Inte du med mig

En av mina största utmaningar i livet är att hitta den smala gyllene medelvägen mellan vila och aktivitet.

På pappret borde jag ha rätt lite program just nu: jag är hemma med en baby och det är pandemitider.

I praktiken har jag massor av projekt och program på gång.

Ibland kommer veckor då jag knappt hinner hämta andan, och de veckorna förbajskar jag mig själv och är arg över att jag alltid fixar så mycket program åt mig. Jag tänker att jag borde ta det lugnt, chilla mer.

Sådana veckor tänker jag också att “om jag någon gång är mammaledig igen ska jag INTE ha så mycket program. Jag ska bara mysa och vila och ta det lugnt”.

Samtidigt vet jag att en sådan tillvaro långsamt skulle få mig att ruttna inifrån ut.

För egentligen lever jag som mest när jag har åtminstone någon enstaka boll i luften samtidigt.

Eller för att använda Samuels ord om mig “dina ögon glittrar aldrig så mycket som när du drömmer och fantiserar om nästa projekt”.

Men usch vad jag inte är du med den delen av mig själv.

Har du delar i din personlighet som du har svårt att acceptera?

Paradoxal tillvaro

Diametralt motsatta känslor bebor mig just nu.

Och jag kämpar med att få ordning på rätsida, avigsida, upp och ner, fram och bak.

Vanligtvis har jag inga problem med att acceptera att världen är rätt kaotisk. Jag tycker faktiskt att jag är rätt bra på att se saker inte så mycket i svart och vitt utan istället i en mängd olika nyanser och färger.

Vanligtvis vet jag att mina försök till att kategorisera världen är primitiva och bristfälliga. Men att jag ändå måste försöka kategorisera världen för att göra den begriplig.

Men nu är det så att jag har kämpat på sistone med att få ordning på det lilla kaos som råder i min lilla värld.

För hur kan jag vara väldigt mycket av en åsikt och samtidigt väldigt mycket av nästan precis motsatt åsikt?

Det övergår mitt förstånd.

Men jag försöker försöker försöker acceptera och tillåta mig själv att tycka att människan är så komplext funtad, att vi inte behöver vara antingen eller.

Att vi är så komplext och genialiskt funtade att vi kan vara både och. Precis samtidigt.

Det är en utmanande paradoxal tillvaro jag lever i just nu.

Men samtidigt en viktig övning i acceptans.

Året 2021

Året blev 2022 och jag har ännu inte summerat 2021. Men nu så!

2021 var ännu ett pandemiår. Så även för mig förstås.

Men trots det var mitt 2021 inte främst präglat av pandemin (eller så har jag bara blivit likgiltig och van med det “nya normala” som denna pandemitillvaro är).

För först och främst var 2021 året då jag blev mamma.

Under året väntade och väntade jag i ett tillstånd av nervösblandad förtjusning och sen – tjugo minuter in på beräknat datum – fick vi träffa den människa som för alltid kom att skaka om min och Samuels värld i grunden.

På de allra härligaste av sätt, såklart.

Och resten av året gick åt till att lära känna denna lilla människa och fascineras av hur hon växer och utvecklas och är allmänt underbar. Vi fick också lära känna nya sidor av oss själva som vi aldrig har varit tvungna att konfronteras med förut. Och vi har klarat det över förväntan väl.

Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Men året 2021 var inte bara mitt första år av föräldraskap, det var också året för förändringar i min barndomsfamilj.

Mina föräldrar separerade i början av året och skiljde sig officiellt under hösten.

Trots att jag inte har bott “hemma” i min barndomsfamilj på över tio år är det en förändring som påverkar mig och mina syskon mycket. Lyckligtvis har det fört oss syskon ännu närmare varandra.

Så året 2021 handlade mycket om familj och relationer för min del.

Men annat då?

Professionellt var 2021 året då jag någorlunda bemästrade de kvantitativa metodernas värld genom att avlägga en kvantkurs på doktorandnivå. Och det gjorde jag med besked och fick slutvitsordet 4! Så sjukt stolt över det.

Utöver det jobbade jag med en maffig litteraturstudie och skickade in den i artikelformat när vår lilla M var två månader gammal. Och i december ifjol fick jag veta att den är godkänd och kommer att publiceras. Så stolt över mig själv för det också.

På fritiden ägnade jag mig åt läsning, lite träning, lite blogg och mycket bookstagrammande.

