Bokhöstens höjdpunkter

Hösten är en enda lång julafton i bokväg. Många förlag släpper en mängd härliga böcker under hösten, säkert för att många behöver julklappstips. Och säkert också för att deckare passar bättre att läsa när höstvindarna viner och det blir skrämmande mörkt om kvällarna (vem kan ta till sig deckarstämningen till fågelsång doften av äppelblom!?).

Jag har med spänning följt med mina favoritförfattare och också fått nys om nya bekantskap i litteraturväg. Så här ser min litteraturhöst ut:

Bildkälla: Printz Publishing

Jojo Moyes En andra chans är den tredje och sista boken om Louisa Clark. Den ska jag alldeles snart uthämta från biblioteket och ta mig an. Jag blev nyfiken på Moyes böcker back in 2013 då jag fick veta att hon skrev om något så aktuellt som eutanasi. Efter att ha läst boken Livet efter dig har Moyes hängt kvar trots att jag inte är såld på hennes böcker. Men jag är envis vad gäller litteratur, och eftersom jag har påbörjat serien om Louisa Clark vill jag avsluta den.

Bildkälla: Piratförlaget och Förlaget

I avdelning humor har jag två böcker jag ser fram emot alldeles särskilt:

Jonas Jonasson Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket. De flesta känner till böckerna och filmen om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann samt uppföljaren till den. Jag föreställer mig att den här boken, precis som de övriga, kör med samma stuk med farsliknande och alldeles otroliga berättelser som får en att garva hejdlöst.

Kaj Korkea-aho & Ted Forsström Zoo! #Hjärtattack. Jag har sällan skrattat så mycket som åt den oslagbara duon Korke-ahos och Forsströms ungdomsroman Zoo! Virala genier. De lyckades så med att fånga tidens trender och dra dem till sin spets. Jag hoppas att duon i den här boken vågar gå lite djupare i de svåra frågorna i den första boken.

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag och Förlaget

Jonas Hassen Khemiri Pappaklausulen har en baksidestext som å ena sidan är väldigt intetsägande, å andra sidan extremt intresseväckande. Har du inte läst något av Hassen Khemiri ska ni läsa Allt jag inte minns och om du är en språkmänniska med intresse för sociolekter ska du läsa Ett öga rött. 

Heidi Hakala Bara lite till. Det här är en ny bekantskap för mig och jag ser fram emot att läsa den här boken som, enligt baksidestexten, handlar om en ung kvinnas psykiska hälsa och duktighetssyndrom. Jag kom att tänka på Sara Jungersten när jag läste om boken och mina förhoppningar är således skyhöga för den här debuten!

Bildkälla: Forum och Albert Bonniers Förlag

Stefan Ahnhem Motiv X. Ahnhems debut golvade mig totalt och det är fortfarande den mest övertygande deckare jag har läst. Inom deckargenren tycker jag det är svårt att skapa och tänka nytt men det lyckas Ahnhem tycker jag, och därför ser jag med enorm spänning fram emot hans fjärde roman om Fabian Risk!

Lars Kepler Lazarus. Jag var väldigt sent med på Kepler-vågen och läste igenom serien först under 2017. Det här är den sjunde boken om polisen Joona Linna — en karaktär som jag finner alldeles särskild sympatisk på grund av hans finländska härkomst.

Vilka nykomlingar ser du fram emot att läsa under hösten?

Bookbeat och Björnstad

Vi har haft bookbeat i någon månad nu. Först en gratisversion och sen en ofrivillig betald månad som ändå kommit väl till pass.  Samuel har tagit del av ett urval böcker därifrån och vi har också lyssnat på en ljudbok tillsammans.

Att dela litteratur tillsammans är fint. Ofta när jag läser något som stör och berör vill jag dela det med någon och eftersom Samuel oftast är i min omedelbara närhet får han först ta del av en lång förberedande och kontextgivande genomgång av boken, för att sedan komma till kärnfrågan. När vi båda delar en läsupplevelse kan vi pausa när som helst för att diskutera, dela tankar och fundera. (Ett hett tips för samlyssnande: det finns billiga audio splitters att köpa i nästan alla elektronikaffärer. Som en skarvsladd för hörlurar som gör att man kan lyssna med två lurar från samma telefon - perfekt!)

Boken då. Vi har lyssnat på Fredrik Backmans bok Björnstad . Backman är tillsammans med Linda Olsson och Tomas Sjödin en av mina favoritförfattare och min förväntningar var således skyhöga. Som tur var blev jag inte besviken.

