mitt i livet

Tre steg efter, tillsammans

Vårt hem har på sistone varit allt annat än en lugn miljö där vi har fått landa efter dagen.

Snarare har det varit ett kaotiskt näste där jag, vart jag än har fört ögonen, har mötts av ett större eller mindre projekt att ta itu med.Flera gånger om dagen har jag tänkt “usch vad det är stökigt — det är bara att blunda” eftersom jag inte har haft tid att ta itu med den röra som är vår.

De flesta av oss kan väl känna igen känslan av att vara tre steg efter. Med klädtvättningen, med diskandet, med undanröjningen, med fönstertvätten med …

För i den vardagsverklighet som så många av oss lever i finns perioder då vi aldrig är ikapp med tiden, och det är en obehaglig vardagsverklighet att leva i.

Igår var vi genomtrötta efter en lite för lång arbetsdag och ett talkopass på kvällen. Allt vi ville var att lägga oss på soffan, strunta i allt som heter städning, äta torsdagsgodis och pusta ut.

Och ofta har vi gjort just det.

Igår valde vi ändå att tillsammans försöka skapa ordning på det hem som är vårt trots att det gick stick i stäv mot allt som hette instinkt och egen vilja.

Men känslan när vi hade städat ordentligt och äntligen var i kapp med tiden, om så lite mer än förut, var sanslöst skön.

Jag tror det finns tider för att blunda för stök och prioritera annat.

Så finns det tider där vi gemensamt kämpar lite extra för att kunna njuta ännu mera efteråt. Och jag tror stenhårt på att försöka hitta en sund balansgång mellan dessa.

IMG_5989.JPEG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hälsningar från golvet

Jag hade väntat på dagen med en hel del o-iver.

För vem, som endast är van med att jobba kontorstimmar måndag till fredag, ser genuint fram emot att jobba åtta timmar på en solig lördag?

Och då lovar jag att temat för dagen, läsning gör skillnad, ändå är ett tema som skriker Mindy både privat och professionellt.

Min o-iver inför dagen berodde förstås på att jag var nervös. Den del av min hjärna som styr över flyktinstinkter gick på högvarv eftersom jag aldrig förut har fortbildat lärare. Vem är jag att komma med ”expertis”? Vem tror jag att jag är? Jag var jantelagen personifierad - självklart var jag nervös.

Men det blev min bästa dag.

över förväntan, mycket bättre än jag hade anat. Mitt eget bidrag i fortbildningsdagen gick bra. Jag hoppas, tror att det kunde ge lärarna något, om ens litelite.

Jag älskar när verkligheten golvar ens förväntningar. Det hände mig igår.

Så hälsningar från golvet.

Den fantastiska inledningen på dagen ”Efter Nio”-morgonshow med Merete Mazzarella, Sören Lillkung, Rafael Donner och Fredrik Furu.

Den fantastiska inledningen på dagen ”Efter Nio”-morgonshow med Merete Mazzarella, Sören Lillkung, Rafael Donner och Fredrik Furu.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett foto i timmen

Jag har egentligen lite svårt för att intressera mig i större grad för någon annan människas vardagsbestyr men jag har alltid gillat ”ett foto i timmen”-inlägg.

Förhoppningsvis gör du det också, för här kommer ett!

Jag har en ledig dag idag och tänkte att en ledig dag ändå har lite mer intressant att erbjuda än en arbetsdag (som förvisso är intressant, men som i fotoväg mest ser ut som en dataskärm).

Då kör vi!

public.jpeg

07:53 Jag steg upp vid sju men fixade frukost först en timme senare. Här min favoritgröt med ett ägg i och med jordnötssmör på. Mums! Fantastisk frukostläsning med den sista delen i Milleniumserien.

public.jpeg
public.jpeg

08:35 En krispig morgondimma drog mig ut på morgonpromenad. Så underbart att under samma promenad få uppleva den nästan vintrigt kalla morgonluften och lite senare den värmande förmiddagssolen i ansiktet.

public.jpeg

09:29 Lite planering av veckan och bullet journalfix inför oktobermånad.

public.jpeg

10:20 Soffmys med mina skotska vänner från serien Outlander.

public.jpeg

11:14 Mera soffmys. Nu med två bra böcker och en morot. Mm!

