Livets lotter fördelas inte rättvist.
Om man nu ens kan tala om något så banalt som lotter när det kommer till det stora, förunderliga som är livet.
Oavsett sörjer jag ofta över hur mycket smärta och lidande somliga får utstå. Hur det ok en människa bär på kan väga så tungt i jämförelse med någon annans, mycket lättare ok.
Bördorna är ojämnt fördelade och jag kan ofta tycka att det är orättvist. Samtidigt vet jag ju det – ingen har någonsin lovat att dessa livets bördor kommer att fördelas rättvist.
Men just därför är glädjen dubbelt, nej trefalt, så stor när missmod byts ut mot hopp, när förtvivlan ersätts av glädje.
I dessa dagar har mitt hjärta varit fullt av glädje för mina vänner, som länge har gått längs en oländig väg bärande på ett enormt ok, men som nu har fått möta deras alldeles eget ljus i deras alldeles för mörka och långa tunnel.
Vi är många som har velat hjälpa dem längs vägen; lätta på oket, ta en del av tyngden.
Men i hjälplös maktlöshet har vi tvingats inse att det ok som de har burit har varit deras, och det enda vi har kunnat göra är att gå med dem, lyssna in, krama om och knäppa våra händer.
Nu har de nått ett slags vägs ände och det är orsak till enorm glädje och tacksamhet.
Och samtidigt en medvetenhet om att vägen formar på sätt som man kanske inte hade önskat men i slutändan inte har mycket att säga till om.
Deras resa har varit min ständiga påminnelse om att nära en ödmjukhet för livets gåvor och bördor. Deras öppenhet ett bevis på hur viktigt det är att dela livet med andra, om att ensam aldrig är stark.
Deras sega och orubbliga förtröstan en ständig förebild för mig, för många andra.
Resan går inte att göra ogjord, ärren går inte att radera. Men trots att livets bördor verkligen inte är rättvist fördelade så tror jag ändå att det går att få någon slags upprättelse ibland.
Det är kanske inte allt vi hade hoppats på, men det kanske är det vi får.
Och jag hoppas vi förstår att vara tacksamma för det.
