Det lilla storslagna

Jag håller på att acklimatiseras till vardagsverkligheten.

Det tar en tid för mig att inse att viljan till mycket är stor (det är sällan där det brister) men att det snarare är tiden eller orken som svackar.

Men jag acklimatiseras, sakta men säkert.

Som alltid strävar jag efter att inte nödvändigtvis sänka mina krav, men kanske bara sträva efter en mer lågmäld förnöjsamhet.

För när jag når ett stadium av “det här var kanske inte precis det jag ville, men det är ändå bra” märker jag ju genast — gott. Livet är ju gott!

Dagens små glimtar av livets goda har varit:

härligt flyt med en arbetsuppgift jag jobbar med. Trevligt lunchsällskap och fina lunchdiskussioner. En apelsin som var fantastiskt god. En komplimang mitt under jobbdagen. Ett berikande samtal under kaffepausen. Aprilmånads identitetskris som har lett till härlig sommarvärme.

En bok som jag tänkte på under dagen och som låg framför nosen på mig i bibliotekshyllan. Dagens svettiga träningspass med svägerskan. Gott cykelföre. Fint besök av en granne. Min Samuel hade städat vårt hem. Solnedsgångsstretchning. Bokläsning och god smoothie.

Det behövs inte mycket, egentligen. Bara jag minns att se det lilla storslagna.

En glimt av livets goda från sommaren 2018.

Närvarande, här

Jag har försökt vara närvarande den här påskhelgen.

För våra vistelser i våra hemtrakter är få, korta och programfyllda. Och människorna vi vill träffa är många, härliga och värdefulla. Men det är en omöjlig ekvation att hinna, än mer orka, med allt.

Men jag har strävat efter att vara närvarande. Är det inte det vi alltid borde sträva efter? Att inte låta oss försjunka i telefonskrollande och sociala medier-flöden när vi omges av de människor som betyder mest, till och med tiofalt mer än våra halvbekanta some-vänner.

Utöver jakten efter medveten närvaro har jag varit en flitig kyrkobesökare, ätit alldeles för mycket godsaker, läst böcker, påskbastat och bara njutit av långledigheten och kravlösheten.

Det blev en lite annorlunda påsk i år.
Men en bra en, i alla fall.

I väntan på vintern

Många, många är vi som har väntat på att vintern ska komma.

Inte då i meteorologisk bemärkelse utan i symbolisk, ska vi säga idiomatisk bemärkelse. Winter is coming är nämligen ett känt uttryck i serien Game of Thrones, vilken har säsongspremiär i natt (!!!)

Jag har väntat i två år på den här dagen och äntligen, äntligen!

Medan andra finländare med bestörtning läste om sannfinländarnas många röster i riksdagsvalet och damlejonens svidande ishockeyförlust i dagens tidning har jag varit mest bestört över nyheten att streamingtjänsten, i vilken Game of Thrones visas, hade totalcrashat.

Nå.

Till skillnad från de två övriga händelserna gick den här åtminstone att åtgärda. De övriga två är det lite värre med.

Under de här två åren, mellan säsong sju och åtta, hann jag med mitt uppdrag att läsa de fem utkomna böckerna i serien i väntan på bok sex och sju. Dessutom har jag också hunnit börja läsa en bok som handlar om själva världen, ätterna, krigen och det förflutna i Westeros med omnejd där serien utspelas.

*Nördvarningsklockorna går heta*

Det är en massiv historia till bok; jag mätte att jag får fyra pocketböcker att rymmas på en sida i den här bjässen. Men det är otroligt intressant!

För några inlägg sedan skrev jag att jag alltid har en bok med mig i väskan, det är däremot aldrig den här.

Jag har glädjen att dela säsongsstarten med några andra av mina ivriga Game of Thrones-anhängare till vänner i Vasa.

Jag hoppas på mycket intrigmakande, många oförutsedda händelser, några jump scares och många tappa-hakan-i-ren-förvåning-moments.

Winter is here.

Kan inte säga annat

Folk frågar oss hur vi trivs i vårt nya hem. 

Ja. 

Jag kan ju inte säga annat än bra. Med eftertryck. Väldigt bra, ovanligt bra.

Över förväntan snabbt har vi, så att säga, bott in oss och börjat känna att det här är vårt hem. Det är så skönt att känna att det här inte är en tillfällig boningsort, någonstans att förvara våra saker och sova om natten utan att det faktiskt är vårt.

Jag trodde jag skulle uppleva någon slags separationsångest eller enorm morkkis över att ha lämnat vår stadslägenhet och närheten till centrum, men jag är endast och enbart glad över att slippa oljudet och brådskan som stadskärnan präglas av.

Jag har växt upp på landet, omgiven av vida åkrar och mycket skog så den här mer rurala miljön passar mig alldeles utmärkt. 

Jag trivs enormt bra i vårt nya hem. 

Nej, jag kan nog inte säga annat. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

En lördag, tre tankar

Det är mycket på gång nu så jag bjuder på tre spridda tankar som sysselsätter min kognitiva verksamhet för tillfället.

Cykelinförskaffning. Det är med införskaffning av cykel som med införskaffningen av typ försäkring, elavtal och internetanslutning — väldigt ointressant, mycket som jag inte förstår och något jag helst skulle vilja att någon annan skulle sköta åt mig. Och att när jag väl använder det ska det fungera friktionsfritt. Tips på bra och snygga cyklar att cykla 10 kilometer om dagen med emottages i kommentarfältet. Tack.

