Så tacksam

Precis som vid slutet på vilken resa som helst blir jag lite sentimental och vemodig nu när den här nio månader långa resan snart når vägs ände (trots att en helt annan resa tar vid, förstås).

Och precis som när jag blickar tillbaka på vilken resa som helst går jag igenom vad som har hänt, hur jag har upplevt det och fram för allt vem jag har fått dela resan med.

Min Samuel har varit ett så enormt stöd under de här senaste nio månaderna.

Under de första tre månaderna då det enda jag ville (nästan kunde) var att ligga på soffan; sova och se på Gilmore Girls (med ett halvt öga) skötte han allt markarbete. Och då menar jag verkligen allt.

Och inte en gång att han skulle ha klagat, gjort mig medveten om det lass han behövde bära eller gjort något i bitterhet eller med dold agenda. Aldrig någonsin.

Eller som när jag mitt i natten mådde illa och behövde något att äta. Då jag vaknade såg jag att han (innan han hade kommit och sova med mig) hade lagt en klementin, ett stort glas vatten och ett näringsrikt mellanmålskex på mitt nattygsbord.

Så att jag inte behövde stiga upp om natten.

När jag nu de här senaste månaderna har blivit större och otymplig har han utan att knota sett till att vi har mat på bordet, ett städat hus, en omskött katt och en utvilad fru.

Han har varit mån om att jag ska ta tupplurer fastän jag själv inte alltid har insett det. Han har sett till att jag äter ordentligt innan vi ska iväg någonstans. Han har masserat min rygg, köpt min favorityoghurt och uppmuntrat när jag har varit less.

På ett sätt kanske allt detta låter självklart. Det är klart att han ska sköta om mig och vårt hushåll när jag inte mäktar med. Det är klart han ska stötta mig. Det är klart att han ska ta över när jag inte orkar.

Och ja, så är det ju. Så ska det vara.

Men faktumet att det är “självklart” får inte bli likställt med att jag tar det för givet eller att jag inte visar uppskattning för det. För jag är så enormt tacksam för allt det han har varit och är.

Det jobb jag gör varje dag helt enkelt genom att finnas till och ruva på en baby är förstås enormt det med.

Och just därför är jag så tacksam för att han ser till att alla yttre omständigheter är på plats och rullar på så att jag kan fokusera på min primära, viktiga uppgift.

När den här delen av resan således nu så småningom vill jag alltså ta en stund och tacka honom för att han har stått vid min sida.

För det finns ingen annan jag hellre hade haft vid min sida under de här nio månaderna.

Det finns ingen annan jag hellre delar den här resan bestående av graviditet, förlossning och föräldraskap med.

Det finns ingen annan jag hellre ser som far till mitt barn än min Samuel.

Jag kan inte skriva tacksam utan Sam.

Tack, Sam.

Nedslag i några doftminnen

Jag har alltid haft ett väldigt känsligt luktsinne.

Om någon hade glömt ett klädesplagg hos oss när jag var barn kunde jag genast ta reda på vems det var bara genom att lukta på det.

Och när jag arbetade på livsmedelsavdelningen i en affär kunde jag likt en blodhund lukta mig till en enda rutten apelsin under ett helt berg av färska dito. Jag tog bort hela berget apelsiner för att få bort den där enda dåliga apelsinen längst ner. Jag skojar inte.

Luktsinnet sägs överlag ha ett långt minne, och jag har väldigt många minnen som är förknippade med en viss doft (eller lukt, beroende på).

Därför tänkte jag göra några nedslag i doftminnen här.

Min bästa doft ♥️

Body Shops Shea Butter läppomada

När coronaepidemin startade och vi blev uppmuntrade att stöda våra lokala affärer besökte jag The Body Shop och köpte en läppomada med sheasmördoft. Den här doften och produkten kommer jag således alltid att förknippa med den första corona-isoleringens absurda känsla, timmar av pusselbyggande, vackert vårväder och mycket hemmaliv. Inte alls ett dåligt minne, men bara väldigt starkt förknippat med coronapandemins startgropar.

