böcker och betraktelser
Böcker hörni. Världens grej.
Under hösten har jag fått prata ungdomslitteratur, dystopi, novell och facklitteratur. Ett fint saldo. Med fina människor.
Att ha en kontext för att prata bok har varit en livslång dröm. Jag är så glad att drömmar ibland inte behöver vara längre bort än ett hej nu kör vi.
I detta slaskväder lade kvällens bokträff en underskön guldkant på min sörjiga tillvaro.
Ack lyckan över böcker. Världens grej.
En del av bokentusiasterna. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist.
Det börjar bli dags att sammanfatta bokåret 2019.
Jag lovar att publicera hela mitt bokår 2019 på samma sätt som jag gjorde 2018 men ännu hinner jag läsa några böcker innan det är dags för det.
Mina fingrar kliar ändå att få sammanfatta bokåret 2019 på något vis, och det vill jag göra i list-format (älskar listor). Nämligen fyra böcker i fyra kategorier:
Jag listar böcker som …
— har varit bäst i år
— jag fick kämpa med att läsa klart
— rörde mig till tårar
— är perfekta gåvotips
Håll i er för nu kör vi!
Det var inte helt lätt att välja mina favoriter från i år — jag har läst för mycket bra! Jag har många andra på den här listan också men får nöja mig med ett urval.
På min goodreads-app märker jag att jag är relativt generös med att ge böcker fem av fem stjärnor: hela 25 böcker böcker har kammat hem full pott i år.
Betyder det att jag är för snäll med mina vitsord eller att jag helt enkelt läser många bra böcker? Vem vet…
Här är fyra fina i varje fall:
Det här kanske verkar lite osympatiskt men faktumet att jag kämpade med dessa säger inte nödvändigtvis något om författarna eller böckerna utan kanske mer om mig själv och min läsupplevelse.
Sist och slutligen är läsning inte en avskild del av verkligheten, och ibland matchar livet inte boken som läses.
Och i andan av “all publicitet är bra publicitet” vågar jag ändå lista fyra böcker som jag kämpade med. Nämligen:
… på ett bra sätt.
Att jag blir rörd är kanske ingen bedrift i sig men det säger ändå väldigt mycket om språket, känslan och innehållet i en bok.
Här är fyra böcker som fick mig att torka en tår eller tjugo:
Det är förstås lite ambitiöst att hävda att just de här böckerna är perfekta gåvor. Många frågor uppstår ju då: åt vem? i vilken ålder? med vilka preferenser? vid vilket tillfälle?
På grund av dessa frågor tänker jag också motivera mina val nedan.
Allt jag fått lära mig av Tara Westover blir en fin gåva åt någon som gillar självbiografier. De korta kapitlen, det flytande språket och det dramatiska livsödet får också den ovana läsaren att vilja bläddra vidare och vidare.
Björnstad av Fredrik Backman passar för alla över 14-ish år och uppåt. Min äldre lillebror läste den här helt frivilligt och lånade genast hem del två i samma serie. Det handlar om ishockey men egentligen om så mycket mer.
En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson är en bok som blir en perfekt gåva åt någon som gärna läser böcker med en hel del spänning men utan blod och hemskheter i överflöd.
Kärlekens väg av Alain de Botton lämpar sig som gåva åt alla som inleder eller lever i seriösa parförhållanden. Den bästa äktenskapsrådgivningsboken jag har läst — dessutom i romanformat!
Enligt mig är litteraturen är som bäst när den förmår belysa historien eller fenomen ur nya, kanske nedtystade eller obekväma perspektiv.
En bok som får mig att tänka “wow! Det här har jag inte tänkt på förut men precis så här är det” vittnar om en riktigt bra bok och en riktigt skicklig författare.
Nedan presenterar jag tre böcker som har öppnat upp för nya perspektiv och en ny förståelse hos mig. Jag har läst: om hur så kallade “sinnesslöa” behandlades under 50-talet, en naken skildring av ett äktenskap samt en studie i svartsjuka.
Fortsätt läsa för finfina boktips!