public.jpeg

12:16 Efter lunchen trampade jag iväg till gymmet. Jag är inte van vid att ta spegelselfier …

public.jpeg

13:30 Cyklar hem efter ett tungt pass. Makaroniarmar och spaghettiben. Och jag är inte heller så bra på att ta kort när jag cyklar. Safety first!

public.jpeg

14:35 Jag i soffan lyssnar på min egen låt i radio. VA?! Från och med idag spelas The Haralds låt Autumn Mood i Yle Vega. Galet!

public.jpeg

15:24 Jag är aktiv på mina sociala medier gällande vår singels senaste framgångar.

public.jpeg

16:22 Återhämtning (inte så mycket efter träningen som radiodebuten) med min enda last i livet (de svindyra och svingoda rawbitesen) och Mikael Blomkvist.

public.jpeg

17:05 Vi äter kycklingsallad. Det är gott.

public.jpeg

18:47 Jag är sötsugen och rotar fram favoritgodiset ur något skrymsle. Och gör lite candykonst, det kanske redan är en grej!

IMG_7148.jpeg

19:35 Jag dricker mitt bästa höstte och läser bok. Höstmyset når nya höjder.

public.jpeg

20:25 Jag rullar ut yogamattan och stretchar ut min stela kropp och gör lite rörlighetsövningar. Så skönt att avsluta dagen med att lugna ner kroppen på det här sättet.

public.jpeg

21:17 Kvällsmål i form av smoothie. Nu intar jag detta till ljudet av min ljudbok och går sedan och lägger mig. En riktigt skön måndag har jag haft!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Du ska inte tro att du är något

Att vara cyklist i en stad som Vasa ödmjukar en.

Stundvis kanske så pass mycket, att det är på sin plats med förledet för-.

Att gå från att vara cyklist i “storstaden” Åbo till den mindre staden Vasa var en smärre chock.

I Åbo kryllar det av cyklister, poliserna ger böter om man cyklar på trottoaren (ifall ingen cykelbana finns) och när kvällarna blir mörka har polisen cykellampsrazzior vid livliga övergångsställen — med stor risk för böter ifall man inte har lampa både framåt och bakåt. Hjälm bär allihopa. Massvis med reflexer. Bilarna respekterar ens närvaro på bilvägarna. Fotgängarna ger utskällningar om man cyklar på trottoarerna.

I Vasa känns det som att djungelns lag råder i cykelväg. Det finns en handfull utstakade cykelbanor, men de som finns är sällan respekterade av fotgängare. Det finns ännu fler trottoarer som helt och hållet är fotgängarnas som cyklister i sin tur sällan respekterar.

Flytten, ur ett cyklistperspektiv, gjorde mig alltså omtumlad.

I en stund av hetsigt uppror planerade jag att skriva en insändare till lokaltidningen med rubriken “Var vill ni ha oss cyklister!?”. Stadsplanerarna, vägverket, poliserna, medtrafikanterna ja alla skulle få sig en känga!

… sen kom jag på att jag är konflikträdd och endast passivt aggressiv och aldrig skulle göra något sådant.

regnjacka-blogg.jpg

Van som jag är vid att respektera fotgängarnas monopol på trottoarerna, cyklar jag oftast på bilvägen ifall cyklelbana inte finns. Och mina medtrafikerande bilister förstår ingenting. Ibland när jag kommer från höger kör de på, men ibland har bilar stannat åt mig när jag har kommit från vänster ..?

Likvärdig med bilisterna är jag sällan. Du ska inte tro att du är något…

Bara för någon vecka sedan hörde jag om en hit-and-run-bilolycka mellan en bil och en ung cyklist.

Senast den här veckan såg jag själv ambulanser, poliser, en bil tvärstannad precis vid ett övergångsställe och en cykel med förvriden cykelram lite vid sidan om.

Jantelagen är aldrig så manifesterad som i cyklistkulturen i Vasa.

Tur att det finns undantag.
Tur att det finns hjälm.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla färger

Livets palett.

Ibland dagar av färgexplosioner och en känsla av att livet är på topp. Hög på livet tar man sig an dagen som en gåva, lever upp, är i synk.

Andra dagar

lite mindre av just den färgsprakande verksamheten och mer gråhet, maletköttssås och mos i hjärnan. Eller som igår: ligga på soffan, äta oreobites och inte förmå producera eller intaga vettig information utan endast slötitta på tv-serier med halvslutna ögon.

Trots att dess färger, dagar, är vitt skilda är det ändå precis alla dom här dagarna som gör liv till liv.

Livets palett, hörni.