Nordqvists Keisarin morsian te

Den här tesorten är faktiskt riktigt god men jag kan inte dricka den idag. Detta te drack jag nämligen väldigt mycket under en av mitt livs jobbigaste tider Jag hade hoppat av gymnasiet på grund av utmattning, var i en oerhört osund relation, hade isolerat mig från vänner och hobbyer och mitt jag höll på att förtvina till ingenting. Och så drack jag detta te. God smak, dåliga minnen.

Doften av snö som smälter, vått gräs och lera som tinar

Alltså en riktigt “vårdoft” med andra ord. Den här doften (som är högaktuell och återkommer varje år) får mig alltid att tänka på hur jag cyklade till Rödsö skola tidigt om morgnarna. Glad över att slippa vinterjacka och tunga kläder. Lycklig över att kunna cykla på torr asfalt.

Och när jag cyklade hem: sur över den leriga vägen som utgjorde de sista 600 metrarna hem från skolan. Usch så svettigt och tungt det var! Men överlag är den här doften bara blåsippor, fågelkvitter och lyckorus för mig!

Versace Bright Crystal parfym

När jag gifte mig med min Samuel hade jag köpt en ny parfym. Det var ett smart drag för än idag när jag använder den här parfymen tänker jag alltid på vår bröllopsdag som helt ärligt är en av de finaste dagarna i mitt liv. Jag minns pirret i magen, spänningen, glädjen, lyckan, kärleken.

Dove deodorant Go Fresh med grape och citrongräsdoft

Hej sommaren 2007! En sorglös tid och en av mitt livs lyckligaste somrar som jag spenderade med mina bästa vänner. Den här doften får mig att komma ihåg de många cykelkilometrarna vi avverkade, de ändlösa sommarnätterna vi vakade, tonårslägret jag deltog i, pojken jag var kär i och musiken jag lyssnade på (bland annat Fergies Big Girls Don’t Cry). En härlig tid!

Perlana vit-tvättmedel

Vi har alltid egentligen bara använt ett universal tvättmedel för all vår tvätt men sensommaren 2020 ville jag prova på att ha ett särskilt tvättmedel för vittvätt. Vi köpte ett medel av märket Perlana och i samma veva blev jag gravid med gravidillamående och osköna uppkastningar om morgnarna (sorry for TMI).

Av någon anledning är också detta tvättmedel starkt förknippat med mitt tidiga graviditetsillamående och således inte så angenämt. Så om någon vill ha en halvfull tvättmedelsflaska – hojta till!

Sensommaren 2020. Vårt liv är på väg att förändras på grund av det lilla livet som växer i magen. Men det visste vi inte riktigt ännu. (Eller snarare: vi hade inte riktigt förstått hur vi skulle tolka gravidtetstestet …)

Till ovanstående kategori hör att vi också i samma veva som vi köpte ett nytt tvättmedel och blev gravida också köpte en bil med lädersäten. Doften av solvarmt läder när jag stiger in i bilen får mig ibland att vilja ge bort vår bil också, men där tror jag ni får göra lite mer än hojta till förrän det blir av. ;)

Har du några doftminnen? Dela gärna med dig av dem!

Istället för meningen med livet

Människan har väl alltid undrat över meningen med livet.

Frågan blir lätt alldeles för stor för att hantera.

Så istället för att tänka på meningen med livet brukar jag försöka tänka vad som gör livet meningsfullt. Eller vad som åtminstone ger mig en känsla av meningsfullhet.

Det som känns meningsfullt för mig är tätt förknippat med relationer. Det är förknippat med tro. Det är förknippat med äkthet och sårbarhet. Det är förknippat med böcker och berättelser.

Och jag tänker: om jag fyller mina dagar med detta som ger mig en känsla av meningsfullhet – blir inte då livet i längden meningsfullt? Skapar det inte i förlängningen en mening med livet.

Jag vet inte, men det är mycket mer hanterbart att tänka i termer av meningsfullhet istället för meningen med livet (dessutom i singularis, som om det finns en endaste en universal mening, en one size fits all mening – det tror jag inte alls på).

