Mina vänner

Denna vändag (som det i Finlandssvensk folkmun heter) tänker jag på mina vänner.

Vänner som jag har, vänner som jag någon gång hade, vänner som blev kvar och vänner med vilka kontakten rann ut i sanden med tiden.

Jag tänker på mina vänner som är nära (och då menar jag alldeles löjligt nära för vi pratar om samma radhus, samma backe, samma stadsdel), men också de som bor längre bort, i Karleby, Umeå, Helsingfors, Kalajoki, Jakobstad och på andra orter.

Jag tänker på de vänner som jag växte upp med. Jag tänker på våra långsamma promenader – med alldeles för många avvikningar – hem från skolan, jag tänker på födelsedagskalas med klasskompisar, på rastlek och cap the flag med en hel byskola. Vilken lycka att jag fick ha så många vänner i så många olika åldrar.

Och när jag tänker på de här vännerna som jag växte upp med är jag fram för allt tacksam över att jag fick vara barn med dem – att de gav mig levnadsrum att vara det utforskande, sökande, trevande, levnadsglada jag och att jag inte behövde vara något annat.

Jag är tacksam över hur mycket jag har fjantat mig med mina barndomsvänner – hur mycket vi har hittat på bus och lek och låtit fantasin flöda fritt utan hämningar. Tack för att ni stod ut med mitt prepubertala identitetssökande som tog sig i uttryck i i ett ständigt experimenterande med hårfärg och stil (skatergirl, countrygal, militärstil osv.). Tack för att ni inte dömde.

Vilka BEBISAR vi är här! På vår Stockholmsresa år 2017

Jag tänker på de vänner som jag umgicks tätt med i mina ungdomsår: mitt fotbollslag, mina danskompisar, mina nya klasskompisar i åk 7–9 och vänner från församlingen.

Trots att tonårstiden för mig personligen var rätt stabil (för jag tog som sagt ut alla mina pubertala svängningar i åk 5-6) så är väl tonårstiden för alla en stormig tid. Man ska gå i en skola med flera hundra elever och samtidigt som man har en instabil och trevande identitet (UGH vad jobbigt det var att vara tonåring!)

Tack till er, mina tonårsvänner, för att jag fick dela hjärta och smärta med er.

Tack för våra många oskyldiga, nattliga äventyr. Tack för att vi fick dela en väldigt skyddad tonårstid och för att ni var ett tryggt sammanhang att hitta sig själv i. Tack för att ni lärde mig så mycket om sårbarhet, kommunikation och att hålla fötterna på jorden fastän huvudet svävade i det blå.

Jag tänker på de vänner som jag har fått under studietiden: genom studier, föreningar och dansgrupper.

Och jag tänker på de många vänner som jag har fått i vuxen ålder genom jobb, musik, bokkärleken, församling och hobbyer – tänk att det aldrig är för sent att hitta nya vänner!

Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på det kompigsgäng med rötter i Karleby som jag har fått vara del av egentligen hela mitt liv.

Vi träffas inte särskilt ofta för vi är geografiskt utspridda i världen, men alltid en eller två gånger om året hinner vi träffas allihopa (och vi börjar vara många!)

Det är underbart att ha människor som har följt med en under så många år och som känner till så många saker om ens förflutna så att man inte behöver reda ut hela ens liv förrän man bli begriplig för en annan.

Jag är också tacksam för den cellgrupp som jag träffar varannan vecka. Det är en rikedom att ha ett nätverk med stödjande, bedjande kvinnor till vilken jag kan vända mig närhelst livet krisar.

Go’ vänner, ingen nämnd och ingen glömd, jag är tacksam för varenda en av er! ♥

Några av de vänner som jag umgås mest med här i Vasa. ♥

Jag fortsätter skriva

Jag var nyfiken på hur jag hade det, vad jag tänkte på och hur jag mådde när jag var lika långt i graviditeten med Molly som jag är nu med baby nr. 2.

Så jag gick till mitt bloggarkiv och fann vad jag sökte efter.

