Enkelheten

Jag är tudelad.

Å ena sidan är jag tacksam över att ha en vardag som är full av program, människomöten, händelser. Å andra sidan längtar en del av mig till enkelheten.

Till ljudboken och makraméprojektet, till teet och romanen eller till det senaste tillskottet: det färgsprakande pusslet och tystnaden.

Jag behöver inte mycket och när mycket råder vill jag till enkelheten.

Jag älskar enkelheten och dess frånvaro gör mig rastlös och orolig.

Idag längtar jag efter enkelheten.

Men hellre den vägen än att längta efter myckenheten.

Det omtalade pusslet som jag har fått låna av mina goda vänner S & J.

Rullar mig fram

Varje fredag ser jag fram emot att komma tillbaka på jobb på måndag.*

Varje söndag upplever jag en odefinierbar känsla av flä ** trots att jag fortsättningsvis tycker om mitt jobb lika mycket på söndagen som på fredagen.

Ingen förklarar fenomenet bättre än Newton och hans tröghetslag: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse om, och bara om, summan av alla krafter som verkar på kroppen är noll. ***

På söndag är min kropp i ett nolläge.

På måndag försätts jag i rullning igen.

Således rullar jag ända till fredagen då jag drabbas av ett visst motstånd att lämna allting över helgen. Jag vill fortsätta rulla, tvinga mig inte att sluta, tvinga mig inte att sluta rulla när jag väl fått upp farten.

All min kärlek för akademin och vetenskapandet vaknar till liv igen om måndagarna.

Tur är väl det, för annars hade det här blivit väääldigt långa år. ****

This is where the magic happens. Or at least science.

* Naturligtvis ser jag fram emot en ledig helg också.
** Fantastiskt användbart ord från Zoo-böckerna á la Kaj Korkea-aho och Ted Forsström
*** Kanske första och sista gången jag över huvud taget nämner fysik i min blogg
**** Jag lovar att aldrig använda fotnoter på det här sättet mer. Tacohej.

Första dagen

Jag har inlett året med en ny anställning.

Fortsättningsvis i samma bransch, fortsättningsvis vid samma universitet och nästan vid samma fysiska plats som de tidigare två åren men med en ny arbetsbild och titel.

Tidigare har jag jobbat som assistent i en mängd olika, roliga forskningsprojekt samtidigt som jag delvis inom och delvis vid sidan av projekten, har samlat in material och börjat mejsla fram min egen forskningsplan och avhandling.

Från och med i år och tre år framåt är jag däremot anställd som doktorand på heltid. Nu är min enda uppgift “bara” att skriva den där avhandlingen.

Eftersom jag inledde året starkt med en nästan lika stark förkylning påbörjade jag mitt nya jobb först på torsdagen som ägnades åt att packa ur pafflådor, ställa in stolshöjd och installera mig i mitt nya rum. Inte riktigt doktorandliv-deluxe, precis.

Men igår, på fredagen, var första dagen som jag kände att jag var doktorand på riktigt. Jag gjorde upp en plan för våren, prickade in personliga deadlines för mitt skrivande och började läsa in mig på ämnet.

Hur det kändes?

Kort och gott fantastiskt. Alldeles fantastiskt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Glimtar

Det är underbart att titta i bildarkivet.

Det är så fint att se vilka minnen som har fastnat på fotografier. Ibland är det till synes onödiga stunder som har blivit förevigade på bild, inte något jag värnar om i stunden men som efteråt får ett enormt värde.

Här delar jag med mig av några glimtar från 2019.

Vi bytte ut vår Vasahem till ett Korsholmshem och blev husägare för första gången.

Jag ägnade mycket tid i gångarna i det här biblioteket som jag efter två år av tveksamhet har kommit att gilla enormt. Jag ägnade enormt mycket tid åt böckerna. Inget nytt under solen alltså.

Vi tapetserade för första gången någonsin och fick hjälp av våra vänner i sann talkoanda och det var bland de roligaste dagarna under hela året. Foto av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist.

Jag har umgåtts med fantastiska människor i alla åldrar.

Jag hade en mängd spelningar med mina band The Haralds och Mama Astrom Band. Urkul!

Jag reste till fem länder och såg vackra vyer i allt från Lissabon till Trondheim.

Jag hade en underbar sommar fylld av festligheter, vänner, fotboll, träning, keikkor och en resa till Helsingfors med min bästa vän.

Jag hittade en träningsglädje som jag inte har upplevt sen jag spelade fotboll som femtonåring. Tränade också med vänner ibland och det är det bästa.

Vi etablerade ett syskonband och släppte vår första singel Autumn Mood. Foto till höger: Vilja Media.