Jag vill aldrig sluta förundras!

Kanske den minst estetiska bild jag någonsin lagt upp på sociala medier. Samtidigt en så, så verklig del av mitt liv. Allt är inte, ska inte vara, some-vänligt!

Kanske den minst estetiska bild jag någonsin lagt upp på sociala medier. Samtidigt en så, så verklig del av mitt liv. Allt är inte, ska inte vara, some-vänligt!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tre rutiner jag mår bra av

Jag är en rutinmänniska av rang.

Bäst skulle jag trivas på dagis. Inte kanske så mycket som barnträdgårdslärare men däremot som barn. Regelbundna mat- och sovtider (helst Skalman-style) och återkommande aktiviteter i repetitiva mönster gör bara så så gott för mig.

Jag märker att jag har rätt många rutiner i mitt liv. Vissa mer viktiga än andra.

Här tänkte jag lista tre ting som jag gör varje dag som ger mig så mycket energi, glädje och livslust.

E453C9CE-F884-4BEE-85E3-F6382F8CF2C6.jpg
  1. En lugn start på dagen

Min första instinkt när jag vaknar om morgonen är att kolla min telefon (millenialvarning). Ofta innebär det att jag har fått något mejl eller meddelande som kräver min respons.

Det här gör i sin tur att jag direkt från morgonen börjar tänka i termer av jobb, saker som ska göras, checklistor att kryssa av och med ens är min hjärna i full gång.

Någon gång har jag stigit upp och genast börjat göra mig redo för dagen. Smink-kläder-hår-frukost-tänder-iväg. Det är effektivt men sådana dagar känner jag att hela jag går på autopilot medan riktiga jag är några steg efter. Jag hänger helt enkelt inte med.

Det här har jag nu försökt råda bot på och min morgonrutin består nu av följande.

Koka kaffe, tända lite ljus, läsa lite Tomas Sjödin eller annan litteratur, skriva lite dagsboksanteckningar och bara landa i den nya dagen och i mig själv. Efter det kokar jag min morgongröt och äter den i allsköns ro. Först efter det gör jag mig klar för dagen och ger mig lov att kika på telefonen.

Det gör att jag känner att jag är synk med mig själv. På bråda och programspäckade dagar vet jag att jag åtminstone har gett tjugo minuter av dagen åt mig själv. Bästa starten!

47ACBA15-F225-46F3-9973-DEFDC7281C61.jpg

2. Kaffe- och jumppapaus

Klockan 10 plingar min mentala kaffeklocka och då blir det en kopp te oftast, ibland kaffe.

Men innan kaffepausen påbörjas brukar jag jumppa med en käpp som jag sveper runt med i kafferummet. Det är bara så bra för mig att få igång blodcirkulation, höja pulsen, aktivera kroppen litegrann innan jag unnar mig en kopp varmt och en smörgås.

I mitt jobb är det så lätt att bara fastna framför skärmen och hålla på utan att märka hur tiden går. Regelbundna pauser med tillhörande jumppa är precis vad jag behöver för att orka på jobbet. Provocerande pausjumppa-aktivist JAG VET!

IMG_0123.jpg

3. Lugna kvällar

Jag märker att mycket av mitt liv kretsar kring lugn. Jag antar att jag behöver en hel del av den varan.

Jag brukar ha som tumregel att lägga undan telefonen klockan 21. Helst ser jag inte heller på skärmar över huvud taget efter 21. Istället kokar jag upp varmt att dricka och läser en bok eller fixar lite kvällsmål med tillhörande kvalitetstid med min Samuel.

Efter 21 brukar jag alltså endast läsa eller prata. Två aktiviteter som gör mig lugn och behaglig till mods. Klockan 22 är det läggdags.

Tycker ni inte att jag passar bra på ett dagis, så säg!?

Vilka rutiner har du i ditt liv?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt jag kunde säga

Idag har gulnäbbarna intagit universitetet.

De är vuxna, myndiga människor; världsvana på säkert långt fler sätt än jag var i 18-årsåldern men visst kan man ändå ana den där känslan av nyhet som omgärdar dem.

Första skoldagen-känslan, pirr i magen, måste-komma-i-tid, hur hittar jag till rätt rum?-känslan som (lyckligtvis) brukar mattas av efter någon månad.

När jag började studera på universitet var jag förväntansfull men inte helt bekymmerslös.