Trots att jag är allt annat än regelbunden i mina uppdateringar är det ändå en sällsynt skatt att ha dokumenterat mina “livsbetraktelser” (som jag envisas med att kalla dem) i denna blogg.

För det är så mycket jag hinner glömma.
Så många detaljer som jag tappar längs vägen

Men lyckligtvis har jag denna blogg där jag dokumenterar en del av allt det.

Och lyckligtvis kan jag återkomma till mina inlägg efter ett tag.

Så jag fortsätter skriva. Inte alltid regelbundet men ändå lite envetet.

Den ger sig inte, den här blogglusten!

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Årets ledord

Jag är inte mycket för nyårslöften.

Men jag är däremot väldigt mycket för att reflektera över året som har varit och göra upp teman eller ledord för det nya året.

Mitt ledord för året är att idka self care.

Jag har svårt att hitta motsvarande svenska ord och är inte heller särskilt förtjust i det engelska, rätt klyshiga uttrycket self care. Men låt mig öppna upp det lite.

För mig handlar mitt ledord self care om att i år tänka på att sköta om mig själv. Från insidan ut.

Det handlar om att jag (i mån av möjlighet) börjar varje morgon i lugn och ro för mig själv – innan Molly eller någon annan har stigit upp.

Det handlar om att jag tackar nej till uppdrag och förfrågningar som jag inte hinner, orkar eller egentligen ens vill med.

Det handlar om att jag ser till att tvätta håret lite oftare (ni som vet hur jobbigt det är att tvätta håret men också hur jobbigt det är med lite blaskigt hår – ni vet), att regelbundet ha ansikts- och fotmasker och olja in mina hårlängder. Till exempel.

Det handlar om att lyssna på min egen kropp och ork och fördela mitt jobb och min vardag så att den är hållbar, att den inte tjockar ihop sig (som det så ofta kan göra).

Det handlar om att skapa rum i min kalender för egentid, för återhämtning, för träning och för umgänge med vänner.

När jag skriver fram det så här låter det alldeles ouppnåeligt, men hittills har det faktiskt gått rätt bra.

Jag tänker ändå att mitt ledord inte ska vara ett krav och en prestation. Jag kommer inte alltid att lyckas men tanken är inte att detta är något jag ska klara av (eller inte klara av).

Snarare ser jag det som en vänlig påminnelse åt mig själv genom detta år. Att regelbundet kolla läget med mig själv och fråga mig “hur har jag det nu egentligen? Sköter jag verkligen om mig själv som jag borde?”.

Ett rätt bra ledord för året, kan jag tycka.
Ett rätt bra ord för hela livet, egentligen.

Det som har hänt

Jag tappade hakan när jag loggade in på min blogg.

Är det faktiskt i SEPTEMBER 2022 som jag bloggade senast!?

I mitt huvud har jag varit mycket mer aktiv, skrivit långt många fler inlägg och bara mer frikostigt delat med mig av allt som händer just nu.

Men så är tydligen inte fallet.

Vi är redan inne i den andra månaden i 2023 och det har hänt en del sen sist.

Vi fick färdigt vårt album. Vi var alla sjuka i många omgångar innan alla stämmor och delar satt på sin plats men vårt album MEMORIES publicerades i december 2022. Vi har fått en del medieuppmärksamhet och många spelningsförfrågningar i och med albumet och det har varit otroligt roligt.

På trettondagen hade vi konsert med vårt album. Vår första alldeles egna konsert och jag njöt av varenda minut.

Däremellan har jag varit sjuk. Aldrig allvarligt bara ständigt i olika förkylningar och influensor. Dagisbobbor är verkligen inget att leka med.

Jag har också hunnit vara på arbetsresa till vackra Lund. Och börjat planera för att eventuellt ta en dubbelexamen från ett annat universitet också.

Jag har börjat jobba 100% igen, för första gången sen 2021. Det går bra och jag gillar verkligen mitt jobb.

Och så är jag gravid.

Halvvägs redan nu fastän tiden har gått både snabbt och långsamt.