Jag har tidigare läst Jag heter inte Miriam av författaren och det var verkligen drabbande läsning. Den boken handlade om romernas öde under andra världskriget; ett perspektiv som enligt min uppfattning ofta har hamnat lite i skymundan.
Också i den här boken ger Axelsson en röst åt de som inte själva har kunnat göra sig hörda.
Boken handlar om Märit som gör en resa genom Sverige och samtidigt genom sitt eget liv. Hon besöker ställen som hon har varit på och flytt på grund av smärta. Hon berättar om sin bror som på 1950-talet hade diagnosen “sinnesslö” och hon försöker reda ut vad som egentligen hände med hennes familj.
Den här boken lämnade mig illa till mods och drabbad. Men på ett väldigt bra sätt.
Ni vet då man har haft en bok i sin bokhylla jättejättelänge och till sist glömt bort varför den är där. Nya böcker har hamnat högre upp i min läslista men till slut tog jag fram den här och började läsa. Och jag slutade inte förrän den var klar.
Den här kan kallas en skildring av ett förhållande; från det första mötet, genom de stressiga småbarnsår med motgångar på jobbet och till sist till ett vägskäl i äktenskapet.
Huvudberättelsen varvas med något som kan liknas vid facklitterära inslag som tillför ett metaperspektiv på händelserna. Språket är otroligt tätt och jag stannar upp på varje uppslag för att fotografera eller skriva av formuleringar.
Vissa har sagt att den här boken är ett måste att läsa innan man inleder ett seriöst förhållande eller ingår äktenskap. Jag kan inte annat än hålla med.
Katastrofal bildkvalitet — men det går ju inte att ta vettiga bilder i det här novembermörkret!
Den här boken lyssnade jag till som ljudbok uppläst av författaren själv (jag älskar när författarna läser upp sina egna alster!)
Boken är en autofiktiv skildring av en smärta som inte syns men som brinner i kroppen som en outtröttlig flamma. Johanna får veta att hennes pojkvän Emil tidigare har haft ett förhållande med den provocerande vackra och felfria Nora från Oslo, och det är början till en långsam och smärtsamt process hos Johanna.
Det är en studie i svartsjuka. Kampen som jagberättaren genomlider, åsikterna som sliter henne åt olika håll är så trovärdigt berättade. Ibland sugs jag med i jagberättarens tankegångar, ibland blir jag bara enormt irriterad på henne. Hon stör och berör.
Likheterna mellan endometrios, cystor i äggstocken (därav pärmbilden på Norge och äggstockar) och svartsjuka är ett oerhört skickligt grepp och manifesterar känslan av att inte bli förstådd, inte bli tagen på allvar på ett påtagligt, fysiskt sätt.
Hands down.
Fantastiskt bra.
Det har varit mycket finländskt på mitt nattygsbord på sistone.
Jag har läst på båda inhemska språken och tematiskt har det handlat om vad som är friskt vs. sjukt (och vem som är frisk vs. sjuk), om tro och tvivel och om berättelserna väggarna skulle berätta om de kunde tala.
Fortsätt läsa för tre finländska boktips!
Rebecka jobbar på ett hem för dementa. Eller gjorde det, i alla fall. I boken blir det uppenbart att hon inte längre jobbar på grund av någon händelse som kretsar kring någon som heter Helena. Istället är Rebecka ensam hemma om dagarna medan sambon Mikael jobbar. Men egentligen är hon inte ensam, hon umgås med den eviga klådan. Hon kliar och kliar och kliar.
Precis som i Jaga Vatten och andra texter jag har läst av Strömberg är också hennes andra roman språkligt utsökt och oerhört välsmakande. Beskrivningarna är målande och stundvis effektfullt obehagliga (riktigt sådär grimasera-av-äckel-för-sig-själv-obehagliga).
Jag gillade greppet med klådan som symbol för … välj av följande alternativ: det outtalade? det tabubelagda? det smärtsamma? det sjuka? men i slutändan tog den symbolen över lite väl mycket i min smak.