I jobbväg höll jag mina första fortbildningstillfällen och deltog i min första prekonferens för doktorander. Jag blev förärad med en doktorandanställning på tre år och fick delta i flera konferenser.

Överlag fick jag uppfylla drömmarna att starta en bokklubb, uppträda regelbundet, växa som människa, lära känna nya människor, utvecklas i mitt jobb, resa till nya platser, läsa en mängd böcker, fördjupa mina relationer till mina nära och till och med bli faster.

Vilket år 2019. Nu är jag så redo för 2020!

Mycket

Tack gode Gud för ett nytt år.

Mitt 2019 var kort och gott… mycket. Mycket fint, mycket program, mycket nytt och stundvis bara för mycket.

Om jag hoppas och önskar något för 2020 är det att det skulle få vara högst vanligt, inget särskilt alls: en stillsam vardagsverklighet är det enda jag vill ha.

Forskning, blogg, böcker och träning år 2020. Högst vanligt.

Högst vanligt mys hos svärisarna under julen.

Ett helt decennium, del I

2019 närmar sig oundvikligen mot sitt slut.

Snart får vi alla vänja oss vid att skriva 2020 istället för ettan vi har vant oss vid att trycka in efter den första tjugan.

Så här i slutet av ett decennium, början på ett nytt, vill jag gärna ägna en stund åt att blicka tillbaka innan jag börjar blicka framåt.

Mitt 2010-tal då.

Till en början var mitt 2010 ett turbulent decennium. Lyckligtvis varade turbulensen endast en litet tag och merparten av decenniet har varit stabilt om än alltjämt händelserikt.

I två inlägg framöver kommer jag att sammanfatta mitt decennium med korta nedslag år för år.

Här kommer några nedslag från åren 2010-2014.

Bild 1: Anna Hult. Bild 2: Maja Nybacka

År 2010

År 2010 var jag hela 15 år gammal och drömde om att bli musikalartist. Jag gick sista året i nian och påbörjade mitt första år på gymnasiet i Karleby.

Jag deltog som dansare och ensemble i musikalen The Wedding Singer tillsammans med musiklinjen YA! i Jakobstad.

På fritiden tävlade jag med en dansgrupp i föreningen Trioli i Karleby och spelade fotboll i GBK så mycket jag hann.

Jag reste till Italien med min vän Anna, jag spelade in en cd-skiva med Liana, jag skrev många egna låtar, var lite för godtrogen och hade en ständig ljusglimt i ögonen.

Bild från Keskipohjanmaa.

År 2011

2011 var ett turbulent år. Jag började året med att vara totalt slutkörd och bytte ut gymnasiets ständiga prestation mot en stillsam bokhandels tysta lunk.

Under merparten av året hade jag helt eller delvis isolerat mig från mina vänner, dansen och fotbollen på grund av yttre omständigheter. Ljuset i mina ögon slockande, min sång tystnade.

Efter sommaren när saker och ting började lugna ner och reda upp sig återvände jag till gymnasiet, till vännerna och till det bekanta. Till hösten blev jag vald till Karlebynejdens Lucia. Det var en ära.

Min familj skaffade hunden Nelson som jag omedelbart förälskade mig i.

Överlag stabiliserade sig mitt liv. Jag träffade Samuel i glöggkön på ett evenemang i december och vi började prata med varandra på Facebook. Hehe.

År 2012

Det här året är ett av mina favoritår under 2010-talet.

Orsaken till det här är att jag lärde känna min bästa vän och senare också pojkvän (ännu senare också man), Samuel. Gymnasiestudierna förlöpte rätt smärtfritt om än i snabbare takt än vanligt eftersom jag ville ta igen det halvår jag hade varit borta.

Sommaren 2012 var en ändlös räcka av glädjefyllda dagar.

Jag gjorde en comeback på fotbollsplanen och ledde skytteligan ända tills jag skadade mitt knä under en regnig match mot FC Ypa i augusti. Jag uppträdde på Midsummerfestivalen och umgicks med min familj.

År 2013

År 2013 skrev jag studenten men upplevde aldrig ett ledigt läslov eftersom jag var tvungen att fylla på med gymnasiekurser för att kunna få klart gymnasiet.

På vintern firade jag bänksuddardag med mina medstuderande. Jag sökte in till svenska språket vid Åbo Akademi. I juni blev jag student och firade stolt. Jag avnjöt en ledig sommar innan mina studier i Åbo tog vid.

Min åbohöst började endast halvokej eftersom jag var tvungen att flytta två gånger under samma höst.

I övrigt stortrivdes jag med universitetsstudier, trots att mitt självförtroende hade fått sig en törn när jag fick ett dåligt vitsord i min första universitetsuppsats.