Det har förstås gjort att hela förra hösten var en seg dimma av illamående, förkylningar och gravidkrämpor. Nu är det mycket bättre men nu är tröttheten och foglossningen mer påtaglig.

Sånt på gång.

Jag hoppas att jag nu, när albumet är klart och det värsta gravidillamåendet har släppt hittar tillbaka till min blogg.

För jag har insett att jag verkligen mår bra av att skriva och jag behöver ha ett forum som är bara mitt; ett rum där jag kan dela med mig av mina tankar och reflektioner.

Ett rum där det är högt i tak och inga krav alls.

Denna hederliga blogg är ett sådant rum för mig.

Så jag fortsätter skriva. Då jag hinner, orkar, kommer ihåg.

Jag hoppas förstås att du fortsätter läsa.

Springer på gyllene ängar

Att säga farväl till ett husdjur är alltid svårt.

Hunden Nelson, som jag har bott med i många år och som jag nästan alltid tog ut på en promenad när jag besökte Rödsö, gick bort i helgen efter en långvarig sjukdom som sedan hastigt eskalerade över helgen.

Jag har skrivit om honom flera gånger här på bloggen. En snabb google sökning på “mindyjoy hund nelson” visar att jag faktiskt förvånansvärt ofta har skrivit om honom, tänkt på honom.

I allra högsta grad nu.

Bästa Nelson. <3

Jag är tacksam att jag under den här sista sommaren med honom tog mig tid att ta honom på promenad. Att leka med honom. Mata honom med blåbären han aldrig kunde få nog av. Ge honom hundgodis och lite yoghurt.

Han var en klok hund, en eftertänksam hund som lätt var skeptisk mot främlingar men så, så lojal mot de som han var trygg med.

Bästa Nelson.

Tack för att du alltid var glad när jag körde upp med bilen på gården. Tack för alla äventyr vi fick uppleva. Tack för att du var så lojal under alla år. Tack för alla gånger du vänligt buffade på oss. Tack för att du alltid var så snäll och försiktig med alla barn. Tack för allt du gjorde och tack för allt du var.

Nu springer du på gyllene ängar, utan smärta och sjukdom.

Och ost äter du förstås, massvis med ost.

Vad det verkligen innebär

Jag älskar att lära mig mer om mig själv, människor och världen.

Den här sommaren har jag fördjupat min förståelse för på vilka sätt jag och Samuel är olika och det har varit så insiktsfullt.

En av de grundläggande olikheterna vi delar är följande: jag är i huvudsak intresserad av sak medan Samuel i huvudsak är intresserad av person.

I förlängningen betyder det att jag är mer intresserad av vad som händer, när det händer och hur det händer medan Samuel i första och sista hand är intresserad av vem som är där och vilka möten som skapas.

Jag är i huvudsak intresserad av att få saker gjorda medan Samuel primärt är intresserad av att bygga relationer.

(Förstås är jag också intresserad av människomöten och relationer, men jag är framför allt praktisk och pragmatiskt lagd och på ett konkret plan går sak före person i min värld, hur osympatiskt det än låter).

Den här olikheten fick vi reda på för många, många år sedan men i sommar har vi fått tillämpa den här kunskapen i praktiken.

För det betyder att en del naturliga krockar uppstår. Inte farliga sådana men definitivt krockar att vara medveten om och (fram för allt) att prata om.

Det är ibland utmanande att hitta konkreta lösningar – och i slutändan bryts alltid något så diffust som skillnader i personligheter alltid ner till en väldigt konkret verklighet – men allt går bara vi pratar. Och pratar, och pratar.

Jag är ändå så glad att få dela den här resan med honom och få lära mig mer om mig, oss och livet i stort. Tänk vilken gåva ändå.

Vila i det ofärdiga

Jag såg en gång en intervju med en hundskolare (heter det så? En person som tränar hundar?)

Jag minns helt ärligt inte ens om personen var en man eller kvinna eller vad denne hade att säga till om hundskolning.

Men jag minns en sak som personen sade, för det har verkligen lämnat och gro i mitt bakhuvud.

