Tills jag fann dig

Jag är en människa som lätt fascineras av sådant som fascinerar mig.

Och grejen är att det mesta kan fascinera mig.

Så när jag lärde mig något nytt under skoltiden, eller fick sitta på spännande föreläsningar under studietiden kunde jag drabbas av akut fascination och gå omkring och vilja lära mig allt om ett fenomen.

Ibland, men inte alls ofta, hittade jag någon annan som delade samma fascination med mig. Men i ärlighetens namn hittade jag aldrig riktigt någon som var funtad på samma sätt som jag.

Tills jag hittade forskningen.

Och nu är jag omringad av människor som kan blir exalterade av de mest synnerliga, specifika och sakerna som mannen och kvinnan på gatan inte tänker på dagligen.

Så hej: om du är nyfiken och älskar att grotta ner dig i allehanda ting — välkommen till forskningsbranschen!

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och god mat får man också!

En bloggares livstecken

Nej jag har inte gått vilse i Boston eller förätit mig på Dunkin Donuts. Jag har bara haft en förkylning deluxe med alla tänkbara tillägg, och varit golvad, däckad T.K.O-stil sedan jag kom hem i söndags.

Men eftersom det är mest i hela världen tråkigt att höra om människors sjukande och krämpor lämnar vi saken därhän. Jag kan bara säga att det här är mest sjuk vad jag har varit i vuxen ålder. Bör tilläggas att jag nästan aldrig är sjuk och när jag är det är det ett lindrigt, nästan fånigt, ont i halsen och 50% täppt i näsan.

Nåväl. Nog om det.

Boston då!

Boston var toppen! Jag blev fullkomligen förälskad! I stället, alltså. Och jag vet garanterat att jag kommer att åka tillbaka. Det är sådant man vet när man blivit förälskad (fortfarande, i stället).

Människor har frågat av mig vad jag egentligen gjorde där och svaret är väl: lite allt möjligt. Jag bekantade mig med två intressanta projekt, gjorde en intervju med vår samarbetspartner, träffade lärare, fick insyn i hur de jobbar i projekten, åt god mat, upplevde staden, fördjupade gamla och erhöll många nya bekantskaper och njöt njöt njöt.

Det är gott att vara hemma och jag känner mig rik på nya erfarenheter och upplevelser. Boston vill jag rekommendera till vemhelst som är nyfiken och vill uppleva något nytt. Det är en varm stad med en lång historia (ni har säkert hört om Boston Tea Party?) som har något att erbjuda för alla, kan jag lova.

Insikt i det egna

Ibland behöver man lägga ögonen på något nytt för att få syn på det gamla.

Inte i bemärkelsen glo på andra män för att inse hur bra den egna mannen är, utan jag rör mig snarare i en kontext av kultur och beteende. Jag rapporterar live från Boston Massachusetts, och jag vågar säga att jag har blivit lite förälskad i den här staden.

Det är välkänt att amerikaner är oerhört snälla, trevliga och artiga. Jag känner många amerikaner och de är alla underbara. Så jag kan säga att den här stereotypen absolut inte är någon myt. Eller åtminstone en myt med modifikation. Nå jag är ju forskare, så låt mig understryka mitt påstående med evidens:

Igår hade jag en av mina kaotiska morgnar någonsin. Jag spräckte byxorna, tappade rösten och låste ut mig ur badrummet på samma morgon. Allt det här löste sig på något sätt. Gällande byxorna hade jag ett par extra, rösten blev bara värre men gällande badrummet! Badrummet löstes på ett sätt som aldrig skulle äga rum i Finland.

Inte bara att de fixade rummet under dagen. De lämnade två chokladstänger och en lapp på mitt rum. En räkning, tänkte jag. Nehej du! En lapp som sa tack för att du hjälper oss att förbättra vår service och som erbjöd mig en gratis, ugnsvarm chocolate chip cookie från receptionen.

Som va!?

Jag är van med den orubbliga principen: ställer du till det får du, om inte stryk åtminstone, skäll och skam. Jag blev i princip tackad för att krångla. Tack för att du låste ut dig!

Jag älskar mitt Finland, jag älskar mitt finska folk. Men jag tror vi kan ta efter, om än bara lite lite, av våra amerikanska vänner. Jag menar, vi har i alla fall inget att förlora på att vara tillmötesgående och vänliga lite oftare.

