bara läste instruktionerna på förpackningen!? Eller varför vi började Googla så sent!? Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring och någon typ av märklig overklighetskänsla).

Och vi insåg, efter en timme av intensiv googling, att redan ett yttepyttelitet streck är ett positivt graviditetstest. Ett utslag, oavsett hur svagt, betyder att jag är gravid.

Och känslan när det så sakta sjönk in?

Mild chock. Vi kunde inte ta in det. Vi grät, skrattade, och upprepade gång efter gång “Nej det kan inte stämma”.

Tröttheten i den första trimestern. Ugh. Den var galen.

Dagen därpå köpte jag ett av dom där dyra testen.

Och det visade ett stort fett plustecken över hela skärmen. Jag kunde inte förneka det längre. Det var rätt odiskutabelt.

Jag åkte in till jobbet men kunde inte koncentrera mig. Jag hade ju inte haft några kroppsliga känningar alls. Vid den tiden tränade jag 6–7 gånger i veckan, jobbade 100 %, höll fyra spelningar efter varandra och mådde toppen.

När jag hade börjat inse hur sakerna låg till ville jag förstås veta datumet för BF. Jag tänkte att det ju måste bli någon gång i början av juni.

“Jag är ju typ bara 1-2 dagar gravid ännu. Det är ju 40 veckor kvar, 40 veckor är en lååång tid.”

Via kvinnohusets graviditetskalkylator fyllde jag i uppgifter och fick svaret:

Beräknat datum 30.4 du är gravid i vecka 5.

VECKA 5 !!!
HUR KAN MAN GÅ FRÅN VECKA 0 TILL VECKA 5!?!?!

Lite, nej inget, visste jag om hur man räknar en graviditet. I vilken värld börjar man från 5!? I all rimlighetens namn ska man ju börja från nollstrecket och jobba sig uppåt därifrån, varifrån har de här fem första veckorna kommit!?

Som gravid var andfåddheten på mina träningspass var något helt nytt! Att försöka instruera, heja på och halvt ropa i en mikrofon samtidigt som jag rörde på mig var utmanande, men av någon anledning gick det.

När jag väl visste att jag var gravid började jag snart notera symptomen.

Tröttheten var det första jag lade märke till.

En trötthet som jag aldrig hade upplevt tidigare. En trötthet som fick mig att sova som en stock mellan 21–07 och dessutom fick mig att utan problem ta en två-timmars tupplur efter jobbet. Ibland tog jag till och med en lunchtupplur under arbetsdagen för jag var helt slut.

Kissnödigheten kom också väldigt tidig. Sen kom andfåddheten. Och morgonillamåendet, magknipet, HUNGERN. Doft- och smakkänsligheten. Tonårsaknen.

Vi ville inte berätta åt någon om graviditeten innan vårt första ultraljud och efter de första 12 kritiska veckorna.

Men vi var inte jättesmidiga och diskreta alla gånger. Som när vi hade varit på inskrivningsbesök till rådgivningen och sedan lämnat fram en massa “Vi väntar barn”-broschyer på köksbordet när vi bjöd in grannarna på spontankaffe.

Första magbilden. Vecka 12.

Oj oj. Många minnen. Vilken resa.

Ett år senare är det så självklart att det var lilla M hela tiden.

Det gör oss så tacksamma.

Deras dag

Idag, den femtonde augusti, är det Mollys namnsdag.

Det var Mollys uppmärksamma och omtänksamma farmor som upplyste oss om detta.

Namnsdagar har alltid gått mig förbi. Samuel brukar alltid bestört påpeka det varje år den tjugoförsta augusti (för hans namnsdag är den tjugonde).

När jag kollade upp dagens namnsdagsnamn märkte jag en sak som fick mig att stanna upp. Omedelbart vällde en värme och en rörelse upp i mig.

Idag är också Maritas namnsdag.
Min farmor hette Marita.

Hon var sinnebilden av ödmjukhet och generositet. Hennes bullar och limpor var de godaste (det är säkert något som många barnbarn säger om sina far- och mormödrar men det stämmer faktiskt för farmor Marita).

Hon födde och uppfostrade åtta barn och hade rum för så många människor i sitt hjärta och i sina böner. Tillsammans med sin man, min farfar Helge, såg hon alltid till att ha ett öppet och gästvänligt hem.