Saken gällde hur mycket man ska träna eller motionera med hundarna och personen sade något i stil med:

Man ska inte se till hur mycket det blir per dag, utan kanske mera på en vecka.

Ingen metafysik här inte, men ändå vettiga ord.

Och den här tanken har jag burit med mig.

Jag har tänkt på det i förhållande till vår katt – och tänkt på att den förvisso varje dag behöver lek och smek, men att det kanske är mer rimligt att se på hur den får allt detta på veckobasis.

Och på sistone har jag tänkt alldeles särskilt på hur denna princip kan tillämpas i mitt eget liv.

För jag vill gärna göra allt: träna, vila, läsa, umgås med familjen, umgås på tumis med Samuel, spela padel, gymma, betala räkningar, planera projekt, blogga, jobba med mitt företag, ha egentid, ha tjejkvällar, göra musik, planera framtiden, storstäda och förbättra mitt liv i stort.

Men jag kan rimligtvis inte göra allt detta under en och samma dag.

Ofta har jag en lång to do-lista med väldigt många spretiga punkter. Allt från att hänga upp tvätt till att betala räkningar till att skriva låttexter kan ingå under samma dag.

Det betyder i praktiken att jag, under de nästan fridlysta 90 minuter när Molly sover sin dagstupplur, springer på som en halshuggen höna och gör än det ena än det andra. Splittrat, spretigt och lite onödigt stressande.

Så nu gör jag ett försök: jag ska försöka klumpa ihop mina punkter lite mer vettigt så att jag kan koncentrera mig på samma typ av saker under en koncentrerad tidsperiod.

För helt ärligt: vem kommer på vettiga låttexter när man sitter och knackar in referensnummer och IBAN-siffror i nätbanken? Det finns få saker som är lika inspirationsdränerande som dubbelverifering med mobilbanksapplikationer.

Detta kommer att betyda mer medveten planering och mer långsiktig planering. Hittills har jag haft en räcka punkter att göra och försöker i princip beta av så många som möjligt så snabbt som möjligt.

Det kräver också lite mer malttia (som man säger på finska) av mig. Att veta att jag har en sak att göra men som jag INTE ska ta itu med förrän några dagar senare.

(Agh det börjar klia lite under huden när jag tänker på det, men jag måste öva mig i tålamod och i att vila i det ofärdiga.)

Det är lite nytt för mig, men jag antar utmaningen.

To be continued, med andra ord.

Tio år

För tio år sedan var jag och Samuel på vår första dejt.

Tio år känns samtidigt som en kort och lång tid. Det brukar väl tid som har passerat oftast göra.

När jag ser på bilder på hur vi såg ut för tio år sen känns det minsann som en väldigt lång tid sedan. Och när jag tänker på vem, eller kanske snarare hurudana, vi var för ett decennium sedan är tio år verkligen en lång tid.

Men när jag tänker på hur vi skrattar åt samma skämt och förorsakar samma pirr i magen hos varandra när vi får träffas efter en tid ifrån varandra, känns det som att ingen tid alls har förflutit.

En doftpust av deodoranterna som vi använde för tio år sedan (inte exakt samma förpackning, förstås) slungar oss enkelt tillbaka till vår första dejt och till vår första sommar och nyförälskelsen är ett faktum.

Han blir bara bättre med tiden, min Samuel. Jag är så glad att vi valde varandra. Vi var så unga och vad visste vi egentligen om kärlek då? Vad vet vi egentligen om kärlek nu?

Kanske inte mycket.

Men vi fortsätter välja varandra.
Och hittills har det varit nog. Mer än nog.

En av de första bilderna på oss. YTTEPYTTE BEBISAR!

Omfamnar tillvaron

På tal om att synliggöra tänkandet och processandet har jag på sistone reflekterat över hur jag har förändrats som människa under mitt första år som förälder.

Redan när jag blev gravid upplevde jag att jag blev mer extrovert och att jag, trots att jag var hur trött som helst, orkade med och utsatte mig för mer program än förut.