Finurligt nog heter huvudkaraktären i boken Aino. Läsaren får följa med Aino som lever i ett gammallaestadianskt hem med traditioner som har gått i arv från generation till generation. Hon dras mellan tro och tvivel, önskan om att vara till lags och viljan att vara självständig. Hennes kamp är djupt allmänmänsklig.
Litteratur är bäst när den lyfter upp hittills tigande röster och belyser perspektiv ur nya synvinklar. Det gör den här boken. Den är rätt långsam och odramatisk till sin struktur men berörande med sitt viktiga tema. Romanen är skriven på en väldigt lättillgänglig finska men jag misstänker ändå att många vackra meningar gick mig förbi.
Onekligen kom jag att tänka på den fantastiska boken Taivaslaulu av Pauliina Rauhala när jag läste den här, och i jämförelse med den kommer Ainoa Taivas på en definitiv andra plats. Men å andra sidan är Taivaslaulu en av de bästa romanerna jag har läst på finska.
Den här lyssnade jag på som ljudbok och det var ljuvligt att höra klingande finlandssvenska i mina öron. Det var en bjärt kontrast till mycket av den rikssvenska litteratur jag lyssnar till.
Den här boken har förmågan att trollbinda mig med språket och den psykologiska spänningen från sid ett.
I centrum för boken är en kvinna (namnet oklart?) som flyttar in i ett husbolag med sin man och dotter (som i boken endast kallas Persikopastej eller PP … suck).
Dåtid och nutid flätas samman och resonerar med varandra när kvinnan börjar nysta i husbolagets förflutna och lär känna människorna som bor där. Många frågor väcks hos huvudkaraktären, och hos mig, under läsningens gång vilket driver storyn och mig som läsare framåt.
Det finns en mängd fina formuleringar men tyvärr också en del klyschor. Att dottern kallas Persikopastejen irriterade mig mer än jag var medveten om under läsningens gång. Men det oaktat var det ändå en oerhört välskriven och skickligt uppbyggd roman som jag varmt rekommenderar!
Om du satte din fot i vårt hem på en dag då det inte var särskilt städat och prydligt skulle du utöver våra lättskötta dammråttor till husdjur också hitta en mängd böcker överallt.
Jag har en bokhylla som jag älskar att vila ögonen på och försjunka mig i men långt ifrån alla böcker står där. Jag lånar ständigt hem nya böcker, nya världar och de här står spridda lite här som där i det hem som är vårt.
För jag tror att man bli som man umgås och därför älskar jag att umgås med böcker och låta min omgivning vittna om det sällskap jag älskar att umgås med.
Givetvis vill jag ju inte bli ett 456 grammat, kompakt och blädderbart cellulosa-föremål men jag vill visa att här i det här huset bor läsande människor.
Jag vill att vårt hus ska säga välkommen in till oss
och välkommen bort till nya världar.
Det är få författare som jag har haft förmånen att följa i realtid från deras första bok tills idag. Stefan Ahnhem är ändå en av dem.
Jag blev totalförälskad i den första boken Offer utan ansikte och har med stor iver sett fram emot hans utgivning som varit tät och frekvent. I fjol recenserad jag den fjärde boken (länk här) och nu har jag fått den allra senaste boken, X sätt att dö, i händerna att recensera.
Precis som vanligt förekommer inga spoilers men lite hints om vad som händer var oundvikliga och de finns i referatdelen av recensionen.
Fortsätt läsa för ett fint boktips!
Den här femte boken tar vid där den fjärde slutade. Jag var rädd att det skulle ta mig ett tag att orientera mig i vad som har hänt, vem som har gjort vad och vem som vet vad, men lyckligtvis inleds hela boken med ett “detta har hänt” kapitel som vägleder min fortsatta läsning.
Fabian Risk har alltså löst två märkliga mordfall men något känns fortfarande lite off, som om något ändå inte riktigt stämmer i förhållandet mellan gärningsman och mord.
Hans egen hemliga privatundersökning börjar också visa på skrämmande sanningar av en nära person alltmedan hans egen son har svåra personliga och juridiska problem.
Låter det som att problemen hopar sig och leder till en upptrappning? Det gör det.