År 2014

Mitt andra åboår var ett av mina bästa.

Jag bodde tillsammans med Lina och började och studera mitt biämne litteraturvetenskap vilket jag älskade förbehållslöst. Jag lärde känna dansaren och entreprenören Karin som gjorde att jag hittade tillbaka till dansens glädje igen.

Det var förstås mestadels vardag men jag kommer ihåg tacopanna på kvällarna, brödbak i vårt förhållandevis stora kök, dansföreställningar, överraskningskalas och temys (lakritste, såklart).

Under hösten förlovade jag och Samuel oss och vi började planera bröllop.

Imorgon får du läsa om åren 2015-2019.

Ett julhej

Kära läsare,

Jag kikar in alldeles kort här innan jag tar lite bloggpaus för julen.

Precis som ofta när det gäller högtider tänker jag på dem som jag saknar idag.

Jag tänker på alla de som önskar att de hade möjlighet att ge sina barn en jul värd namnet. Jag tänker på dem för vilken julen är en smärtsam påminnelse om det som fattas, det som hjärtat längtar efter eller för länge sedan har slutat våga längta efter.

Julen är här oavsett var vi är, på jorden och i livet i allmänhet.

Så oavsett just dina omständigheter den här julen önskar jag att den blir fin, fridfull.

Jag har en bloggpaus fram till 27.12.

Efter det blir det bland annat sammanfattning av bokåret 2019, lite höjdpunkter från det 2010-talet och annat smått och gott.

Fridfull helg åt just dig, kära läsare ♡

Årets mörkaste

Det är årets mörkaste dag.

Trots att namnet på dagen klingar negativt och svart så är det här en glädjens, hoppets dag. Nu vänder det kära ni!

Den här hösten har varit bortom mörk. Hörde ni också att november hade ungefär hela åtta soltimmar?

Men än en gång klarade vi det. Än en gång orkade vi igenom det där segsvarta oändliga. Än en gång går vi mot ljusare tider.

Jag intar mitt bästa jullovsläge (det vill säga vågrätt) och fortsätter läsa den här klassikern av Agatha Christie. På årets mörkaste dag.

Jag vet inte varför färgerna i den här är alldeles off, men förhoppningsvis är motivet tydligt. Soffa, gran, bok är de viktigaste aspekterna att fästa uppmärksamhet vid.

Rötterna kallar

Vi är norröver, tillbaka i våra barndomshoods, under julen.

Vi älskar Vasa, vi trivs så väl och har också börjat sprida ut våra rötter där men de är ännu ytliga, inte alls djupt ner i myllan. Inte som våra rötter till Karleby och Kronoby.

Vid högtider kallar rötterna oss således från Vasa 120 kilometer norrut. Det är oundvikligt.

På besök hos min kusin Katarina med familj. Så fina människor.

Idag har vi umgåtts med familj och släkt. Vi har också tagit del av en konsert som jag har vuxit upp med: alltid sista lördagen innan jul är det samma tid, samma plats som gäller.

Och det var en speciell känsla att sitta i kyrkbänken i en smockfull kyrka och blicka ut över ett folkhav som till åtminstone 80 % består av bekanta, välkända ansikten.

Det är en underbar känsla att artigt kunna nicka ett hejhej eller ibland till och med vinka lite försiktigt åt nästan varenda människa som stegar in genom kyrkdörrarna.

Det är något jag aldrig har upplevt i Åbo, i Vasa eller i Korsholm.

Jag är inte sådan som har haft en period i mitt liv då jag har upplevt att jag måstemåste bortbort.

Ändå har jag ett inte helt oproblematiskt förhållande till mina rötter. En problematik som kanske närmast består i att jag vill hitta mitt eget jag och definiera mitt förhållande till mina rötter och inte enbart vara summan av dem.

Hur mycket av mitt jag är mina rötter? Hur mycket av mitt jag skulle finnas kvar utan mina rötter? Kan jag över huvud taget vara rotad någon annanstans än där mina rötter är?

Sådana frågor upptar mina tankar den här lördagskvällen.

Bland alla frågor och få svar är ändå ett uppenbart för mig: jag är enormt tacksam över att ha en så stark och positivt koppling till mina rötter.

Kom julefrid

Vi har druckit glögg.

Vi har handlat julklappar och slagit in paket med rosett och allt.

Vi har inte julstädat, inte bakat pepparkakor, inte skickat julkort.

Vi har gjort en del men kommer inte göra allt.

Men vi känner av julfriden. Den är inte avhängig eventuella dammtussar i skrymslen eller avsaknaden av julstjärna på granens topp.

Julen kommer, kom julefrid.

Min bror i torpet. Där är minsann julefrid.