Jag bongar byggnader i Lissabon
och föreställer mig hur det skulle vara att bo här. Cykla här, gå på morgonlänk här, forska här, veckohandla här.
Städer som jag alldeles flyktigt besöker är och förblir alltid turiststäder för mig. Det är städer man får uppleva, oftast endast en gång i livet, för att därefter leva vidare med staden som ett kärt minne, en sagolik drömstad. Tanken att människor faktiskt bor och lever sitt liv, kanske hela sitt liv, här förbluffar mig.
Så jag funderar på hur det vore att bo i den här arma vackra staden. Att vara en Lissabonmindy.
Likt huvudpersonen i Pajtim Statovcis bok Tiranas hjärta funderar jag på hur det skulle vara om varje ny stad skulle innebära ett nytt jag.
Kvickt kommer jag ändå på andra tankar.
För det vore alldeles oerhört jobbigt att byta identitet varje gång man går över en stadsgräns — för att inte tala om hur enormt förbryllande det vore för mina medmänniskor.
Ändå kan jag inte låta bli att föreställa mig ett liv bland de vackra, flagnande pastellfärgade husen i Lissabon.
Lissabonmindy vore knappast samma Mindymindy.
Uppenbarligen skulle jag kindpussas och svettas mera, samtidigt som jag antagligen skulle vara lite mera carpe dajm och lite mindre pedant (det är väldigt svårt att vara det i den här staden).
Nej, vanliga Mindy räcker bra. Jag nöjer mig med att bonga städer och förvalta Lissabon som ett kärt minne, en vacker drömstad.