Med bandet The Haralds spelade vi in och publicerade vår låt Break It som utmanade och hängde på Vegatoppen ett tag.

Jag umgicks med vänner, hade bokklubbsträffar, lärde känna många nya människor och bebisar, besökte Umeå och Tammerfors. Så fick vi äran att bli faddrar åt tre nya liv <3

Vidare hade jag några spelningar med Mama Åström Band, ammade, slutade amma och lunkade på i det härliga och intensiva livet som heter småbarnsliv.

Tacksam för Samuel, Molly, våra fina vänner, våra familjer, vår släkt och vår tro som är där och bär och bär och bär. År ut och år in. Tack tack tack.

När jag i samband med en lek på nyårsafton fick frågan att sammanfatta mitt 2021 med tre ord svarade jag utan större eftertanke “lugn i stormen”. För visst har det stormat. Pandemi och ens föräldrars skilsmässa är stora saker (fast på diametralt olika sätt).

Men här hemma har det alltid funnits ett lugn som jag alltid får landa i, vila i.

Nu är jag så redo för 2022. Jag har en hel del spännande saker på gång så det blir spännande att se vart det barkar av!

Förklara och försvara

Jag är en sådan människa som vill förstå mig på saker och ting.

Jag minns redan i lågstadiet när jag inte fick tillfredsställande svar på frågor jag ställde, utan fick nöja mig med ett “det är nu bara så det är”. (Spoiler varning: jag nöjde mig inte med det utan trakasserade mina föräldrar och andra vuxna i jakten på ett nöjaktigt svar).

Mitt behov av att förstå sträcker sig inte minst till områden som psykologi och mellanmänskliga relationer.

Jag har ett omättligt behov av att försöka förstå varför jag och mina medmänniskor beter oss som vi gör, särskilt när detta beteende känns främmande eller avvikande.

Men min strävan efter att förstå människans beteende har ibland misstolkats som försök att försvara samma beteende.

I min värld är dessa vitt åtskilda.

Jag tror att vi gör oss själva och varandra en enorm björntjänst om vi aldrig försöker närma oss det svårförståeliga.

Det är en enkel och kortsiktig lösning att bemöta så kallat obegripligt beteende med att ruska kraftigt på huvudet, säga “det är INTE okej att göra så där” och aldrig ta upp tråden igen.

Jag föreställer mig att vi kan lära oss så mycket om vi närmar oss det svårförståeliga med en öppenhet och en sund nyfikenhet.

Ett praktexempel är när barn som beter sig på sätt som vi som vuxna inte begriper.

Tänk om vi närmade oss barnet och dess beteende med ett genuint intresse? Kanske kunde vi då nå roten av beteendet och ge rätt stöd istället för att läxa upp och orsaka känslor av skam hos barnet.

För om vi är ärliga: vem av oss har aldrig betett oss på ett sätt som till och med får oss själva att bli förvånade? Vem av oss har aldrig reagerat oproportionerligt stort på något? Vem har aldrig använt märkliga självförsvarsmekanismer? Aldrig påverkats av vårt bagage?

Må den utan synd kasta den första stenen.

Det är sällan vi mår bra av att försvara vårt beteende, men jag tror vi verkligen kan dra nytta av att försöka förstå och förklara det.

Är det en skillnad mellan förklara och försvara i din värld?

Jag har bara bokbilder numera. Sorry not sorry.

Bagage

På sistone har jag lyssnat en hel del på Adeles senaste album och tänkt en hel del på bagage.

Det där skräpet som vi går och bär på. Dag in och dag ut.

Vissa saker har vi burit på sen barnsben, andra saker plockar vi på oss med tiden.

Det mesta av vårt bagage bara fastnar på oss utan att vi egentligen visste hur det kom dit. Som när man ska till IKEA och “inte egentligen ska ha något” men i slutändan sveper sitt kreditkort på en summa på tvåhundra euro och är helt: “hur hände det här liksom?? Saker bara fastnar på mig.”

Bagage är lika jobbigt som oundvikligt. Ingen människa är en teflonyta som stöter bort all typ av skräp som vi samlar på oss, men den stora skillnaden är vad vi gör av det där skräpet.

OM vi gör något åt det.

OM vi ens är medvetna om det över huvud taget.

