Möte med det nya

Jag befinner mig i Sydeuropa.

Det är varmt, det är fint och det är annorlunda. Vi ska fira min kära mormor som fyllt 80 och samtidigt besöka det hem som har kommit att bli hennes under de senaste åren.

Det första vi gjorde väl på Spaniens mark var att delta som publik i en fotbollsmatch på division ett nivå.

Skulle ni ha sett oss, där vi satt på en rad i hemmapubliken skulle ni ha sagt att vi ser ut som små värmeljus i en fullskalig eld.

Passion och heta känslor omgav oss och vi satt där som några intetsägande filbunkar och iakttog (mest publiken) matchen.

Det är mycket nytt på många plan. Språket, klimatet, kulturen och jag försöker supa in så mycket så möjligt av det som inte är mitt, men som jag ändå har möjligheten att låna.

Om så bara för en vecka.

Ny stad, nytt jag

Jag bongar byggnader i Lissabon

och föreställer mig hur det skulle vara att bo här. Cykla här, gå på morgonlänk här, forska här, veckohandla här.

Städer som jag alldeles flyktigt besöker är och förblir alltid turiststäder för mig. Det är städer man får uppleva, oftast endast en gång i livet, för att därefter leva vidare med staden som ett kärt minne, en sagolik drömstad. Tanken att människor faktiskt bor och lever sitt liv, kanske hela sitt liv, här förbluffar mig.

Så jag funderar på hur det vore att bo i den här arma vackra staden. Att vara en Lissabonmindy.

Likt huvudpersonen i Pajtim Statovcis bok Tiranas hjärta funderar jag på hur det skulle vara om varje ny stad skulle innebära ett nytt jag.

Kvickt kommer jag ändå på andra tankar.

För det vore alldeles oerhört jobbigt att byta identitet varje gång man går över en stadsgräns — för att inte tala om hur enormt förbryllande det vore för mina medmänniskor.

Ändå kan jag inte låta bli att föreställa mig ett liv bland de vackra, flagnande pastellfärgade husen i Lissabon.

Lissabonmindy vore knappast samma Mindymindy.

Uppenbarligen skulle jag kindpussas och svettas mera, samtidigt som jag antagligen skulle vara lite mera carpe dajm och lite mindre pedant (det är väldigt svårt att vara det i den här staden).

Nej, vanliga Mindy räcker bra. Jag nöjer mig med att bonga städer och förvalta Lissabon som ett kärt minne, en vacker drömstad.

En bloggares livstecken

Nej jag har inte gått vilse i Boston eller förätit mig på Dunkin Donuts. Jag har bara haft en förkylning deluxe med alla tänkbara tillägg, och varit golvad, däckad T.K.O-stil sedan jag kom hem i söndags.

Men eftersom det är mest i hela världen tråkigt att höra om människors sjukande och krämpor lämnar vi saken därhän. Jag kan bara säga att det här är mest sjuk vad jag har varit i vuxen ålder. Bör tilläggas att jag nästan aldrig är sjuk och när jag är det är det ett lindrigt, nästan fånigt, ont i halsen och 50% täppt i näsan.

Nåväl. Nog om det.

Boston då!

Boston var toppen! Jag blev fullkomligen förälskad! I stället, alltså. Och jag vet garanterat att jag kommer att åka tillbaka. Det är sådant man vet när man blivit förälskad (fortfarande, i stället).

Människor har frågat av mig vad jag egentligen gjorde där och svaret är väl: lite allt möjligt. Jag bekantade mig med två intressanta projekt, gjorde en intervju med vår samarbetspartner, träffade lärare, fick insyn i hur de jobbar i projekten, åt god mat, upplevde staden, fördjupade gamla och erhöll många nya bekantskaper och njöt njöt njöt.

Det är gott att vara hemma och jag känner mig rik på nya erfarenheter och upplevelser. Boston vill jag rekommendera till vemhelst som är nyfiken och vill uppleva något nytt. Det är en varm stad med en lång historia (ni har säkert hört om Boston Tea Party?) som har något att erbjuda för alla, kan jag lova.