In transit

(… heter en bra bok av Hannele Mikaela Taivassalo. Den tycker jag att ni kan läsa!)

Jag är på resande fot. Och jag fullkomligen stortrivs med det.

Särskilt med att resa ensam. Särskilt om tidsramarna är stora och luftiga. Särskilt när det finns mycket tid till att iaktta, jobba i lugn och ro, läsa skönlitteratur (alternativt intetsägande flygplanstidskrifter) och dricka överbetalda cappucinon.

Jag tycker om att resa för det är så kravlöst på ett sätt. Här är jag nu, fast på flygplatsen, helt oförmögen att göra en hel del av punkterna på min ständigt växande att göra lista. Men fullt förmögen att göra helt andra punkter på min lista.

Så vad gör jag, nu då jag ändå har så luftiga tidsramar? Jo, jag sörplar i mig översöta cappucinon och läser Bara lite till av Heidi Hakala (HUR bra!?) och fascinerat iakttar jag människorna runtom mig.

Det är häftigt och kravlöst att vara i rörelse, in transit, och redan nästa inlägg kommer att komma från en helt annan plats.

Det förklarar allt

Aha! Din lilla rackare! Jag kände mig som Sherlock Holmes när jag fann den rimliga och logiska förklaringen till min lilla bloggsvacka.

På söndagkväll skrev jag att jag hade drabbats av blogglöshet och skrivkramp. En skam mot min bloggarstolthet. Samma kväll drabbades jag av en ordentlig halsbränna (yep) till följd av skålen med yoghurt och kiwi som jag åt till kvällsbit.

Trodde jag.

På måndag vaknade jag med kaktus i halsen och låg jag däckad hela kvällen. Rimligtvis blev det inget bloggskrivande då. Idag har jag jobbat bara litelite men mest sovit på soffan och drömt om märkliga män och maffiga lunchbufféer på ett sådär lagom feberyrt sätt.

Nu kurerar jag mig, dricker hinkvis med vatten av både okokt och kokt natur, slötittar på Suits på soffan och pimplar i mig vitaminer och havtorn som aldrig förr. Tajmingen är ju knappast den bästa. Men ni vet ju hur det är — höstlov och avslappning och immunförsvaret är lite lojt och då hugger den till.

Jag är sjuk väldigt sällan. Så pass sällan att det känns som en förolämpning när jag väl är det. Men samtidigt får jag väl säga att det är en enorm nåd att få känna sig förolämpad av plötsliga, milda förkylningar.

Verkligen, vilken enorm nåd det är.

Och man kan ju passa på att läsa lite härlig kaffelektyr. Som jag har längtat efter att lägga händerna på den här!

Högst vanlig

Idag tänker jag på min mormor som för tillfället är i soliga Spanien och lever livet.

Jag har rest en del med henne i mitt liv och alltid när vi har varit på restaurang och hon vill ha en pizza eller en hamburgare så säger hon: "Jag tar en högst vanlig pizza”.

Det är ett fantastiskt uttryck som jag med fördel tillämpar på många områden i livet.

Idag, har till exempel varit en högst vanlig tisdag (om än med en annorlunda svans på slutet i och med att vi ska gå och se Gambämark och att jag från och med idag har höstlov).

Jag tycker mest om högst vanliga veckoslut. Jag föredrar högst vanliga kvällar, födelsedagar, träffar med vänner. Och så vidare.

Det finns något skönt och anspråkslöst i det högst vanliga. Och det är ju genom att känna till det högst vanliga som vi också sedan kan identifiera det högst exceptionella.

Jag önskar er en högst vanlig vecka men kanske också en exceptionell svans på slutet, om du så vill!

I all sin enkelhet

Jag läser Människan är ett känsligt djur.
Den av Rafael Donner.

Det har blivit lite av min kaffelektyr. Ni vet. Sådant som man läser till kaffet. Lite som tilltugg. Utmärkt kaffetilltugg, vill jag påstå.

Och Donner skriver så träffande om hur rutinen är som ett fyrtioårigt äktenskap. Resan, däremot, är som ett passionerat förhållande med älskarinnan. Rutinen, vardagen, den gråa trögflytande massan av mån- tis- ons- torsdag är trygg och förutsägbar. Men i ärlighetens namn lite tråkig.