Hon hade stenkoll på det som betydde mest för henne – familjen. Till och med när hon blev rejält till åren kunde hon räkna upp namnen på alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Och då kan jag meddela att uppräknandet av barnbarnsbarnens namn minst sagt var en hjärngymnastik som heter duga. Men hon hade stenkoll.

Hon gick bort i december ifjol, samtidigt som jag var gravid och precis hade fått veta att det är en dotter som vi ska få.

Sällan har livets gång, livets hela omfattning, känts så samtidig. Jag sörjde ett liv samtidigt som jag så tydligt kände livet inom mig.

Vi övervägde att ha med nåt av min farmor Maritas namn med i Mollys, men nu blev det inte så. Därför blev jag så rörd över att inse att de delar namnsdag, dessa två viktiga kvinnor i mitt liv.

Det är symboliskt och det är fint.

Jag hade gärna sett att de hade fått mötas. Att Marita hade fått hålla Molly i famnen, att vi hade kunnat föreviga det på en bild. Nu kan jag inte det.

Istället kan jag varje år den femtonde augusti berätta för Molly om min farmor Marita.

Om vem hon var och vad hon gjorde, och hur hon fick alla att känna.

Den femtonde augusti ska få vara deras dag,
Molly och Maritas.

En liten Mindy. Jag har ingen namnsdag i Svenskfinland, men om jag hade haft det tror jag faktiskt att det hade varit idag.

Ingen har någonsin lovat

Livets lotter fördelas inte rättvist.

Om man nu ens kan tala om något så banalt som lotter när det kommer till det stora, förunderliga som är livet.

Oavsett sörjer jag ofta över hur mycket smärta och lidande somliga får utstå. Hur det ok en människa bär på kan väga så tungt i jämförelse med någon annans, mycket lättare ok.

Bördorna är ojämnt fördelade och jag kan ofta tycka att det är orättvist. Samtidigt vet jag ju det – ingen har någonsin lovat att dessa livets bördor kommer att fördelas rättvist.

Men just därför är glädjen dubbelt, nej trefalt, så stor när missmod byts ut mot hopp, när förtvivlan ersätts av glädje.

I dessa dagar har mitt hjärta varit fullt av glädje för mina vänner, som länge har gått längs en oländig väg bärande på ett enormt ok, men som nu har fått möta deras alldeles eget ljus i deras alldeles för mörka och långa tunnel.

Vi är många som har velat hjälpa dem längs vägen; lätta på oket, ta en del av tyngden.

Men i hjälplös maktlöshet har vi tvingats inse att det ok som de har burit har varit deras, och det enda vi har kunnat göra är att gå med dem, lyssna in, krama om och knäppa våra händer.

Nu har de nått ett slags vägs ände och det är orsak till enorm glädje och tacksamhet.

Och samtidigt en medvetenhet om att vägen formar på sätt som man kanske inte hade önskat men i slutändan inte har mycket att säga till om.

Deras resa har varit min ständiga påminnelse om att nära en ödmjukhet för livets gåvor och bördor. Deras öppenhet ett bevis på hur viktigt det är att dela livet med andra, om att ensam aldrig är stark.

Deras sega och orubbliga förtröstan en ständig förebild för mig, för många andra.

Resan går inte att göra ogjord, ärren går inte att radera. Men trots att livets bördor verkligen inte är rättvist fördelade så tror jag ändå att det går att få någon slags upprättelse ibland.

Det är kanske inte allt vi hade hoppats på, men det kanske är det vi får.

Och jag hoppas vi förstår att vara tacksamma för det.

Jag gjorde det

Förra hösten började jag förbereda mig.

Jag lånade hem böcker och anmälde mig till några kurser.

Jag hade hört en hel del om hur det skulle vara och hur det skulle bli, men försökte att inte låta andras berättelser påverka min alldeles för mycket. Jag ville ha mitt eget narrativ, opåverkat av andras lika verkliga dito.

Jag hade lyckan att sitta i samma båt med en hel del andra, och vi kunde dela med oss av erfarenheter och lärdomar längs vägen.

Våren, särskilt slutet av våren skulle bli den tuffaste delen och därför var det viktigt för mig att få till en ordentlig, stabil grund.

Trots att det kändes avlägset då försökte jag blicka framåt mot när det skulle vara över, när jag en gång för alla skulle ha tagit mig igenom hösten och våren och äntligen vara på andra sidan.

Jag talar givetvis om den obligatoriska doktorandkursen i kvantitativa metoder och metodologi.