Så istället för meningen med livet tänker jag att få in meningsfulla möten, aktiviteter och upplevelser varje dag.

Månne det inte leder till ett meningsfullt liv i längden.

Med några av mina fina vänner. Dessa relationer ger definitivt en känsla av meningsfullhet i mitt liv. Så tacksam för er (och också er som inte är med på bilden). <3 Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Fyra aningar inför föräldraskapet

Idag har jag varit gravid i 37 hela veckor vilket betyder att graviditeten är fullgången.

Snart är alltså den här graviditeten över och ett helt nytt kapitel – föräldraskapet – tar vid. Därför tänkte jag i det här inlägget dela med mig av fyra aningar eller förväntningar jag har inför föräldraskapet.

För jag misstänker att jag kanske glömmer bort hur jag hade trott eller tänkt att det skulle se ut när jag är mitt i det.

Det kanske är lite dumt att dela med mig av potentiell okunskap och naivitet, men å andra sidan är det ju rätt realistiskt att inte helt kunna förstå vad föräldraskapet innebär på förhand.

Så, här kommer mina fyra aningar inför föräldraskapet.

Jag tror att jag kommer att trivas att vara hemma

Jag är som bekant introvert och har en väldigt hög tröskel för att uppleva tristess. Jag njuter av ett lugnt vardagstempo, tidiga kvällar och tidiga morgnar, rutiner och vardagslunk. Jag har rätt nära till hands att se meningsfullheten i rätt enkla sysslor och aktiviteter. Det här tycker jag indikerar att jag kommer att trivas med att vara hemma med den primära uppgiften att ta hand om ett barn.

Jag tror att jag kommer att lida av sömnlösheten

Jag är extremt sömnkänslig. Som sömnig blir jag osympatisk, självisk och knarrig. Att endast få sova korta nätter eller korta knyckar här och där är en skrämmande tanke för mig. Men som tur är vi två föräldrar i det här föräldraskapet och som tur finns tupplurer, hormoner och andra människor som hjälper till.

Dagafärsk magbild. Tycker den växer för varje dag som går nu så jag får passa på att dokumentera. Touko ser lite undrande ut..

Jag tror att jag kommer få nytt perspektiv

Ett barn ser på världen med nya, på ett sätt oförstörda, ögon. Jag tror att föräldraskapet också kommer att öppna upp mina ögon för helt nya perspektiv. Jag kommer kanske att börja notera små detaljer som fågelsång eller sniglar på marken som jag länge har gått förbi och inte registrerat i min vuxenbrådska. Det här hoppas jag åtminstone att föräldraskapet kommer att ge mig – nytt perspektiv på naturen, livet, människor, relationer, tiden.

Jag tror att jag kommer att utmanas i mitt behov av egentid

Hittills har mitt liv kretsat mycket kring mig själv och mina behov. En skrämmande stor del av min tid går åt att reglera min hunger, mitt sömnbehov, vila, jobb, egentid, läsning, träning med mera. En baby som är helt beroende av sina föräldrar gör förstås att min tidsanvändning kommer att förändras. Det här misstänker jag att kommer att utmana mig rätt radikalt. Men än en gång får jag här minnas att vi är två stycken vuxna som delar på ansvaret.

Det här är några av mina aningar inför föräldraskapet.

Tror du att det ligger något i det eller är jag helt off?

En del av processen

Det är inte så att jag saknar saker att skriva om.

Tvärtom snurrar min hjärna av tankar och pågående processer som jag inte bara kunde utan ännu hellre borde skriva om för att kunna processa själv.

Men det är bara att de flesta av dessa tankar på sätt eller annat rör moderskap, föräldraskap, familjeliv.

Och jag märker att jag drar mig för att skriva om dessa ämnen av två primära anledningar.

Den första anledningen är för att jag vill att min blogg ska vara allmängiltig och kunna läsas av den breda massan. Jag vill inte vara en utpräglad “mammablogg” som handlar om ett tema utan jag vill att mina texter ska kunna resonera med de allra flesta.