Utöver de rent praktiska spörsmålen som: hur jag skulle klara av att sköta ekonomi, försäkringar och räkningar helt på egen hand efter aderton år under föräldrarnas tak och omsorg? eller: hur ska jag hitta i studiestaden Åbo utan en telefon med GPS (jag hade knapptelefon när jag började studera — tänk på det du!)? funderade jag en hel del på hur det är att studera på universitet.

Min första studiestad. En fin sådan, trots att den aldrig blev min

Min första studiestad. En fin sådan, trots att den aldrig blev min

Allt kändes så mycket mer seriöst och allvarligt på universitetsnivå.

I gymnasiet gick man kurser för att man var illa tvungen, och många klasskamrater tävlade i den anrika sporten “hur lågt kan man hoppa och ändå komma över ribban?” när det kom till kursprestationer.

På universitet var det för det mesta något helt annat.

Plötsligt var mina klasskamrater oerhört intresserade i kursinnehållet och kläckte ur sig klipska, eftertänksamma kommentarer under seminarier.

Jag var samtidigt överlycklig och skiträdd.

Jag var rädd för att inte räcka till, nej än värre, att inte klara av studierna alls. Att det skulle vara för svårt, för krävande, att jag skulle vara tvungen att revidera mina mångåriga planer och mina framtidsdrömmar.

Den första uppgiften jag lämnade in kom tillbaka med vitsordet 2 av 5. Det är väl helt okej men jag grät av besvikelse. “Universitet är inget för mig! Jag fattar inte hur man ska skriva vetenskaplig text! Jag mäktar inte med unistudier!”.

Att jag sex år senare frivilligt och ivrigt jobbar inom forskning och är doktorand inom samma universitet kanske inte säger mycket för er. Men hade jag fått veta det för sex år sedan hade det betytt allt.

DSC_0090.jpg

Jag kunde i det här skedet kanske ge kloka råd om hur man skriver en fin vetenskaplig uppsats, hur man på bästa sätt klarar av en deadline i god tid, vilket det bästa sättet att avverka en läskurs är, men jag märker att jag vill avsluta varje råd med: jag vet inte om det här är bäst? Jag har ingen aning om det här är den rätta vägen?

Så jag avslutar så här istället: du kanske inte kan allt i början. De som har hållit på i tjugo år kan inte allt än. Det är okej. Det är som det ska. Du kommer att lära dig. Ge det tid. Det blir bra.

Och: lycka till!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om inte annat

I år har jag tränat mer än jag har gjort på tio år.

(Det kanske förresten säger mer om min undermåliga träning under de senaste tio åren än om min nuvarande träning). Det jag vill säga med det är att jag nu har nått ett stadie av träning där det känns som en naturlig och implementerad del av min vardagsverklighet.

Jag skriver sällan om träning på min blogg. Jag pratar inte om det så ofta heller. Och det är medvetet.

För alldeles för mycket av träning är idag förknippat med prestation, utseende kanske till och med hets.

Jag vill inte att min träning ska förknippas med det. Jag vill inte att andra ska förknippa mig med det.

I äkta klysch-anda vill jag att min träning ska ge energi, ge ork, få mig att må bra inifrån.

Jag är enormt tacksam för att min träning, numera, också ger ork och energi och får mig att må så, så bra.

Om inte annat så ger träningen det. Och det är egentligen allt jag behöver.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lagom är nog

Vi försöker.

Vi sköter våra jobb så väl vi kan, är artiga mot kassapersonalen, klär oss enligt väder, mode men försöker ändå upprätthålla en personlig stil, en egen touch på det mainstreama.

Vi handlar närproducerad mat för bonden behövs och slentrianmässigt äter vi vår frukostgröt för charmen med tarmen. Vi går våra motionsrundor, väljer trapporna och cyklar till jobbet ibland. Kolesterolet, ni vet.

Vi för våra barn på dagis, våra hundar på hunddagis och hämtar dem igen efter utfört värv.

Vi breder ut våra liv som en för liten klick smör på en för stor macka och hoppas att ingen, allra minst vi själva, märker hur ofta det torra bröder växer i munnen, fastnar i halsen.

För blir vi medvetna om det kräver vi mer, mer, mer av oss själva. Mer än vi har. Väldigt mycket mer än vi orkar.

Vi är obekanta för ordet lagom; dess innebörd har aldrig bekommit oss. Dess lagar har aldrig härskat över oss.

Vi är barn av vår tid och kan inget annat.