För grejen är att jag i mina studier till ämneslärare i svenska och litteratur inte har haft en enda kurs – eller ens föreläsning – om kvantitativa metoder. Som renodlad humanist är det sällan jag har behövt det.

Förrän nu.

Och jag har bävat inför kursen. Och för att ens kunna gå den kursen på forskarnivå har jag behövt gå två grundkurser med kandidat- och magisterstuderande. Och dessa inledde jag ifjol höstas.

Jag har aldrig haft ett starkt mattesjälvförtroende utan har alltid förlitat mig på mina andra förmågor och kompetenser, och därför var jag uppriktigt sagt skitnervös inför kursen.

Pressen var inte obetydlig – jag måste bli godkänd annars kan jag inte slutföra mina forskarstudier.

Och jag kämpade.

Satt med SPSS och klickade fram analys efter analys. Lärde mig grunderna så småningom, tyckte att jag nästan började behärska dem och blev till och med lite fascinerad där en sväng. (Det gick över).

Min stora räddning och fröjd under hela förra läsåret var mina goda kollegor och K och I med vilka jag satt och grubblade och våndades igenom uppgift efter uppgift (men vi hade också väldigt kul längs vägen).

När jag väl hade avklarat de båda grundkurserna och skulle inleda doktorandkursen i kvantitativa metoder blev jag sjuk- och så småningom också mammaledig.

Men jag var så envis! Jag hade ju kämpat och förberett mig hela hösten och halva vintern på detta och ville inte ge upp! FYRA ynka inlämningsuppgifter rörde det sig om och jag vägrade se mig besegrad.

Jag klarade uppgift 1 (som var en hel del repetition från grundkurserna) relativt smärtfritt. Uppgift 2 klarade jag av med hjälp av min storebror.

Efter att jag hade haft det första tecknet på förlossning och åkt in på kontroll till VCS åkte jag raka vägen hem till K för att göra uppgift nummer 3. (Jag kunde fokusera så där måttligt just den gången).

Och när Molly sov sina dagstupplurer i juni gjorde jag uppgift 4 enligt bästa förmåga. Jag lämnade in alla dokument och loggade ut över sommaren. Jag hann nästan glömma bort hela kursen

men igår kom domen.

Och jag blev GODKÄND! Och inte bara godkänd! Jag fick vitsordet 3 av 5!

Få gånger har jag varit lika stolt över mig själv!

Den här kursen har följt med mig lika länge som jag var gravid så det här (goda!) vitsordet blev en slags förlossning. En oerhört positiv sådan.

Jag gjorde det.

Och jag är sjukt stolt!

Att växa i

I söndags gjorde Molly sin kyrkdebut.

Vår lokalförsamling meddelade under en gudstjänst att Molly genom dopet har upptagits i församlingen och det ville vi ju givetvis åhöra.

Det råkade sig så att det inte var en vanlig söndagsgudstjänst, utan den här söndagen var det konfirmationsmässa.

Gudstjänsten inleddes med att en massa ungdomar i vit alba tågade in i procession. Deras föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och faddrar satt i bänkraderna. Många fotograferade stolt, några torkade tårar. Allt var väldigt högtidligt.

Molly satt i bänkraden och sov sig igenom i princip allting, men för mig var det nästan en oförglömlig gudstjänst.

För Molly har precis blivit döpt.

För bara någon vecka sedan hade Molly på sig den dopklänning som hennes far blev döpt i. Den dopklänning som avsiktligt är alldeles för lång för en liten bebis. Den dopklänning som hon är tänkt att växa i.

Den klänning som om femton åt byts ut mot en vit alba.

När jag satt där i kyrkbänken undrade jag vad föräldrarna tänkte och kände.

Hur känns det för dem att det barn som de en gång har burit i sin livmoder, vaggat till sömns och lärt att gå plötsligt har blivit så vuxen? Kommer de ihåg när barnet blev döpt? Kommer de ihåg hur litet det var då, hur långt ner klänningen hängde mot golvet?

Hur känns det att se att det barnet har vuxit in i den klänningen nu?

Det var omöjligt för mig att inte bli sentimental där jag satt i kyrkbänken och såg dessa fina ungdomar stå där framme. Viss om att jag en dag, mycket snarare än jag kan tro, kommer att se Molly där framme.

Alla säger ju att det går så snabbt, att de bara är till låns. Den tanken är svindlande.

Sorglig, vemodig samtidigt som det är precis som det ska.

Älskade barn, må du växa i den klänningen.

Och må vi hjälpa dig att växa i den.