Den andra anledningen är för att jag av respekt för de eventuellt partnerlösa, frivilligt eller ofrivilligt barnlösa, sörjande, kämpande eller frustrerade inte vill göra ont värre. Jag vill inte spe på besvikelsen eller ilskan eller vilka som helst negativa känslor som en annan människas blivande föräldraskap kan förorsaka.

Så jag har dragit mig för att skriva om detta stora som är på gång i mitt liv.

Och jag inser nu att det inte är helt rätt.

För jag skriver ju för mig själv – varför skulle jag då inte skriva om det stora, något av det största, som jag är med om?

Och trots att jag vill ta hänsyn till andra människor så varken behöver eller kan jag begränsa mig själv i det avseende att jag går vida lovar kring det viktiga som händer i mitt liv.

Så nu gör jag en deal med mig själv – från och med nu kommer jag inte att begränsa vad jag skriver om här.

Jag skriver för att jag behöver det och för att jag vill det.

Och du som läser får läsa om du vill.

Det är en viktig del av mina processer att få skriva om dem, och därför lovar jag mig själv att göra det från och med nu.

Min goda vän Anna och jag med beräknat datum tre dagar ifrån varandra - galet kul att dela den här resan med henne 💕

Fem saker jag inte visste innan jag blev gravid

Jag är inne i min nionde månad av graviditet så vid det här laget känner jag att jag har rätt så bra koll på vad det innebär.

Varje graviditet är förstås lika unik och individuell som varje människa, men ändå finns det vissa – mer allmängiltiga – aspekter som jag verkligen inte hade någon aning om innan jag blev gravid.

Här delar jag därför med mig av fem saker som jag verkligen inte visste.

1. Rådgivningen är superstrukturerad!
Okej det här kanske är en självklarhet för er andra men WOW vilket välfungerande system mödrarådgivningen är i Finland. Jag hade trott att rådgivning var något man besöker regelbundet men att innehållet på dessa tillfällen är lite random, lite som att gå i terapi och diskutera “hur har du det?” och sedan styrs innehållet utifrån det.

Oonej så fel jag hade. Visst är de måna om att fråga hur man har det, men utöver det finns ett välstrukturerat system där man med vissa intervaller informerar om vissa saker och gör vissa mätningar/tester och liknande. Till exempel så är alla väntande på ett rådgivningsbesök kring vecka 22 och får då information om och nödvändiga blanketter till FPA och moderskapsförpackning och så vidare. SJUKT BRA och rutinerat! Det hade jag ingen aning om innan.

2. Listan på vad en inte får äta är lite överväldigande
Jag blev lite förvånad när jag fick listan på vilka livsmedel jag helst bör undvika som gravid. Inga opastöriserade mjölkprodukter (och vad innebär det? är ju den naturliga följdfrågan), inga örter, inga charkuterier, ingen ingefära. Undvika stora rovfiskar, mjölkprodukter med fett, rooibos, vissa frön och så vidare och så vidare.

Men grejen är att en del av dessa livsmedel är lite godtyckliga, för om jag bodde hundra kilometer västerut är det helt okej att äta kaviar och sushi till exempel. Så sunt bondförnuft och måtta med allt är väl huvudsaken tänker jag.

3. Foglossning är inte vad det låter som
Det här begreppet har jag alltid varit lite rädd för. Är det fogar som faktiskt ska lossna!? Ska jag gå omkring med kroppsdelar som hänger löst!? Nej, inte riktigt. Snarare är det skelett och ligament som ska mjukas upp tack vare hormonet relaxin.

Hur känns foglossning då? Jag har haft foglossning främst i korsryggen och det känns som ordentlig ryggvärk som ibland vid vissa rörelser hugger till som en kniv. På sistone har det börjat knaka och knäppa i bäckenet precis som ryggen kan göra ibland. Det är obehagligt och smärtsamt men det är faktiskt inget som lossnar per se.

4. Det finns en bilstoldjungel och den är inte lättnavigerad
Jag visste förstås att man inte bara lägger ned babysar på passagerarsätet i bilen och knäpper på ett bälte, men jag hade verkligen ingen aning om vilken djungel transporten av babysar är.