Men idag tänker jag på ordet lagom. Och jag tänker, att just idag får det vara bra nog.

Kanske (alla) andra dagar också.

En lagom på biblioteket.

En lagom på biblioteket.

Texten kan ses som en pastisch på Fredrik Backmans författarskap. Särskilt Björnstad som jag läser (för andra gången) just nu.

Tack Fredrik för att du väcker till skrivlust och eftertanke.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Några aldrig tidigare beskådade bilder

Jag skrollar igenom mina telefonbilder, i brist på annat.

Och samtidigt hittar jag en mängd bilder som jag har tagit men som aldrig kommer att få se “dagens ljus”.

Uppenbarligen har jag haft någon slag anledning till att plocka fram telefonen och öppna kamera-applikationen, men alla bilder är ju inte direkt designade och eftertänkta och tänkta att hamna på sociala medier.

Jag har alltid haft medlidande med leksaker som inte leks med (Toy Story är en hjärtskärande film!) och känner kanske lite likadant med vissa bilder i min bildmapp.

Så därför, på min quest att göra ge bilderna ett meningsfullt värv, vill jag här dela med mig av några aldrig tidigare skådade bilder! Håll till godo!

IMG_6576.jpg
IMG_6622.jpg

Till vänster. Den här bilden är från Kyroboas där Oravais sommarteater uppförde pjäsen Under liten himmel i sommar. En regnig julidag bilade jag och några vänner dit för att förundras. Vi gillade pjäsen och sällskapet!

Till höger. Mina föräldrars hund Nelson, en australisk vallhund. Den är så söt så söt men så rädd för främlingar. Mig älskar den dock. Det är ömsesidigt.

IMG_6641.jpg
IMG_6645.JPG

Till vänster. När vi testade Naughty Burger i Helsingfors. Älskar batatfries. Älskar fries. Buge är väl helt okej också.

Till höger. Och samma dag när vi såg Lejonkungen i en mäktig biosalong tillsammans med 600 andra jämnåriga (90-talister, ni vet). Grät igenom allt.

IMG_6654.JPG
IMG_6680.JPG

Till vänster. Jag och Samuel på konsert när det regnade lätt. Samuel tyckte inte det var sådär jättekul precis.

Till höger. Ack sommarvärmen! Minns ni den? Min bror i farten på en intensiv volleybollmatch. En av sommarens skönaste dagar.

IMG_6720.PNG
36298D31-2D8D-401F-BF02-3CC1DB04AC72.JPG

Två självare.

Till vänster. En screenshot som jag tog på min bästa Sam under en dag då jag behövde extra mycket pepp inför en spelning. Det fick jag ju såklart, av den här sötaste bilden! Min sommarsam!

Till höger. Jag är allergisk för bilder på gymmet. Men den här var också en del av en snapchathistoria. Jag ligger och försöker benpressa. Det går sådär.

IMG_6770.JPG

Världens godaste frukost. Gröt med ägg i. En sked jordnötssmör, rejält med frysta blåbär och färska jordgubbar på det. Och kaffi! Förstås.

IMG_6771.JPG
IMG_6802.jpg

Till vänster. Så här ser väldigt mycket av vår lediga tid ut tillsammans. Jag läser en bok, Sam läser Twitter. Vi myser.

Till höger. Min cykel! Nu har vi äntligen skaffat ett ordentligt fordon åt mig och jag vill cykla mest alltid.

1F5F262E-D3CE-4190-88B5-E1EFC759B959.jpg
IMG_6834.JPG

Till vänster. Detaljer från familjefotografering. Älskar klänningen jag skaffade inför fjolårets examensfest och älskar läderväskan som jag har fått av mamma för några år sedan.

Till höger. Ännu en snapchathistoria. Denna ganska uppenbar.

IMG_6838.JPG
IMG_6856.JPG

Till vänster. Detaljer från en lässession. Fnissade alltid åt kapitlen som började med “Jag är Kara”. Dialekttalare i Svenskfinland vet jag pratar om.

Till höger. God smoothie om än lite tjock men passar utmärkt som mellis! En avokado, en fryst banan, 0,5 dl havregryn, en matsked jordnötssmör, lite mjölk av valfri sort (typ 0,5 dl för rätt så tjock konsistens), 0,5 tsk vaniljsocker, 1 msk kakao. Färska hallon att top it off med. SÅ gott! SÅ mättande!

Har du några bilder du borde rädda?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.