De grepp som jag har kommit att uppfatta (och uppskatta) som typiskt Ahnhemska är sinnet för detaljerna, det skyhöga tempot och den nästan filmiska dramaturgin.
Sättet att både beskriva och skriva fram berättelsen skapar livliga inre bilder och scener i min fantasi och språket är ett illustrativt redskap som ständigt driver berättelsen framåt.
Det är en bladvändare av rang med cliff-hangers och en uppbyggnad som inte uppmuntrar till läsning, nej, den fullkomligen tvingar till läsning. Få böcker får min man att strunta blankt i telefonskärmar och fotbollsresultat, men Ahnhems böcker har en tendens att göra precis det.
Det jag saknar i den här boken är emellertid att få veta mer om Fabian Risks privatliv.
Visst får vi läsa lite om frun Sonja och barnen Theodor och Matilda men de hamnar lite i skymundan på bekostnad av mordmysterierna.
Familjenarrativ fungerar ofta som en release of tension (d.v.s som lite andningspaus från högt tempo, mord och spänning) och även om samma effekt uppnås på andra sätt i boken saknar jag just de här karaktärerna litegrann.
4/5 i vitsord.
Men ett ännu bättre vitsord ligger i att jag och min man ömsom läste sida vid sida (t.ex. i flygplanet på väg till Málaga - flygvärdarna tyckte vi var antingen urgulliga eller helknäppa) ömsom grälade över vems tur det var att läsa. När den andra hade kommit längre i boken var det sura miner som rådde.
Jag tror att det är ett ännu viktigare vitsord än själva siffran.
När jag bläddrade igenom Albert Bonniers höstkatalog fastnade min blick genast på den här boken av Jonas Bonnier: en roman om de dramatiska händelserna som utspelade sig i Filadelfiaförsamlingen i Knutby för två decennier sedan.
Jag har tidigare sett dokumentärer och försökt läsa på om just den här sekten och andra sekter överlag, ständigt driven av frågan hur kan något sådant här ske? Hur kan någon gå med på att göra vidriga saker i tron på en annan människa, i tron på ett högre och rättfärdigande syfte?
Men jag har senare kommit att förstå att manipulation och nedbrytandet av en annan människa är långsamma och komplexa processer. Av samma anledning har jag sällan funnit förklaringar och svar enbart i kalla fakta eller entimmeslånga reportage.
Här utgör skönlitteraturen och romanen Knutby ett välkommet och viktigt bidrag: den vidgar och fördjupar förståelsen av det obegripliga.
I boken får vi följa med några centrala karaktärer (med fiktionaliserade namn) inblandade i händelserna vid församlingen i Knutby.
I fokus ligger paret Sindre och Kristina Forsman med familj som lämnar sina hemtrakter bakom sig för att Sindre ska inleda sin pastorsgärning i församlingen. Vi får också lära känna den karismatiska och charmerande pastorn i församlingen, Eva Skoog och hennes man Peter. En central karaktär i boken är också barnflickan Anna.
De här personernas mellanmänskliga relationer och förhållanden till sin egen och till andras tro är i centrum för boken, och bidrar till den dramatiska upptrappningen.
Det är på ett lättfattligt och okonstlat språk som Bonnier målar upp det inre och yttre landskap som religiös manipulation äger rum i.
Det finns ett ständigt driv i berättelsen, en föraning om att något förr eller senare kommer att hända. Och att det inte kommer att vara vackert.
Genom att belysa händelserna från olika karaktärers perspektiv framkommer hur var och en har sina brister, sin egen kamp och (för sammanhanget lämpligt) sitt eget kors att bära. Det som främst drabbar mig när jag lär känna de olika karaktärerna är hur var och en kämpar med tvivel, misstro och skam men att det aldrig får nå upp till ytan. Aldrig.
Förarbetet inför boken har varit digert, jag upplever att boken syntetiserar det som jag tidigare har sett, läst och hört om sekten.
Boken är i stort sett lineärt, kronologiskt och rätt simpelt uppbyggd, och vackert så — händelseförloppet i de verkliga händelserna är dramaturgisk båge nog.
