Skrivande och lidande

Jag satt hänförd i en och en halvtimme.

I något skede tror jag till och med att jag satt och gapade något, tills jag kom på mig själv och slöt min arma käft.

För visst var det bara oerhört fascinerande att se och höra två författare, Karin Erlandsson och Kaj Korkea-aho, som jag för övrigt beundrar enormt, berätta om skrivandets hantverk.

Skrivandets hantverk.
Hantverk.
Hantvärk?

De pratade en del om hur skrivandet också går hand i hand med lidandet. Ibland.

Att skrivandet stundvis krystas, våndas, fram. Att skrivandet är en plåga, ens värsta mardröm och mest onda samvete men också.

Också.

Det bästa och kanske det enda som kan sortera och reda upp bland det virrvarr av minnen, trauman och känslor som cirkulerar i ett aldrig sinande flöde i det som är ens jag.

Skrivande och lidande.
Skriva eller dö.

Jag kunde inte hålla med mer.

Skapa nytt

Då jag var liten var en av mina många drömmar att en gång spela in egen musik. 

Jag fick smak för det redan i tidig ålder. 

Med hjälp av vår radio spelade jag in låtar som jag hade gjort, bestående av texter jag hade skrivit till de färdiga melodierna på vår keyboard. Alla de här godbitarna samlades på en C-kassett och hade, den inte alls klyschiga, titeln ”Tillsammans”. 

C-kassetten, har jag lyckligtvis i säkert förvar än idag (vilken guldgruva!). Och jag kan berätta att den innehåller hitlåtarna ”Vad har du för gemensamt här” samt ”Lysande strå”.

Idag är de tekniska förutsättningarna helt annorlunda än för tjugo år sedan, och dagen idag har jag spelat in sång och skapat nytt tillsammans med min bror i hans hemmastudio.

Det må låta ålderdomligt för alla millenialkids därute (inklusive mig själv) men woah vad mycket bra grejer man kan göra med teknik bara i sitt eget hem!

Det har alltså varit en kreativt skapande dag idag, en utmärkt sådan.

Så håll utkik efter ny musik nära dig inom obestämd framtid!

När det morgnas

Jag skriver inte lyrik. Inte vanligtvis. Men jag känner att i år gör jag det. Så med bävan och stor ödmjukhet överlämnar jag följande stycke poesi i era händer.

“det sägs
att det är vackrast när det skymmer

när mörkret så småningom
omfamnar jorden
med sina mjuka
händer

dagen går till vila
vill jag
också

jag säger
att det är vackrast när dagen gryr
när morgonen dagas
och nattens mörker
ger vika

suckande drar sig dagen än
men gäspande når solens strålar oss
ändå

inte än inte än inte än
äntligen

det sägs att det är vackrast när det skymmer
jag säger att det är vackrast när det morgnas

för det är som skymning
men med hopp om
ljuset”

— mindy joy // januari 2019

Genom min systers lins

Jag har en syster.

Hon är lik mig på många sätt men väldigt olik mig på många andra. Precis som en syster oftast är.

Hon har en talang för att fånga bilder, stunder, ögonblick på ett sätt som jag inte förmår. Därför låter jag henne få tala genom det här inlägget, genom hennes lins. En bild säger mer än tusen ord, och allt det där.

Alla bilder tagna av bästa syster Ebba Åström.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

Ett år med bullet journal

I ett år har ju nu ägnat mig åt bullet journal-metoden.

Jag har tidigare skrivit om bullet journal, eller bujo, här på bloggen. Bland annat i ett introduktionsinlägg där jag gjorde en recension efter en månad (läs här) eller ett inlägg då jag återupptäckte nyttan med bujo i våras (läs här).

Min första bujo anteckning gjorde jag i oktober 2017, alltså ett år sedan. Därför tänkte jag nu dela med mig av en ettårsrecension. Det här inlägget är perfekt för dig, om du är nyfiken på bujo och kanske överväger att börja!

FÖRDELARNA MED BULLET JOURNAL

Den största fördelen med bullet journal är att allt är samlat på ett ställe. Jag har minskat användningen av post it-lappar rejält sedan jag började använda bullet journal. En gärning för miljön!

