Exakt för ett år sedan fick vi veta att vi väntade barn.
Min kropp är vanligtvis punktligt som ett Schweiziskt urverk, men plötsligt var jag en dag sen.
“Nå, några timmar hit eller dit är kanske inte hela världen” tänkte jag. Men när jag ännu var sen följande dag började jag misstänka något.
Så jag köpte hem ett graviditetstest. Eller ja, rättare sagt 8 stycken graviditetstest.
Jag förstod hur jag skulle använda dem men inte hur jag skulle tolka dem.
“Ett kontrollstreck ja, men vad betyder det där andra strecket? Visst ska det där utslagsstrecket vara minst lika starkt – helst starkare – än kontrollstrecket för att över huvud taget gillas? Ett svagt ljuslila streck betyder ju ingenting. Nä, det gör det ju inte.”
Första bilden med baby i mage (men det visste vi inte ännu).
Första gemensamma bilden sen vi fick veta att vi skulle bli tre.
Under hela helgen testade jag mig således igenom 8 stycken test, som samtliga visade två streck. Men av någon anledning hade jag fått för mig att båda strecken ska vara lika tydliga för att det ska räknas som ett positivt svar.
På söndag kväll, efter att ha fått samma utslag (alla positiva, men det fattade jag inte då) på åtta test började vi Googla (jag förstår inte varför vi inte bara läste instruktionerna på förpackningen!? Eller varför vi började Googla så sent!? Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring och någon typ av märklig overklighetskänsla).
Och vi insåg, efter en timme av intensiv googling, att redan ett yttepyttelitet streck är ett positivt graviditetstest. Ett utslag, oavsett hur svagt, betyder att jag är gravid.
Och känslan när det så sakta sjönk in?
Mild chock. Vi kunde inte ta in det. Vi grät, skrattade, och upprepade gång efter gång “Nej det kan inte stämma”.
Tröttheten i den första trimestern. Ugh. Den var galen.
Dagen därpå köpte jag ett av dom där dyra testen.
Och det visade ett stort fett plustecken över hela skärmen. Jag kunde inte förneka det längre. Det var rätt odiskutabelt.
Jag åkte in till jobbet men kunde inte koncentrera mig. Jag hade ju inte haft några kroppsliga känningar alls. Vid den tiden tränade jag 6–7 gånger i veckan, jobbade 100 %, höll fyra spelningar efter varandra och mådde toppen.
När jag hade börjat inse hur sakerna låg till ville jag förstås veta datumet för BF. Jag tänkte att det ju måste bli någon gång i början av juni.
“Jag är ju typ bara 1-2 dagar gravid ännu. Det är ju 40 veckor kvar, 40 veckor är en lååång tid.”
Via kvinnohusets graviditetskalkylator fyllde jag i uppgifter och fick svaret:
Beräknat datum 30.4 du är gravid i vecka 5.
VECKA 5 !!!
HUR KAN MAN GÅ FRÅN VECKA 0 TILL VECKA 5!?!?!
Lite, nej inget, visste jag om hur man räknar en graviditet. I vilken värld börjar man från 5!? I all rimlighetens namn ska man ju börja från nollstrecket och jobba sig uppåt därifrån, varifrån har de här fem första veckorna kommit!?
Som gravid var andfåddheten på mina träningspass var något helt nytt! Att försöka instruera, heja på och halvt ropa i en mikrofon samtidigt som jag rörde på mig var utmanande, men av någon anledning gick det.
När jag väl visste att jag var gravid började jag snart notera symptomen.
Tröttheten var det första jag lade märke till.
En trötthet som jag aldrig hade upplevt tidigare. En trötthet som fick mig att sova som en stock mellan 21–07 och dessutom fick mig att utan problem ta en två-timmars tupplur efter jobbet. Ibland tog jag till och med en lunchtupplur under arbetsdagen för jag var helt slut.
Kissnödigheten kom också väldigt tidig. Sen kom andfåddheten. Och morgonillamåendet, magknipet, HUNGERN. Doft- och smakkänsligheten. Tonårsaknen.
Vi ville inte berätta åt någon om graviditeten innan vårt första ultraljud och efter de första 12 kritiska veckorna.
Men vi var inte jättesmidiga och diskreta alla gånger. Som när vi hade varit på inskrivningsbesök till rådgivningen och sedan lämnat fram en massa “Vi väntar barn”-broschyer på köksbordet när vi bjöd in grannarna på spontankaffe.
Första magbilden. Vecka 12.
Oj oj. Många minnen. Vilken resa.
Ett år senare är det så självklart att det var lilla M hela tiden.
Det gör oss så tacksamma.