Jag har jobbat med mitt eget bagage i många år. Jag har gått i terapi i olika omgångar, jag har skrivit låtar, jag har skrivit dagbok och jag har pratat, pratat, pratat ÅH vad jag har pratat.

För det enda sättet att bli kvitt det är att jobba med det.

Och jag är helt övertygad om att jag är en lyckligare människa med mycket mer sinnesfrid idag eftersom jag har jobbat (nej: jobbar) med mitt bagage.

För jag tror att om vi inte jobbar med vårt bagage, kommer vårt bagage att jobba med oss: bearbeta, knåda och forma oss till personer som vi kanske inte egentligen vill vara. Få oss att bete oss på sätt som vi egentligen inte önskar.

Jag tror inte att vi någonsin kan bli helt fria från vårt bagage, men jag tänker att en medvetenhet om att vi har ett bagage, en försåtelse för vad detta bagage består av och hur det påverkar oss redan gör så mycket.

Så mycket.

Det är väldigt smärtsamt att gå och peta där det gör som mest ont. Det är så kämpigt att jobba med sig själv på det sättet. Men det är så värt det. Så, så värt det.

Inte så svartvitt

Jag minns så tydligt hur jag långt in i tonåren tyckte att världen var enkel. Det finns rätt, det finns fel och människor är si eller så.

End of discussion, vad är problemet liksom.

Jag hade väldigt enkla svar på väldigt svåra frågor. Eventuella mothugg eller brister i mina åsikter och teorier om hur världen var funtad kunde jag nonchalera eller fösa bort med en axelryckning och ett “det är nu bara så”.

I efterhand har jag ju insett att svartvitt tänkande är väldigt typiskt för barn och unga, men när jag i vuxen ålder insåg att världen inte alls är så svartvit som jag har trott blev det jobbigt.

För det är en enkel lösning att vara kategorisk. Det är lätt att välja ett spår i livet och vägra avvika från det.

Det är jobbigt när vi börjar problematisera, ifrågasätta och vägra acceptera enkla “sanningar”.

Men det är en av mitt livs allra viktigaste insikter: att världen inte är svartvit.

Att den inte behöver vara det.

Att jag får vara i världen, viss om att den är svår och komplex och att det verkligen inte är lätt. Att jag för den skull inte behöva ha alla svaren eller alltid ha genomtänkta sätt att förhålla mig till den.

Det är jättesvårt och jättebefriande samtidigt.

Underbara kvinnor vid middagsbord

Vi är inte jättebra på att hitta tider som passar oss.

Vi har ofta tvingas avboka, omboka och febrilt bläddra kalendersidor för att hitta luckor i de liv som är våra.

Senast träffades vi i juni. Då kavlade vi upp våra mentala, beslutsamma ärmar och bestämde att vi minsann ska träffas en gång i månaden.

Juli kom och for i semestermånadens och fläng-å-på:andets tecken.

Augusti blev september fortare än kvickt och jag sjukade bort oktobermånaden men IGÅR, bara fyra månader efter vår första ack så bestämda träff fick vi till det – vår tjejmiddag!

Tre och en halvtimme rusade förbi när vi delade skratt och allvar kring ett välsmakande middagsbord. Jag har saknat det oavbrutna samtalet, att inte bli störas av babyskrik eller barns behov. Att prata vuxensaker, saker som vi funderar på, som berör. Jag har saknat mina vänner.

Som jag älskar dessa kvinnor.

Och tänk att jag utöver de jag träffade igår även har så, så många andra fina kvinnor i mitt liv!

En äldre bild på fina människor.

Allt annat än missunsam

Det är söndagkväll och jag reflekterar över veckan som har gått.

Den har varit … mycket.

Både jag och Samuel har haft en hel del program och tid är inte något vi har i överflöd just nu.

Ibland har vi bytt av varandra i dörröppningen. Ibland har en av oss varit tvungen att tacka nej till evenemang men ibland har en av oss kunnat åka iväg: på träning, på cafébesök eller (som nu ikväll) – på bio.

Just den här veckan har det mest varit Samuel som har kommit sig iväg. Nästa vecka är det jag som har en hel del program.

Och av förekommen anledning har vi den här veckan diskuterat hur viktigt det är att verkligen unna varandra den tid som man är borta hemifrån. För det är så, så viktigt att med jämna mellanrum få ladda batterierna på eget håll.

Det är så lätt att falla i ett träsk av beräknande och patologiskt rättvisetänk, där minuterna borta hemifrån blir en valuta och där bägge parter är giriga och snåla.