Jag har mer koll på mina dagar. Just nu planerar jag så, att jag å ena sidan har en spalt med saker som jag bör göra under dagen. Därutöver har jag också en spalt på hur jag kan strukturera upp min dag så att jag hinner med allt.

Bullet journal är också ett ställe för att få utlopp för kreativitet. Jag är inte så jättebra på att rita och teckna, men i min bullet journal får jag på ett hämningslöst sätt ge utlopp för det finmotoriska plottrandet (rita, skriva, doodla) som jag annars inte får utlopp för. Och ingen kommenterar eller kritiserar.

Jag kan modifiera min bujo efter hand. Det här är en av mina favoritfunktioner med en bujo! En vanlig kalender styr med sina klockslag och sin strikta, regelbundna layout . Med en bujo får jag bygga upp veckoöversikten precis hur jag vill. Det här fungerar speciellt väl för mig eftersom jag sällan är bunden av tiden, utan snarare har deadlines att jobba mot.

NACKDELAR MED BULLET JOURNAL

Att använda en bujo kräver mer tid än om du har en färdig kalender. Det förutsätter att du själv skriver in månad för månad, vecka för vecka, dag för dag. Om du inte har den här tiden, eller tycker det är onödigt att uppfinna hjulet själv, är bujo kanske inget för dig.

Ibland fungerar inte en viss mall som du har skapat. Jag har någon gång använt ett veckouppslag som bara framkallade gråa hår och frustration. Veckouppslaget fungerade inte för att den a) inte inrymde alla punkter jag ville skriva per dag och den b) gjorde att jag skrev in rätt saker på fel dag. Den var så oöverskådlig och råddig [stökig] och veckodagarna hoppade hipp som happ. Nej, det var ett dåligt veckouppslag.

Det blir inte alltid så snyggt. När jag ser hur fina grejer människor åstadkommer i sina bujon blir jag ibland lite modfälld. Också fastän jag ibland försöker kopiera exakt vad någon på pinterest har gjort blir min version inte alla gånger lika snygg. Och det får jag leva med.

Ett av mina tidigaste veckouppslag. Inte det finaste men jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte gör det för mig!

LÄRDOMAR EFTER ETT ÅR MED BULLET JOURNAL

Learning by doing. Ingen är expert från start och jag hade faktiskt ingen aning om hur jag skulle börja min bujo-karriär. Det finns emellertid massvis med idéer och praktiska tips på internet, och kul är det att se att jag hela tiden förfinar och anpassar bujo-tekniken så att den passar för mig.

Alltid går det inte som på Strömsö och ibland blir något som jag visionerat fram inte alls så bra i slutändan. Men det är okej!

Det är viktigare att det är funktionellt, inte fantastiskt fint.

Blev du nyfiken på att börja använda bullet journal? Eller använder du dig kanske redan av en? Dela med dig av frågor, tips och kommentarer!

Rum för kreativitet

Jag har ett häfte.

Jag har alldeles nyss införskaffat det här häftet, och idag har jag invigt det.

Det här häftet har ett enda syfte: att samla spontana tankar och ord som alldeles oförhappandes kommer till mig under dagen. Det är ett häfte, vars innehåll jag inte ämnar visa för någon, men det är ändå inte som en dagbok, eller tja kanske det, men på många sätt inte.

Det här är mitt ställe för mig att samla min kreativitet.

Mitt skrivande blir lätt begränsat till mitt jobbskrivande och mitt bloggskrivande. Men båda de här skrivkontexterna är offentliga, öppna för opposition.

Jag behöver ett rum där mitt skrivande inte kan bli granskat och kritiserat. Jag vill ha ett rum där min kreativitet bara får… vara.

Och för just det här ändamålet köpte jag det här häftet.

Bakom skärmen, några betraktelser

För en vecka sedan firade jag att jag har bloggat stadigt i ett år; får jag dela några betraktelser om bloggskrivandet så här långt på vägen?

Jag har uppnått mina mål
Mina mål för mitt första bloggår var att skriva regelbundet, med ett inlägg om dagen som linje. Det har jag lyckats väl med; endast en handfull dagar har jag inte publicerat något alls. Jag har också haft fina samarbeten med företag och författare som jag gärna understöder, och så har jag också hittat en publik att skriva för.