Ja visst håller jag med. Det är klart jag gör. Till stor del.

Men min kropp och själ är 98 % rutin och 2 % otippade händelser. Och just därför trivs jag så bra med min vardag. I ärlighetens namn är det få saker jag hellre vill ha i mitt liv just nu än vardag och rutin. Också om helgerna stiger jag upp tidigt, bara för att min kropp tycker att det är dags. Och det tycker jag själv också.

Jag må vara lite av en vardagsknarkare jag,
men jag älskar det modesta och anspråkslösa i vardagen.

Vardagen i all sin enkelhet.

Klyshiga höst

Naturen och framför allt stormen vill inget annat just nu än att vi ska hålla oss inomhus. Tända ljus, dricka varmt. Höstmys, ni vet.

Men det blir alltid klyshigt när det kommer till fenomenet höstmys.

Gångerna jag har krupit ner under tre lager filtar, iklädd en oversized ylletröja, med en perfekt messy hairbun, höga yllesockor i något isländskt mönster och med en tekopp som inte alls bränner sönder handflatorna kan jag räkna på noll händer. Redan tanken på alla yllelager gör mig svettig.

Men jo, det händer att jag kokar en stor kopp te (jag är inne i min lakritste-säsong för tillfället, mums!) och plockar fram en bok. Och då jag ändå är på gång tänder jag väl första bästa ljus. Och plötsligt känns hösten och stormen och mörkret inte alls så farligt.

Jag tror att det är just det här vi nordbor behöver nu: varva ner, kräva mindre, hålla oss torra, varma och ta hand om oss.

Det är det enda rimliga.

Kanske en av mina sämsta bilder på den här bloggen hittills. Men kanske en av de bästa böckerna på den här bloggen hittills. 

Morgonens fläckfrihet

Jag kan inte säga att jag är en morgonmänniska
men jag har definitivt blivit en morgonmänniska.

Jag stiger gärna upp tidigt om morgonen. Kokar en, nej vem försöker jag lura, tre koppar kaffe och tänder några ljus. Kanske läser jag dagens tidning eller en bok, eller så plockar jag fram skrivdon och skriver lite.

Och aldrig är det så skönt, som tidigt om morgonen.

Trafiken har ännu inte vaknat. Solen ligger ännu och drar sig, för att alldeles snart sträcka på sig och låta sina långa strålar också nå oss nordbor. Det hörs inget ljud från grannar, inga ekon dånar i trapphuset. Skulle jag inte veta bättre kunde jag tro att jag är ensam i hela världen. En tanke som inte alls skrämmer utan är… fridfull.

Stillheten är vacker. Tystnaden välkommen. Dagen är ännu fläckfri.

Snart, snart börjar bilarna susa utanför fönstret. Snart börjar ljudet av surrande smoothiemaskiner och dörrar som stängs höras. Och snart ska också jag ta itu med dagen.

Men det är bara snart.
Snart.

Men hej! tänker den observanta Sherlock-läsaren. Har du inte redan läst Mellanblad? Och jo det har jag, den här bilden är för några veckor sedan. Just nu är det mörkt om morgnarna att det är lönlöst att försöka fånga någonting, överhuvudtaget, på bild. Så håll till godo: en icke dagsfärsk bild på ett sannolikt scenario.

Fredad fredag

Jag har kommit på en sak!

Det är helt sjukt bra och förändrade min syn på mitt livs dagar. 

Jag säger inte att vi måste göra den här dagens insikt till en flaggdag, men jag säger inte heller att det är en dum idé.

Min insikt ja? 

Ni kommer kanske att fact check  det här och tycka något annat, men kan vi inte alla bara hålla med om att den enda rimliga förklaringen till att veckodagen fredag heter så, är för att den bör vara just det - fredad.

BOOM! 

Min perfekta fredag är fri från allt som plikt och skyldigheter innebär, för min fredag är fredad från sånt. Inte alltid, men just idag är den det. Och för det är jag tacksam.

Jag säger inte att jag har slagit upp ordet fredag i min etymologiska ordbok. Och jag menar inte att jag nödvändigtvis har korrekt tolkning. Men om ni tycker att den här insikten är värd en egen internationell temadag är jag helt med på noterna!

Ha en fredad fredag ✨