En av mina största utmaningar i livet är att hitta den smala gyllene medelvägen mellan vila och aktivitet.
På pappret borde jag ha rätt lite program just nu: jag är hemma med en baby och det är pandemitider.
I praktiken har jag massor av projekt och program på gång.
Ibland kommer veckor då jag knappt hinner hämta andan, och de veckorna förbajskar jag mig själv och är arg över att jag alltid fixar så mycket program åt mig. Jag tänker att jag borde ta det lugnt, chilla mer.
Sådana veckor tänker jag också att “om jag någon gång är mammaledig igen ska jag INTE ha så mycket program. Jag ska bara mysa och vila och ta det lugnt”.
Samtidigt vet jag att en sådan tillvaro långsamt skulle få mig att ruttna inifrån ut.
För egentligen lever jag som mest när jag har åtminstone någon enstaka boll i luften samtidigt.
Eller för att använda Samuels ord om mig “dina ögon glittrar aldrig så mycket som när du drömmer och fantiserar om nästa projekt”.
Men usch vad jag inte är du med den delen av mig själv.
Har du delar i din personlighet som du har svårt att acceptera?