Jag visste inte att babysars allra första bilstol heter babyskydd (alltså inte en personlig livvakt). I detta babyskydd sitter dom tills de är ungefär ett år gamla och sen byter de till en stol som ser precis likadan ut men som heter bilstol. Och SEN byter de till bältesstol … Allting är jättedyrt (tacka vetja second hand) och det är en hel vetenskap. Det är förstås oerhört viktigt men väldigt ointressant om du frågar mig.

Och bonus: tröttheten är rätt förlamande. Men rätt mysigt att tupplura med katt ändå.

5. Hur ÄR det egentligen att känna en baby i magen?
Det här är kanske det mest svårbeskrivliga och säkert delvis individuellt också. Jag gör ändå ett försök.

För mig kändes de tidigaste rörelserna (innan vecka 20) precis som om att en fiskfena skulle ha sprattlat i magen. Det kändes ibland också som då man har tics i ögat eller i en annan nerv på kroppen, men att detta “tics” hände i magen.

Längre fram i graviditeten kunde jag känna att något hoppade och voltade i magen – ibland tyckte jag nästan att det hade ordentliga läten när babyn rörde sig mycket. Nu, i vecka 35 är rörelserna inte lika “våldsamma” då det börjar bli trångt, utan rörelserna ä mer som stretchningar och tryck mot revbenen eller på sidan av magen.

Allt det här visste jag ingenting om innan jag blev gravid. Har du någon aspekt som du skulle vilja tillägga? Eller något du inte håller med om? Hör av dig nedan!

Optimisten och realisten

Ni vet bilden i populärkulturen som ofta porträtterar människans psyke som en dragkamp mellan ängeln och djävulen på axeln?

Jag vill gärna modifiera den lite, för i alla fall i mitt fall är det inte så svartvitt.

I mitt dagliga liv upplever jag väldigt sällan att det är en kamp mellan ljus och mörker, eller ont och gott, som äger rum i mitt medvetande och handlade.

Snarare skulle jag förstå min kamp som något som utspelas mellan en optimist och realist.

I grund och botten är jag en optimist och har nära till hands att se på världen, verkligheten och mig själv ur ett positivt perspektiv. Jag tror benhårt på människans godhet och på att även det mörkaste mörker ljusnar förr eller senare.

Samtidigt försöker jag balansera min optimism med en slags sund realism. Bara för att jag ”tänker goda tankar och försöker vända allt till det ljusa” betyder det inte alls att saker och ting alltid går vägen, att allt är okej och att jag alltid har det bra.

Jag måste få känna hur det verkligen känns, jag måste kunna leva med att världen ofta är skev och hemsk trots att jag vill tro att allt kommer att bli bra till slut.

Jag är rädd att optimism ibland kan vara ett hinder för sårbarhet – att en käck “jamen det är nog bra”-mentalitet tar bort utrymme för uppriktighet, verklighet.

Kan inte överdriven optimism ibland snudda vid förnekelse, förträngning och förringande?

Det är väldigt svårt att vara sårbar med någon som ständigt vill vända allt till det goda och som (i all välmening) överröser en med uppmuntran och pepp utan att bejaka hur saker och ting verkligen ligger till.

Jag är rädd att det inte alltid finns rum för rå verklighet i en inbiten optimists värld.

Samtidigt är det en oerhörd gåva och förmåga att kunna fästa uppmärksamheten mot det som faktiskt är bra trots att många saker inte är det. Att medvetet söka efter ljuset när det är mörkt gör livet så mycket mer uthärdligt.

Men balansgången mellan dessa två poler är något som jag finner allt annat än enkel.

Kan en verklighetstrogen uppfattning om världen och självet samexistera med en djuptgående optimism?

Går det att kombinera de här båda? Hur ser en sådan kombination ut? Det här är inga retoriska frågor utan uppriktiga och genuina spörsmål.

Om svar anhålles således.

Första dagen

Idag inleder jag min moderskapsledighet.

Och har således idag min första mammalediga dag. Någonsin.

Det känns definitivt som en viktig milstolpe trots att omställningen från att distansjobba/vara sjukledig till att bli moderskapsledig inte för den skull har varit enorm.