Min egen hypotes till detta är att jag på något plan visste att det lilla livet som växte inuti mig skulle komma att uppta en stor del av min tid, och att jag redan då försökte vänja mig vid att inte få så mycket egentid.

Det kanske inte alls stämmer, men nu i efterhand inser jag att jag länge har knådat tanken på att den egentid som jag vanligtvis ägnar åt att läsa, skriva, träna inte ser ut på samma sätt nu som innan vi hade barn.

Och nu efter ett år av föräldraskap har jag försiktigt börja närma mig en acceptans av denna tillvaro.

Vissa kanske hade kallat det att resignera, men jag väljer att prata om acceptans. Eller egentligen brukar jag säga åt Samuel att jag omfamnar och embrejsar föräldraskapets tillvaro.

Denna tillvaro är BÅDE över- och understimulerande samtidigt. Denna tillvaro är rastlöshet och programspäckadhet på samma gång.

Denna tillvaro är tidiga morgnar, rutin, gröt, höga ljudnivåer, matvägran, kallnande kaffekoppar, famntid, beslutsångest över vad jag ska göra under tupplurer, gå-träning, att sacka efter i hushållsarbetet, gos och kramar, sandlådstid, häng med lattemorsor, att däcka på soffan efter Mollys läggdags, golvsilsvardag, att njuta av iltapala med S, att glädjas över de boksidorna som blir lästa.

Jag omfamnar, välkomnar och accepterar allt detta mer än vad jag har gjort tidigare.

Att embrejsa tillvaron handlar inte om att försumma mina behov.

Snarare upplever jag att alla år då jag övade mig i konsten att lyssna på mina behov och handla i enlighet med dem verkligen belönas nu.

Nu är jag vettig nog att förstå att äta regelbundet för att inte bli hangry. Nu vet jag vilka dagar jag behöver sova då Molly sover. Nu vet jag när jag måste tacka nej till program för att landa i mig själv eller umgås med S.

Jag är så tacksam att jag har slutat kämpa emot min livssituation och istället omfamnat livet just nu.

För det blir bara jobbigt i längden att tro att det går att leva exakt detsamma liv som man levde innan man fick barn när man väl har barn.

Så joina mig gärna i denna rörelse: embrejsa föräldraskapets tillvaro!

Synliggöra tänkandet

Jag ville skriva ett inlägg i stil med “ta vara på njutet idag”.

Men jag gjorde inte det.

Dels för att jag känner att det låter misstänkt lika karpe dajm och hur sant det än är så är det väldigt klyschigt.

Dels för att jag känner att jag alltid skriver om samma saker. Men DEN insikten fick mig att skriva detta inlägg istället.

För jag insåg att jag ofta processar och knådar samma tankar under en längre tid, och att de också syns på bloggen. Rimligtvis gör det det: vissa tider är vissa tankar.

För tillfället handlar mina tankar väldigt mycket om att kunna både drömma och planera framåt men ändå ta vara på det som redan är.

Inte min fagraste bild men ACK vad jag njöt av att jumppa vid våra gungor med Molly som hejarklack imorse. Jag tog vara på det "njutet”.

Om några veckor eller månader kommer jag säkert att vara i helt andra tankar och det kommer också att synas här på bloggen.

Men därför är bloggandet, eller skrivandet över huvud taget, så viktigt och så fint, för det synliggör tankar och processer.

Trots att jag ibland med skämskudden nära till hands läser gamla inlägg så är jag stolt över att inse att jag har kommit vidare i mina tankar; att det som jag funderade på år 2018 inte alls är relevant eller aktuellt längre.

Och jag är helt övertygad om att jag känner så för att jag ägnade en ansenlig mängd veckor och månader till att bearbeta de tankarna då.

Att faktiskt ha sina tankar svart på vitt är ett av de mest effektiva sätten att få syn på sina tankar och processer.

Det är också ett av de mest effektiva sätten att se hur man har utvecklats, vuxit. Mognat över tid.

Hoppas att du också skriver! Gör det för dig själv om inte annat!