Tapetsering. Vi har gjort om två väggar i vårt nuvarande hem men jag är sugen på att också fixa en tredje. Därför går jag fortfarande i tapettankar. Också här är jag inte så värst tålmodig och intresserad utan vill bara ha det gjort. Beige blir det, ifall ni undrar.

Vänner att chilla med. Det är snarare regel än undantag att när vi umgås med våra vänner är chill det bästa ordet för att beskriva vår verksamhet.

Med vissa människor måste det ske och hända hela tiden, men jag som gärna ser mig som en mer avslappnad person nöjer mig med en kaffekopp och en skön matta att ligga på. Därför hyser jag mycket kärlek åt mina vänner som också föredrar chill framför galej.

Ett av mina favorithörn i vår hem. Den här bilden är fångad av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist.

Ha en fin lördag, kära läsare!

I världsklass

Idag gjorde jag min comeback på jobbet.

Jag hade glömt de flesta av mina lösenord. Jag hade totalt missat att vi har fått ett helt nytt gäng från en helt annan del av huset till vår våning, men det var förstås bara en trevlig överraskning!

Det tog en god stund innan jag hade satt mig in i de olika projekten, och ännu har jag inte helt kommit in i den presentation jag ska jobba med under våren.

Men en sak hade jag inte glömt, och det är mina fantastiska kolleger.

Jag hade inte glömt hur skratten brukar eka i kafferummet, hur klagovisor på något sätt brukar omvandlas till lösningar och kreativt tänk och hur stöttande och uppmuntrande mina kolleger är.

Idag har jag blivit överröst av varma ord, glada hej:n och välkommen tillbaka-hälsningar. Var är väl bättre än det?

Att jobba med forskning är gott nog i sig själv.

Men att dessutom få göra det omringad av härliga, varma, ambitiösa och sympatiska människor gör det bara mycket bättre. Mycket, mycket bättre.

Jag har kolleger i världsklass. Och så eri me he.

Där jag är

Läget där jag befinner mig i just nu är fullkomligt renoveringsläge.

Om dagen river jag tapet, om natten drömmer jag om dem (och fick en fantastisk romanidé!) 

Att säga att jag inte direkt har tid för att blogga är en rejäl underdrift, jag har knappt tid att gå på toaletten känns det som.  Ändå ville jag kika in med ett hej här på bloggen som har lidit av vår renoveringsflyttkaos.

Men visst är det kul, visst är det häftigt att ha ett alldeles eget  hem! Men visst tar det mycket tid att bara fixa om två ynka väggar! Och visst tar det länge innan vi någonsin beslutar oss för att eventuellt bygga eget hus från start!

Nej, jag lyfter på hatten åt alla som har byggt och renoverat i dagar, månader, kanske år. Hujsigt bra är ni! 

Min man. Vår vägg. Vårt hem.

Dagens finurliga

Dagen idag är måndag, den trettonde veckan under året 2019.

Dagen idag låter grusknaster, ser ut som vårens första dag och smakar batatsoppa.

Äntligen, äntligen är snön på väg bort, äntligen har hoppet — våren — anlänt!

Jag kämpar på med den femte boken i Game of Thrones, och det går segt men också segt är framåt. För tillfället på sid 941 av 1064, kämpa kämpa (påminn mig om varför jag tog mig an den här utmaningen igen?)

Dagen idag umgås jag med Ted och Kaj, dessvärre är kommunikationen oss emellan mer en dialog men inte mig, Ted och Kaj emellan. Det är okej, jag trivs ändå. Jag är inte bitter.

Och jag är glad. Jag mår bra.

För idag är en finurlig dag, idag får vi nycklarna till vårt första hem.

Finurlig min, eller hur?

Starkare tillsammans

När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen. 

Och det är ju det sista jag borde. 

Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.

Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.

Min bästa träningskamu.

Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.

Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.

Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.

Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap. 

Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.

Dagen idag, onsdag

Flytten närmar sig och sakteliga töms vårt nuvarande hem på prylar.

Eller töms och töms, snarare paketeras i tidningspapper, försätts i kartonger och göms i bastun som är vårt tillfälliga förråd. Världens mest mångsidiga utrymme, den där bastun.

Och jag roar mig med att hitta på nya grejer att packa ner, skruva ihop och förminska till flyttbart tillstånd.

Varje dag när Samuel kommer hem från jobbet har något föremål försvunnit. Igår var det gardinerna, i dag var det en hylla, imorgon lite kläder.

Ja, det har nästan blivit till en kul lek som jag i hemlighet roar mig åt. Typ som den där leken “vilka föremål saknas i bilden” fast liveversionen i vårt fall.

För jag måste erkänna: fastän det ännu är en och en halv vecka innan vi flyttar är jag ivrig, så ivrig. Det är sällan jag i vuxenålder har upplevt den här nivån av iver!

Jag är som ett barn som ser fram emot en resa till Disneyland— det är rimligt att packa sin kappsäck fastän resan först äger rum om fyra veckor! Det är rimligt!

Färre och färre prylar i vårt hem för varje dag. Det här från vårt Åbohem innan flytt till Vasa december 2016.

I övrigt gläds jag åt solsken och smältande snö. Jag som cyklar mycket har varit så förbajskat led det otacksamma cykelföret med antingen buckliga isvägar eller litervis av slush-liknande snöfenomen på gatorna. Härligt med vårväder!

Och till kännedom: det är tre och en halvvecka tills sista säsongen av Game of Thrones börjar!

Så mycket att se fram emot nu.

Allt gott till er, mina fina läsare!