Så här lyder min recension av boken på goodreads (där ni för övrigt hittar mig som mindysvenlin):

Högt och lågt, stort och smått kombineras på ett vackert och välfungerande vis. En av Backmans största styrkor är hans förmåga att gå från alldagliga företeelser till allmängiltiga frågor om människans levnadsvillkor. Boken handlar om hockey, men egentligen handlar den om utanförskap, alienation och makt. Jag förargas, skrattar och gråter om vartannat och konstaterar: det här är genialiskt!

Behöver du alltså sommarläsningstips i hettan? Läs Björnstad!

Screenshot från Samuels telefon under vårt samlyssnande (vackert ord, det där!) 

Du undrar om jag läser?

Jo visst läser jag men inte alls lika mycket som jag önskar.

Det var en smärre chock för mig att från studietid till arbetsliv. Trots att jag har en god relation mellan arbete och fritid hinner jag inte göra så mycket extra under de lediga timmarna om eftermiddagarna.

Middagen ska förberedas, kockas, ätas och städas undan. En träning ska cyklas till, genomföras, cyklas hemifrån och slutligen duschas och stretchas bort. En lämplig kvällsbit efter träningspasset bör ju också förtäras.

Efter det här är klockan är 21:00 och den här kvinnan är redo för sängdags.

Men jo, jag läser fortfarande. Bland annat den här:

Den här boken tipsade min goda vän Maja mig om i vintras, och jag minns att jag frågade henne: "Vad handlar den om?".

Nu förstår jag hur sjukt svårt det var att besvara den frågan.

För vad handlar den om? Unga män, vänskap, karriär, vägval, söndrighet, hopp? Och allt däremellan.

Den är rejält lovordad och prisad och har blivit lite av en "snackis" i litteraturvärlden, och jag kan förstå varför, fastän jag överlag förhåller mig lite motigt till kritikerrosade böcker.

Det här är en hjärtskärande berättelse med ett rikt och excentriskt persongalleri. Boken har en rörande och på många sätt annorlunda story. Vid ett flertal tillfällen stannar jag upp i min läsning och fotograferar citat (som jag sedan skriver om i mitt citathäfte).

Det bör sägas att den är stilistiskt vacker.
Och den är helt sjukt lång.

Men om du orkar ta dig igenom långsam läsning. Och om du framför allt vill läsa om gripande människoöden och inte behöver en dramaturgi som går upp, ner och upp igen i rasande fart. Då ska du läsa den.

Vad litteraturen gör

Under den gångna veckan har jag haft ovanligt många intressanta samtal i vardagen. Stimulerande och intellektuella samtal som jag så fint kallar dessa. Oj vad jag njuter.

I samtliga fall har dessa samtal uppstått efter kontakt med litteratur.
Och det är precis vad litteraturen gör när den är som allra bäst.
Den får en att prata om sådant, som man i vanliga fall inte skulle komma på att prata om.

Litteraturen utmanar mig då den tvingar mig att se på saker och ting ur olika perspektiv.
Litteraturen låter mig resa när jag är tvungen att stanna där jag är.
Litteraturen öppnar upp för nya idéer och tankar.

Och jag fullkomligen älskar det.

Det här vädret är perfekt för läsning
Så ta och plocka upp en bok där du njuter i solen!

Läslov för vuxna?

Minns ni i gymnasiet när abiturienterna fick läslov.
Vilken grej!
Borde införlivas i varje skola, varje stadium, varje arbetsplats, varje år.

Nu var ju abiturienternas läslov inte nödvändigtvis präglat av idel skönlitterär nöjesläsning. Men ett lov som är tillägnat böcker och läsning — vad är väl bättre än det?

Jag är i en riktigt läsfas just nu och läser allt jag kommer över. Jag har reserverat och lånat hem en massa böcker som jag har längtat efter att läsa under en lång tid.

Jag fick aldrig ta något läslov i gymnasiet då jag hade några kurser att fullborda under mitt abiturient-år. Så därför tycker jag att jag borde kunna ta ut läslovet så här retroaktivt. Eller?

Nånej. Men så känns det. Jag skulle hemskt gärna mest bara läsa läsa läsa.

Böckerna och jag. I ett rosa filter. Kärlek.

Svara i kommentarsfältet nedan: vilken bok läser du just nu?

Vardagsvackert i form av poesi

Jag läste Lotta Sanhaies Diskdikter

Jag kan inte annat än ge fem stjärnor åt den här underbara samlingen.
Den har allt som jag kan förväntas kräva av en diktsamling.