Det är helt galet att den här nio månader långa resan snart når sitt slut.

Att jag inte längre behöver stöna varje gång jag sätter mig ner eller vänder mig i sängen om natten.

Att de sparkar och rörelser jag känner inuti snart kommer att finnas och synas på utsidan – helt oberoende av min kropp. Att Samuel som har stöttat på alla sätt han kan i nio månader snart kommer att kunna bära vårt barn i sin famn!

Oerhört stort och fint. Väldigt skrämmande också då det sannolikt är den största omställningen i livet.

Allt detta på samma gång.

Första dagen av moderskapsledighet inleds med strålande sol och enorm glädje.

Kom baby när du är redo. För vi är det.

Den fina blöjtårtan och de snygga dekorationerna som jag fick på min babyshower. Dekorationerna hänger kvar än, jag tror minsann det kan vara en bra påminnelse framöver.

Det där lilla extra

Jag har alltid varit på god fot med vårt lands myndigheter och jag hyser endast respekt för alla som jobbar vid dessa institutioner.

Men det är väl ingen överdrift att säga att det ibland är lite svårt att förstå vad de skriver på sina webbplatser eller i breven till en.

Och de flesta håller väl med mig om att de kan uttala sig lite kryptiskt och byråkratiskt när man väl kontaktar dem för att få hjälp.

Och det är helt förståeligt för att:

1) deras uppgift är sällan att handleda precis just mitt ärende, utan snarare att vägleda mig på deras webbplatser så att jag klarar av det själv

och

2) de som jobbar vid dessa myndigheter är experter på att hitta rätt blanketter och fylla i precis rätt sak på rätt ställe och då är det ibland svårt att föreställa sig att andra människor inte har lika lätt att greppa det lika snabbt

Jag har alltså varit i kontakt med skattemyndigheten idag.

Och helt ärligt var det inte utan lite vånda som jag snällt ställde mig i telefonkön. Jag tycker de här sakerna är svåra och eftersom jag inte alltid ens vet vad jag ska fråga är det inte konstigt att jag inte heller förstår vad de svarar ibland.

Men idag fick jag VÄRLDENS bästa kundservice.

Det var en härlig kvinna i andra änden av luren som tog generöst med tid, vägledde mig steg för steg, förklarade ordentligt, svarade tydligt på mina frågor och lugnade mig när jag blev lite orolig då jag hade missat att rapportera vissa grejer.

Hon var helt enkelt rätt kvinna på rätt plats och det gjorde hela mina dag att få prata med henne.

Och jag tänker: vi kan inte alla jobba med att rent fysiskt rädda människoliv. Men vi kan alla göra vårt allra bästa där vi är och gå den där extra milen för de vi möter.

Underbara, anonyma kvinna som jag fick hjälp av idag – du gjorde det där lilla extra och för det är jag så tacksam.

Sjukt kul och smärtsamt

Inatt låg jag sömnlös och våndades.

För idag har mitt band The Haralds släppt sin senaste låt Break It.

Det är vår tredje låt som vi publicerar och trots att vi alltjämt är amatörmusiker så kunde ju ändå tre gånger gillt något tyda på någon typ av vana.

Men icke.

Det är alltid lika nervöst och spännande att ge ut ny musik. Att överhuvudtaget skapa något nytt och veta att det kommer att spridas, granska och gillas eller ogillas är skitskrämmande.

Och precis varenda gång innan jag går upp på scen, trycker på “Publicera” eller meddelar om låtsläpp infinner sig (åtminstone) en stund av seriöst tvivel.

Jag ifrågasätter och blir arg på mig själv över att jag är en skapande människa som gång på gång ställer mig på skottlinjen. Kan jag inte bara vara passiv och iaktta, låta andra göra jobbet medan jag tryggt pantar på mina “skapelser” som aldrig får se dagens ljus!?

Ändå vet jag att jag inte fungerar så. Min skaparkraft är för stark, min passion för stor.

Det är sjukt kul att skapa.
Och samtidigt är det sjukt smärtsamt.

Men alltid är det värt det.