Är det här en roman som kritiserar religion, tro och troende? Nej, inte alls.
Jag ser det snarare som ett sätt att försöka visa på hur farligt det kan bli när människor i sin bristfällighet vill för mycket och använder tron som ett medel för att få vad de själva vill.
5/5 stjärnor. En roman att sluka.
Mina senast lästa böcker har kommit att handla en hel del om kvinnor och deras verklighet.
Jag dristar mig till att säga värklighet.
Två av böckerna är boknyheter från den här hösten, den tredje är en rätt ny översatt bok som kom ut för några år sedan.
Fortsätt läsa för finfina boktips!
Den sista delen i Milleniumserien med Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist i spetsen.
Jag, och så många andra, har med spänning och nyfikenhet följt med de fascinerande och mångbottnade karaktärerna i den här serien och äntligen är vår väntan på den sista delen över.
I den här sjätte boken i serien är en hemlös mans märkliga död starten till ett svindlande mysterium bland högt uppsatta politiker där konspirationsteorier och skandaler flödar. Lisbeth Salander är hotad och ständigt i rörelse. Hon vill göra upp med det förflutna men förvånas över oväntad sentimentalitet.
Jag lyfter på hatten åt David Lagercrantz imponerande arbete med att ta över där Stieg Larsson slutade. Det var minsann inga små skor att fylla. Emellertid upplevde jag att den här berättelsen forcerades till ett slut, det kändes avhugget och avsnoppat.
Jag gillar emellertid hur Lagercrantz, precis som Larsson gjorde, väver ihop det stora med det lilla i ett intrikat mönster som (oftast) känns trovärdigt.
Mitt avsked med Salander och Blomkvist var inte ledsamt men lite vemodigt förstås.
Lika suggestivt som alltid målar Fagerholm upp en trovärdig finlandssvenks småstad (vad annars?) där yttre fokus ligget på ett brutalt våldtäktsfall som tystas ned, men läsare vet att fokus i verkligheten ligger på de mellanmänskliga relationerna och de träffsäkra psykologiska analyserna. Det gör det alltid när Fagerholm skriver.
Saga-Lill och hennes vän Emmy är de kvinnliga huvudkaraktärerna, trots att förvånande men välkommet mycket också handlar om några jämnåriga unga män i boken. Teman som behandlas är kvinnlighet, sexualitet, svartsjuka och psykiskt illamående och jag inser när jag skriver det här att det är väldigt mycket fokus på unga vuxnas värklighet.
Språket i boken är kompakt och fullt av intertexter, hashtaggar och flashbacks i typiskt Fagerholmskt manér. Det här är ändå en av de mer lättillgängliga av Fagerholms romaner.
Kanske därför något för dig som är ny för författarskapet?
Lyssnade som ljudbok i en fin översättning av Athena Farrokzhad och det var ett lysande val.
På vaggande prosalyrik målas en detaljrik värld upp som både sorgligt och lyckligtvis nog har varit Woodsons egen uppväxt i ett Amerika ännu till stor del präglat av segregation och rasism.
Trots att språket är vaggande till sin form är innehållet sylvasst. Den dolda men uppenbara kritiken lämnar mig med en känsla av rättfärdigad förargelse och skam. Ändå är språket inte moraliserande eller anklagande, vilket gör det hela en njutning att läsa.
Jag hade också gärna haft den fysiska boken parallellt för att se hur orden ligger på sidorna. Men av alla ljudböcker jag har lyssnat på är det här en av de bästa att ta till sig auditivt. Farrokzhads stämma och egna författarskap och politiska aktivitet gör henne till en utmärkt uppläsare av verket.
Läs!
Det är länge sedan jag har uppdaterat min läst på sistone kategori. Men nu så!
Jag har läst många böcker parallellt på sistone, och därför har det tagit låångsamt att läsa ut en bok men nästan alla böcker jag har läst har handlat om människan i vår samtid eller också i en dystopisk framtid.
Den här boken blev jag tipsad om av mina kolleger.