Stilistiskt intelligenta formuleringar
Fyndiga böjningar
Kreativt nyskapande
Humor, självironi
samhällskritik och feminism.

Det är öppet, ärligt och frustrerat.
Rasande och ödmjukt.
Högt och lågt om vartannat i en härlig, igenkännbar röra.

Om att vara småbarnsmor och att ha en karriär.
Om lyckade arbetspresentationer och vällingkladd.
Om äktenskap och bajsblöjor.

Jag läser långsamt. Jag skrattar högt för mig själv. Jag pausar, läser igen — långsammare den här gången — och suger i mig orden som en svamp. Jag klistrar in post it-lappar på alla ställen jag vill skriva ner. Snabbt är boken en enda explosion i färgglada post it-lappar. Jag läser högt åt min Samuel ibland. Det är bara så bra.

Mitt favoritord, som inte alls är så mycket ett vedertaget ord som ett ord jag bara har börja använda frekvent, är vardagsvackert. 

Och det är precis där jag vill placera Sanhaies poesi. 
Mitt i det vardagsvackra.
 

Bild ur Sanhaie (2016: 35)

Källa:
Sanhaie, Lotta (2016): Diskdikter. Vasa: Scriptum

För att illustrera

Ifall ni läste mitt inlägg från igår och fortfarande inte tror mig:

“Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.”

“Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.”

Det är inte värt det, kände hon.
Det är alltid värt det, tänkte hon.
Och oavsett vilket kan jag inte avstå, tänkte hon och kände hon

Det hon definitivt inte fick göra nu var att utsätta sig för ångesten i att skicka ett sms på vilket det inte kom något svar. Ångesten över uteblivna svar var något de som skapade sms och mejl inte kunde föreställt sig. Eller också saknade de den sortens inlevelseförmåga. Det brände i fingrarna efter att sms:a och få lättnaden det innebar att skicka iväg något, som höll i sig under minuterna som följde när man fortfarande kunde hoppas på ett svar. Hon höll flera gånger i telefonen och började skriva ett meddelande, men raderade varje gång och la den långt ifrån sig.

Samtliga citat ovan från Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande. 

Om ni inte fattat än: läs den!

Inte alls Egenmäktigt förfarande. Snarare en bok av John Green

100 böcker på ett år

Jag är inte mycket för nyårslöften-människa. 
Men jag är däremot mycket av en mål- och delmål-människa.

Mitt mål för 2018 har varit att fotografera mera. Och ganska väl har det gått eftersom mitt lagringsminne på telefonen är slut.

Ett annat mål för 2018 är att läsa 100 skönlitterära böcker. Nu är redan en tredjedel av år 2018 förbi (!!!) och jag måste ärligt säga att jag inte har en stark start i litteraturväg på året. Att arbeta 100 % var en omställning nog. Att därutöver dansjobba många kvällar i veckan och skriva avhandling var övernog. Därför har året 2018 inte hittills varit skönlitterärt tät.

Nu har jag emellertid fått upp läsflytet igen, och läslusten är stor, så nu blir det andra bullar.
Dessutom satsar jag på att läsa en mängd böcker under min (livstids allra första!) semester! 

Så där har ni min anspråkslösa lista hittills. I den saknas två ljudböcker. Dessutom har jag en barnbok och en skönlitterär bok på gång nu som snart är utlästa — så snart är jag uppe i sexton och då låter det plötsligt mycket mer lovande!

Jag lovade ändå mig själv att det här målet ska vara ett mål som ska vara roligt och sporrande, inte prestationskrävande och ångestfyllt. Därför har jag inte heller stressat med läsningen utan tagit vara på mig själv och min ork. Så fort min läsning blir ett krav försvinner glädjen, och det har jag varken hjärta eller mage att göra med min läsning.

Av ovanstående böcker gillade jag väldigt starkt Philip Teirs debutroman Vinterkriget och Adrian Pereras White Monkey. Många av de övriga böckerna har jag också skrivit om här på bloggen, för de har varit värda sitt eget inlägg.

Nåväl.
8 månader och 84 böcker! Det ska gå!
Håll tummarna! 

Bokrecension: Vit krypta

✖ TACK TILL BOKFÖRLAGET FORUM FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

Ifjol hade jag en episod då jag läste allt jag kom över i skönlitteraturväg med temat sekter. En av böckerna jag läste då, Sekten på Dimön, grep tag i mig och resulterade i ett blogginlägg. Författaren, Mariette Lindstein, har nu kommit ut med en helt ny bok som jag har haft förmånen att ta läsa. Tack Mariette och Forum!