Jag börjar hitta mitt bloggjag
Jag är väldigt mån om att överväga vad jag skriver och vad jag publicerar. Jag har vissa riktlinjer som jag följer, och jag upplever att jag har lyckats med att hitta ett sätt att skriva som är personligt utan att det blir för intimt.

Jag har utvecklat mitt skrivande
Det regelbundna skrivandet har gjort att jag har börjat ta mera risker. Jag har vågat experimentera med språket, och känner mig nu alltmer bekväm i mitt skrivande. Min tröskel för att skriva har blivit mycket lägre i och med att jag bloggar regelbundet, och redan det (bristen på skrivkramp) är en utveckling i sig.

Snälla, snälla ni
Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja blogga igen (läs mer här). Att blogga är att blotta en del av sig själv, oavsett hur utvald och avgränsad den delen är, och ni som läsare har makten att krossa och förgöra. Jag har emellertid inte fått in en enda hatkommentar och det är jag ödmjukt tacksam för. Tack, tack snälla ni!

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Blogginläggen dyker upp. Alltid.
Jag har en plan för mina blogginlägg som jag följer... hyfsat. Ibland har jag ändå ingen som helst aning om vad jag ska skriva när jag sätter mig ner framför datorn. Men orden kommer, inläggen kommer, bara jag slappnar av och väntar in. Det här har gjort att bloggandet inte alls är en stressfaktor för mig, snarare ett sätt att processa det som jag inte har hunnit tänka på tidigare under dagen.

Nya riktningar
Inför det här bloggåret har jag några nya idéer och tankar som jag så småningom tänker implementera här i min blogg, och jag ser fram emot att få börja på med några nya bloggprojekt.

Och till sist:

Det är helt sjukt kul
Skulle det inte ge ett enormt utbyte skulle jag inte spendera så mycket tid på mitt bloggande som jag de facto gör. Jag hoppas att du också upplever att min blogg ger dig ett utbyte i någon form.

Det här vill jag vara

Det är en sanslös känsla.

Att få stå på en upplyst och stekhet scen och höra sin egen röst strömma ut genom enorma högtalare. Att se hur människorna tjuter glatt och förbereder sin dansprestation genom att kavla upp ärmar, sparka bort klackarna från fötterna eller bara ladda upp med energi när de hör introt till en låt de känner igen.

Här vill jag vara. Tänker jag då jag står på scen. Både här vill jag vara och det här vill jag vara.

Det finns många saker jag vill vara här i livet. Skribent, forskare, dansare. Och sångare. Och jag är så sjukt tacksam att jag har fantastiska musiker som den här sommaren vid ett flertal tillfällen har bidragit till att uppfylla min dröm om och om igen.

Ikväll är det dags igen. Ett lite mindre evenemang ikväll men absolut inte mindre energi, puls och go än normalt.

Hey! Jag har ett band! Vi har en setlist som passar båda ung och gammal och lika väl på bröllop som till femtioårsfesten. Vi är mästare på stämmor, att få folk att våga sig ut på dansgolvet och hålla energinivån på en hög nivå i timmar!

Kolla in vår anspråkslösa, nya instagramprofil mamaastromband och ta kontakt med mig om du är intresserad av att boka oss!

Foto: Ebba Åström

Alldeles för länge sedan

Den här veckan präglats av fotboll och musik.

På torsdag hade jag äran att få sjunga på Kokkola Cup-invigningen (går att lyssna och delvis se på youtube) — vilken fotbollsfest! På lördagen hade bröllopsbandet som jag är med i en bröllopskeikka och det var alldeles underbart! Fläktarna på scen var till föga hjälp i hettan men det hade vi ingen tid alls att grubbla över. Inte alls, faktiskt.

Vi körde ett rejält power set på tre och en halvtimma och jag var alldeles hög på livet, musiken och kärleken efteråt.

Jag hade glömt hur mycket jag njuter av att stå på sen. Hur mycket jag lever upp av att gå in i min stage-roll och ta ut alla svängar som jag vanligtvis inte nänns ge utlopp för. Att jag är helt slut i dagarna tre efteråt är en biprodukt som jag kan leva med, ja det kan jag.

Så saldot efter veckans två keikkor är följande: det var alldeles för länge sedan jag stod på scen.

Två suddiga bilder från lördagens bröllopskeikka.