Och tacka dem vetja för vilken läsupplevelse det här var.
En otroligt gripande berättelse baserat på författarens egna upplevelser. I boken skildras en pappas perspektiv på oron över ett växande embryos tillstånd, om modern som rastlöst söker efter vägledning i ett svårt val och vad som rör sig i ens tankar när man ägnar alldeles för mycket tid i väntrum på kvinnokliniken.
Språket är så påtagligt vackert och lättillgängligt också för min icke-modersmålsfinska. Jag grät vid ett flertal tillfällen och levde mig in i berättelsen med själ och hjärta. Så vackert vemodig.
Den här toppar min lista på “Det mest svårlästa Mindy har läst under 2019” kanske till och med någonsin. Men jag kunde inte motstå utmaningen!
Trots att jag har läst litegrann om 1900-talets stora tänkare var det här mestadels en överkurs för mig. Å andra sidan var jag enormt stolt när jag fläckvis verkligen kunde hänga med i resonemanget.
Lite besviken blev jag över att boken sist och slutligen handlade rätt så lite om Trump, men istället hade boken ett annat viktigt uppdrag: att reda ut begreppen postmodern, postsanning och kunskapsrelativism som så fritt yrar på i dagens kanaler, men som sällan används enligt det sätt som ursprungspostmodernisterna menade.
Och det var väl min största lärdom av boken. Jag måste läsa den igen när jag är gammal och klok.
Den här har jag läst en gång förut, men gör det nu igen i bokklubbskontext.
Det här är en bok som jag har ett ambivalent förhållande till.
Samtidigt älskar jag premisserna för boken — ett dystopiskt samhälle med total diktatur och medborgarbevakning (Storebror ser dig) där inte ens tankens frihet råder. Älskar samhällskritiken, dramaturgin och den värld som Orwell bygger upp som känns främmande men ändå alldeles för bekant.
Å andra sidan får jag aldrig någon nära kontakt med huvudpersonen, Winston Smith, ifråga och har ibland svårt att orka igenom avsnitt där partiprogram redogörs för (dessutom i minimal textstorlek).
Men visst är det en genialisk bok och en av mina favoritdystopier! En must-read!
Läsning lär mig mycket.
Då syftar jag inte enbart på de lärdomar jag får av innehållet i de böcker jag läser, nej, redan aktiviteten i sig själv har mycket att lära mig.
Jag tänkte här dela med mig av två lärdomar som min egen läsning har gett mig:
I vår tid av informationstäta flöden och snabba svajpanden kan läsningen kännas som en oerhört låååångsam aktivitet. Det är den också ibland.
Visst kan det kännas skönt att hänga hjärnan på hatthyllan och skrolla flöden eller slötitta på Netflix ibland; det känns ofta som en mycket mer lågtröskelaktivitet för en överfull hjärna.
Ändå tror jag vi gör vår hjärna en björntjänst om vi gång på gång väljer skärmen framför boken för att det känns mindre kravfyllt.
Jag tror att vi mer eller mindre aktivt måste välja bort skärmen — och varför inte då välja den analoga boken eller ljudboken istället?
Med total avsaknad av empirisk bevisning vill jag påstå att det vanligtvis tar tio minuter att komma in i en bok.
Då menar jag tio minuter totalt ostörd och sammanhängande läsning.
För vanligtvis brukar mina första minuter av en lässession präglas av att jag kommer på att jag måste hänga upp tvätt, att jag fryser om fötterna och är enormt törstig. Och alla de här tankarna leder till handling vilket gör att min läsning inte alls är ostörd och enhetligt.
Men när jag kommer till det skedet att jag har fått läsa tio minuter utan att ha tankarna (eller kroppen) på annat håll — då börjar det minsann gå undan! Då kan jag läsa hur länge som helst!
För en ovan eller mindre rutinerad läsare kanske den här tröskeln till en början är högre. Det kanske krävs upp till trettio minuter enhetlig läsning innan kropp och knopp kommer till ro och kan njuta av det.
Men ack! känslan av läsflyt. Det är värt alla minuter.
