Känslor väger tungt

Vad är osynligt och konturlöst men väger tungt, så tungt?

Det är klart att jag har blivit illa berörd. Att min världsbild i alla fall i viss mån har skakat i sina grundvalar — om ens en liten ilning, rysning i grundvalarna.

För trots att rykten har florerat under hela min livstid hade ju knappast någon velat tro att det kan vara sant. Att någon så genialisk, så musikaliskt begåvad skulle göra något så avskyvärt. Ingen vill det. Aldrig.

Likväl.

Av allt som går att säga och kommentera efter detta avskyvärda, etsade följande fast i mig; bet tag i min hud som en igel som vägrar släppa taget: känslor väger tungt.

Känslor måste få rum, känslor måste få resonans. Får de inte det väger de ner oss.

Känslor i sig är inte farliga, de bara är. Men känslor utan gehör kan bli farliga för oss själva. För en sanning, som alldeles för många lär sig med besked, är att känslor alltid hinner ikapp oss förr eller senare.

Och vi måste bli bättre på att vara lyhörda för våra känslor.

Redan som barn måste vi lära oss att urskilja och respektera känslor av obehag, olust, rädsla lika väl som de mer glädjefyllda känslorna.

För känslor väger tungt.

Foto: Ebba Åström

Jag och tröttheten

Jag har alltid varit mån om att inte identifiera mig med den trötthet som golvade mig i början av året.

Jag har aldrig tyckt om att säga ”jag är utmattad” utan snarare föredragit att säga att jag känner mig trött eller att jag har utmattningssymptom.

Varför denna petnoga politiska korrekthet, tro? 

Jo, för jag vill inte likställas med min trötthet. Ja, jag kanske har lidit av utmattning men jag är inte utmattning. Jag är så mycket mer än det.  Enormt mycket mer, rentav.

Min filosofi är att om man “blir” sin trötthet eller sin sjukdom är det svårare att ta sig ur det, för det blir en så intim del av en själv. Märk skillnaden mellan ”jag är deprimerad” och ”jag har depression”. Vilket tillstånd är mer statiskt?

Jag och vår snygga nya tapetvägg! 

Jag har varit trött. Men glädjen med trötthet är att det går att vila bort. Ibland krävs en helg, ibland någon vecka, ibland några månader. Under det här året har jag vilat och nu är jag på benen, äntligen. 

Tror ni att det här kan stämma? Håller du med? Vilka är dina tankar om synen på sig själv och trötthet/sjukdom? 

Människan bakom

Året var 2016.

Jag sommarjobbade på livsmedelsavdelningen i en stor dagligvaruhandel. En kund kom fram till mig och var bestört över en ask körsbärstomater som hon hade köpt från vår affär.

Hon berättade sin tomathistoria.

I korthet kan vi säga att den handlade om en ask ruttna tomater och undermålig kundbetjäning. Men egentligen handlade den om något helt annat. Kvinnan var märkbart upprörd och jag förstod inte hennes reaktion.

Vi hoppar till presens, till år 2019.

Jag har en smärre kris med ett bankkort som plötsligt slutar att fungera, som inte godtas i Otto-automaterna och som får betalterminaler att kollapsa. 

Så jag gör som jag förväntas och vänder mig till min bank för hjälp. 

Och jag berättar min bankkortshistoria. Inte den korta versionen.

Jag blir bemött
men besviken.

Jag hade förväntat mig ett ”nämen det där är ju inte okej att ett kort inte fungerar” eller ett ”vi förstår att det måste vara frustrerande för dig” eller ens ett ”vi ska absolut se till att fixa det här, så här kan det inte vara”.

Visst fick jag ett nytt kort, visst löste sig hela situationen.

Men jag hade önskat att bli sedd, förstådd och erhålla lite medkänsla.

Inte nödvändigtvis mött på det melodramatiska sätt som jag beskrev ovan, men ändå med en slags professionell värme och omtanke.

Jag hade önskat att de jag pratade med hade sett människan bakom problemet. Sett mig.

Och plötsligt förstod jag. För det var precis så för kvinnan med tomaterna.

Inte en enda

Det har varit den tyngsta men bästa veckan under hela 2019.

Det har varit den längsta bloggtystnaden sedan jag började blogga på heltid i september 2017.

Jag har inte läst en enda bok under hela veckan. Av alla de här påståenden säger det här ändå mest.

Men vi äro beflyttade.

Huh!

Jag skulle kunna berätta om tidiga morgnar och sena nätter i renoveringens och flyttens tecken. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att somna långt innan huvudet landar på kudden efter en hel dags fysiskt arbete och kognitiv belastning.

Men istället väljer jag att berätta om något helt annat.

Istället vill jag berätta om våra vänner. Våra fantastiska vänner.

För under alla de kvällar vi höll på med renovering och flytt, var vi inte ensamma en endaste kväll.

Det fanns alltid någon som hjälpte till med att slipa, måla, duka, koka kaffe. Det fanns alltid någon som spred god stämning och glada skratt. Det fanns alltid någon som erbjöd sin hjälp, sin kaffekokare, sina verktyg, sin tid.

Inte en enda kväll var vi ensamma.

Och det betyder allt för oss.

Bilder nedan av min fotografvän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Fin arbetsfördelning på den här bilden.

Räddare i nöden

Vem ringer du när det kör ihop sig?

När bilen sladdar i diket, du har låst ut dig eller ditt bankkort tvärt slutar fungera utan vettig orsak.