Att åka bort hemifrån och känna att ens livs kärlek är besviken eller missunnsam funkar inte. Vi vill verkligen unna varandra och vara glad för den andra när den får göra något för sig själv.

Vi försöker alltså att vara allt annat än missunnsamma med varandra. Det är lätt ibland, svårt ibland, men huvudsaken är att vi försöker.

Och det gör vi.

Polarisering

Mina tankar har på sistone varit upptagna med fenomenet polarisering.

Alltid har åsiktskorridorer och en motvilja att lyssna på varandra funnits i vårt samhälle, men sällan har den varit så uppenbar och tydlig som i dessa pandemi- och vaccintider.

Och jag vet faktiskt inte vilket som gör mig mest upprörd:

den totala misstron mot läkarvetenskapen och den etablerade forskningen, i kombination med en uppmuntran att själv forska i och ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till (sen när kan Google och sociala medier utbilda en i och ge svar på komplexa medicinska frågor?)

eller

avhumaniseringen och det omedelbara idiotförklarandet av dem som ägnar sig åt det förstnämnda (sen när har den ena människan rätt att agera domstol över den andra? sen när är en människas, måhända avvikande, åsikt orsak till att idiotstämpla människan ifråga?)

Kropp och hälsa är viktigt, livsviktigt.

Vi har bara en enda kropp till förfogande, och att vi vill det allra bästa för den för vår egen skull, för våra barns skull och för hela mänsklighetens skull är väl en självklarhet.

I grund och botten vill väl båda lägren samma sak: frisk kropp och god hälsa.

Kan vi alla bara komma överens, inte dumförklara varandra, inte tala i affekt, vänta med att kommentera, skippa käbblet.

Fred på jorden.

Tack.

Med vänlig hälsning,
konfliktskygg introvert

En av denna bloggs mest märkliga fotovinklar, varsågoda.

Fem saker ni inte visste om mina syskon

Jag har vuxit upp i en familj med fem barn.

Folk frågar ibland hur det har varit att växa upp i en (sett till det finländska medeltalet) stor familj, och mitt svar är alltid att det på riktigt har varit underbart.

Under de senaste åren har jag särskilt kommit att uppskatta den relation jag har med mina syskon.

Det är så värdefullt att ha goda relationer med de människor som har vuxit upp i samma förhållanden och som känner en sedan barnsben.

Så, i andan av uppskattning vill jag lista fem saker ni inte visste om syskonen Åström.

Några syskon och några ingifta. Alla fina!

Vi har aldrig grälat
När jag på film har sett hur syskon brottas, river i hår, smäller i dörrar, inte pratar med varandra eller annars bara är riktiga sk*tstövlar åt varandra blir jag uppriktigt förvånad. Visst har vi smågnabbats, stört oss på varandra och irriterat klagat åt våra föräldrar ibland men ingen av oss har någonsin riktigt grälat med varandra.

Vi delar samma humor
Trots att vi är väldigt olika har vi en humor som (endast?) aktiveras när vi träffas sinsemellan. Det är en typ av humor som är väldigt fokuserad på språk, ordvitsar och roliga händelser som har inträffat. Om någon för tio år sedan har gjort eller sagt något lustigt är det rätt säkert att den personen får höra om det. Gång på gång. Det är lite irriterande ibland men oftast oskyldigt och roligt.

Vi gillar de flesta sporter men…
Vi har INTE lärt oss den ädla konsten att uppskatta simning eller skidåkning. Fotboll och baseball (inte den finländska nationalsporten utan snarare den amerikanska versionen) är våra favoritgrenar. Även i vuxen ålder brukar vi köra några matcher när vi alla är på besök i Rödsö.

Trots att vi har vuxit upp på landet är vi inte särskilt “jordnära”
Vi har bokstavligen vuxit upp med kor på ängarna omkring oss men ingen av oss är varken jordbrukiga, grönfingrade eller naturintresserade av oss.

Vi är musikaliska
Att jag, min äldre bror och syster håller på med musik är kanske inte så förvånande i och med att vi har ett syskonband, men att även mina yngre bröder Elis och Otto är superduktiga på att sjunga och att de spelar trummor respektive elgitarr är kanske något som inte de flesta vet.

Idag får jag träffa alla mina syskon och det är guld!

Bild från 2016 – vilka småttingar vi var!