Jag kan inte säga att jag är en morgonmänniska
men jag har definitivt blivit en morgonmänniska.
Jag stiger gärna upp tidigt om morgonen. Kokar en, nej vem försöker jag lura, tre koppar kaffe och tänder några ljus. Kanske läser jag dagens tidning eller en bok, eller så plockar jag fram skrivdon och skriver lite.
Och aldrig är det så skönt, som tidigt om morgonen.
Trafiken har ännu inte vaknat. Solen ligger ännu och drar sig, för att alldeles snart sträcka på sig och låta sina långa strålar också nå oss nordbor. Det hörs inget ljud från grannar, inga ekon dånar i trapphuset. Skulle jag inte veta bättre kunde jag tro att jag är ensam i hela världen. En tanke som inte alls skrämmer utan är… fridfull.
Stillheten är vacker. Tystnaden välkommen. Dagen är ännu fläckfri.
Snart, snart börjar bilarna susa utanför fönstret. Snart börjar ljudet av surrande smoothiemaskiner och dörrar som stängs höras. Och snart ska också jag ta itu med dagen.
Men det är bara snart.
Snart.
Men hej! tänker den observanta Sherlock-läsaren. Har du inte redan läst Mellanblad? Och jo det har jag, den här bilden är för några veckor sedan. Just nu är det mörkt om morgnarna att det är lönlöst att försöka fånga någonting, överhuvudtaget, på bild. Så håll till godo: en icke dagsfärsk bild på ett sannolikt scenario.