Idag körde det ihop sig för mig och jag insåg att jag inte mäktar på egen hand. Jag måste be om hjälp.

Ett telefonsamtal var det enda som krävdes och hjälpen var på väg.

Nu måste ni förstå att det var frågan om en förhållandevis liten, om än omåttligt irriterande, kris. Men ändå ställde min vän, alldeles otvunget och helt utan tvekan, upp.

Och det här fick mig att inse hur otroligt fint och viktigt det är att ha ett kontaktnät omkring sig.

Ett skyddsnät av människor som finns nära till hands när det behövs. Människor som ställer upp när det krisar, i både mindre och större utsträckning.

Idag är jag enormt tacksam för de människor jag har i mitt skyddsnät. Mina egna räddare i nöden.

En mänsklig sport

Jag följer ivrigt med konståkning.

Det är en fascination som har vuxit fram under det senaste året.

Just nu är jag mer eller mindre fastklistrad vid TV:n i och med att VM i konståkning som bäst pågår i Saitama*, Japan (Till kännedom: förskräckliga tider att se på tävlingarna live, om man inte gillar att vakna 3:25 på grund av tidsskillnaden)

Mitt intresse för den här sporten är måhända lite märkligt.

Jag har aldrig ägnat mig åt konståkning. Jag har aldrig ägt eller ens haft på mig konståkningsskridskor, endast “hokkare”, som hockeyskridskorna så fagert kallades i mina hemtrakter.

Jag har helt enkelt inte varit intresserad av grenen tidigare och plötsligt är jag som en annan inbiten konsåkningsfantast. Märkligt!

Eller kanske inte.

För jag har dansat hela mitt liv, och dansen, konståkningen och isdansen har enorma beröringspunkter med varandra.

Och konståkning är en sport där musik, uttrycksfullhet, känslor och tolkning är centrala element, precis som i dansen och konsten överlag.

Men framför allt är konståkningen en mänsklig sport.

De som utövar den, proffsåkarna, är förvisso omänskligt viga, spänstiga och atletiska men själva grenen frammanar uttryck för människans mänsklighet. Människans ofullkomlighet.

För ni vet inte hur ofta de faller. Hur ofta de har lovat hoppa en trippel men ångrar sig mitt i och gör en enkel. Hur ofta de drattar rätt på rumpan eller bara är totalt osynkroniserade med sin partner.

Konståkningen är sårbar i det avseende att den visar att även proffsen felar. Att ingen, oavsett hur meriterad och välförberedd, är felfri.

Mänskligt,
som sagt.

Och det, är värt att stiga upp 3:25 för att beundra.

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

*Låter inte Saitama som att det kunde vara en finsk kommun någonstans i Mellersta Finland? Hade inte Saitama följts av landsnamnet skulle det lika väl kunna vara det!

Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. Då ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

Kattliv

Vore jag ett djur skulle jag vara en katt.

Jag och Samuel har fungerat som kattvakter åt min bror och brorsfrus ragdollkatter de här senaste dagarna, och alldeles oundvikligen har deras levnadsfilosofi och livsstil implementeras i den vardag som är vår.

Så mer specifikt kan jag också konstatera: vore jag ett djur skulle jag vara en innekatt, en ragdollkatt, precis som Misty och Spexa.

Låt mig redogöra för hur jag tänker.

Ragdollkatter är livsnjutare av rang och älskar att sova på varma ställen. De ägnar största delen av dagarna åt att mysa, men kan ibland få infall av äventyrlighet och bus. Då kan de leka med varandra, upptäcka nya ställen eller jaga dammråttor.

De är nyfikna på nya människor och hälsar alltid när någon kommer på besök. Stora folksamlingar och mycket ljud är ändå inte deras favortmiljö, utan de föredrar mer lågmälda möten på tumanhand eller i mindre sällskap.

De har stor integritet och behöver ganska mycket personligt utrymme. De gillar närhet men endast med människor de känner sig trygga med. De är renliga djur och sköter om sin personliga hygien väl. De är enormt godhjärtade och bryr sig om varandra.

Men ändå är de katter. Och alla katter har starka personligheter. Starka åsikter och sega och envisa viljor.

Hur kan jag inte identifiera mig med de här underbara djuren?

Misty

Spexa

Om du vore ett djur — vilket skulle du vara?

Stora, enkla sanningar

Jag ögnade igenom innehållsförteckningen i min vän Sofias exemplar av boken 12 Rules for Life av Jordan B. Peterson (som för övrigt åkte direkt till min läslista).

Kort sammanfattning: fascinerande.

Ja, trots att livet är komplext finner jag tanken, att sunda och eftersträvansvärda levnadsregler kan sammanfattas i 12 enkla sanningar, oerhört fascinerande.

Och jag har tidigare varit inne i samma tankebanor.

Jag har skrivit om den så kallade relationsekvationen; om hur vi lätt gör våra relationer alldeles för krångliga, precis som om vi jagar efter en formel för framgång. Och egentligen kommer vi väldigt långt bara genom att inte vara en jerk.

Livet, i all sin mångbottnade ofullständighet, kan alltså enligt de lärda väldigt långt levas med hjälp av enkla sanningar. Stora, sanningar, förvisso, men likväl sanningar som kan sammanfattas på ett förhållandevis enkelt sätt.

Som till exempel: var alltid snäll, be om förlåtelse, förlåt själv, jämför dig inte med andra, våga drömma …

Stora, enkla sanningar.

Fascinerande.