Vit krypta är en pinfärsk thriller om "sekter med osynliga nätverk, frihetsberövande, maktlöshet och manipulation – och om en syskonkärlek som är starkare än allt" (från förlagets webbsida).

Boken inleds en midsommarafton då en ung kvinna, Daniella eller ”Dani”, försvinner under mystiska omständigheter. Nyheten om Danis försvinnande orsakar ett katatoniskt sammanbrott hos tvillingsystern Alexandra "Alex", men efter ett tag börjar hon jobba på en ny arbetsplats som är allt annat än konventionell. Samtidigt gör hon allt i sin makt för att ta reda på var systern är. Varje ledtråd tycks leda mot sekterism och med varje dag är en kamp mot klockan.

Från sid ett är tempot högt och de tvära kasten och många twistarna blir inte färre ju mer jag läser. Det här är alltså en bok helt i den snabba läsarens smak; en bok som kan läsas i ett utan att för en sekund mista spänningen. Ibland tycker jag att det rasande tempot är på bekostnad av dialogen, och jag hade gärna sett mer djup och autenticitet i karaktärernas samtal, för karaktärerna är minsann intressanta. Jag gillar speciellt Alex kaxighet och hur orädd hon är!

Boken är helt i tiden med tanke på #metoo och den finlandssvenska #dammenbrister. Den sköna men alltjämt underkuvade kvinnan realiseras igen på ett rysligt men ack så viktigt och sätt. Lindstein visar med sin enorma kunskap och mångåriga erfarenhet av sekter hur farlig kombinationen förtryck, manipulation och sekterism är. När jag läser väcks frågan: hur långt får man rimligtvis gå inom religionsfrihetens gränser? i mig. En central och livsviktig fråga.

Det bör sägas att boken är ocensurerad och lämpar sig inte för den känsligaste av läsare. Jag har en väldigt hög tröskel för vad jag tycker är otäckt men också jag fick stundvis läsa mellan fingrarna för att våga. Men för mig ska böcker inte enbart vara njutning och avkoppling utan jag vill ha resistans och tuggmotstånd. Jag vill att läsning ska tvinga mig till eftertanke och kritisk reflektion. Det gör den här boken.

Jag väljer boken

Det finns mycket som konkurrerar om nutidsmänniskans uppmärksamhet. Jag, och många med mig, kämpar med att använda tiden på ett medvetet sätt. I en diskussion jag nyligen deltog i behandlades just det här;  hur tiden bara rinner iväg när man börjar slösurfa på telefonen. Jag kan börja på instagram, skrolla tills jag är uppdaterad, klicka vidare, hitta en intressant sak att googla (oftast en sjukdom som jag sedan tror att jag lider av) och hamna på en massa olika nätsidor och det slutar med att jag köper en neonfärgad pilatesboll från Wish. Typ.

Jag håller med alla röster som säger att det efter en lång dag är skönt att bara stänga av alla intellektuella delar av hjärnan, och slappna av framför en IQ-befriad tv-serie. Alternativt att spela candy crush tills det enda man ser när man sluter ögonen är godisar som spränger (för att inte tala om ljudeffekterna man hör, om man mot förmodan har på ljudet!). Och jag ser absolut inget fel i det här, tvärtom tror jag att det är viktigt att få en motvikt till den stress och den tankeverksamhet som arbets- och studielivet kräver. Men jag tycker att det är skrämmande när man tänker att man "bara" ska gå in alldeles snabbt och kolla på instagram, och en timme senare fortfarande är kvar där eller på någon annan plattform.

Ända sedan januari har jag fört en högst medveten kampanj med mig själv. Jag väljer boken. Trots att jag bara skulle vilja ägna mig åt något som inte kräver min koncentration eller tankeverksamhet. Jag väljer boken. Trots att jag bara skulle vilja ligga halvdreglande på soffkudden och se på New Girl. Jag väljer boken. Trots att jag har haft en krävande dag och vet att jag egentligen inte kommer att orka läsa mer än ett fjuttigt kapitel. Jag väljer boken.

Som modersmålslärare (svensklärare) är jag förstås bekymrad över hur människan har allt kortare koncentrationsspann, hur hon är van att få all fakta levererad på en och samma gång och inte på samma sätt kan låta fantasin flöda, samt hur hon är van med att det som läses är kort, gärna med många interaktiva möjligheter och helst i videoformat. Och jag vet ju med mig själv att det krävs en envishet och en stark inre motivation för att orka plocka fram boken efter en lång dag. För de andra alternativen är faktiskt lättare, men inte nödvändigtvis bättre. Och just därför väljer jag boken.