Det handlar om förväntningar

I dessa dagar tänker jag en hel del på förväntningar.

Av helt förklarliga skäl särskilt med tanke på att jag snart ska förlösa ett barn, bli förälder och alltså vara med om något jag aldrig tidigare har upplevt.

Men ändå är mina tankar om förväntningar inte enbart begränsade till föräldraskap.

För förväntningar präglar ju i princip allt i livet.

Många av våra mellanmänskliga konflikter bottnar ju i att vi har olika förväntningar.

Till exempel:

Hon blir besviken på honom för att han inte är hemma när hon hade förväntat sig en mysig filmkväll i hans sällskap. Han i sin tur hade sett fram emot en långlänk och bastu med en kompis och är borta när hon kommer hem.

Båda hade totalt olika förväntningar på kvällen och konflikten är ett faktum.

Detta med förväntningar är särskilt problematiskt när vi har förväntningar som vi inte uttrycker, eller ännu värre – som vi inte ens själva är medvetna om. Hur ska andra kunna veta och ta dessa förväntningar i hänsyn om vi inte kommunicerar dem?

Min man Samuel är min stora förebild när det kommer till att hantera och justera förväntningar. När diskrepansen mellan hans förväntningar och verklighet är meterbrett är han ändå föredömligt flexibel, tillmötesgående och anpassbar.

“Det blev inte som jag tänkt men bra i alla fall” är ett slags filosofi som han lever efter (om än kanske inte uttalat).

Och jag beundrar honom så!

Jag får dagligen kämpa med att möta och acceptera verkligheten när den inte (ens i något minimalt avseende) lever upp till mina förväntningar.

Och jag funderar ofta om botemedlet mot detta är att sänka förväntningarna. Men det känns så cyniskt och pessimistiskt.

Kan botemedlet, eller kanske ens ett steg i rätt riktning vara att försöka anamma lite mer hakuna matata-tänk, lite mer ta till vara på det som faktiskt blev istället för att fokusera på det som inte blev?

Jag vet inte, men jag funderar en hel del på förväntningar i dessa dagar och tar gärna emot lite input på den fronten.

Med vänlig hälsning,
Förväntansfull Tjej 94

För mycket begärt

Hela världen har skakats av nyheterna om Sarah Everard som bara skulle gå hem en kväll. Som aldrig kom så långt.

Och hela världen uppmärksammar hur verkligheten ser ut för många kvinnor världen över. Hela världen visar på hur meddelandet “text me when you get home” inte bara är en artighetsfras.

Det är en genuin fråga
för det finns ett reellt hot.

Nycklar i handen, gå snabbt, undvik ögonkontakt, se målmedveten ut, ha inte håret i en hästsvans (för det är lätt att greppa tag i), föredra att cykla framom att promenera hem, (låtsas) prata med någon telefonen eller ha telefonen i handen – redo att ringa.

När jag flyttade till Åbo för att studera fick jag ett överfallslarm. Ett sådant där som man hänger på nyckelknippan som ger ifrån sig ett vansinnesljud vid behov.

Lyckligtvis behövde jag aldrig använda larmet. Men jag kände aldrig att larmet var överflödigt för den delen. Larmet gav mig en känsla av trygghet.

Och det är vansinnigt att det är så.

Det är vansinnigt att vi lever i en värld där kvinnor behöver dela med sig av tips för att säkert röra sig på gatorna.

Helt vansinnigt.

Trygghet på gatorna och var vi än rör oss. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Från en av mina första studieveckor i Åbo. Överfallslarmet tryggt till hands.

Vem som helst

Jag har läst boken Knutby inifrån – så förvandlades pingstförsamlingen till en sekt.

Det var minst sagt omskakande läsning.

Boken är författad av reporter Annika Sohlander, och i den berättar Peter Gembäck om livet inifrån sekten.

Till skillnad från många andra böcker om sekter problematiserar den här boken temat ytterligare då den gör gränsen mellan offer och förövare allt annat än tydlig och svartvit.

Peter Gembäck var pastor i församlingen och berättar öppet om hur också han bidrog till tystnadskulturen och till de osunda beteenden som ägde rum i det parallella universum som sekten var. För sekter blir alltid parallella universum där det absurda och befängda långsamt normaliseras.

Att läsa den här boken är i sanning upprivande läsning men det är framför allt viktig läsning.

För jag tror att det är alldeles för lätt att skaka på huvudet och tänka “vilka stolpskott” som går med på att behandlas och behandla andra människor på sättet som beskrivs i boken.

Men grejen är att ingen vaknar upp en vanlig dag och tänker “idag ska jag bli medlem i en sekt”. Det är något som sker stegvis, med förrädiskt små steg i en osund riktning. Därför kan vem som helst bli offer för sekter eller sektliknande beteenden i såväl föreningar/församlingar som i människorelationer.

Och därför, om så bara därför, ska du läsa den här boken.

För kunskap och medvetenhet är det bästa vi kan göra för att förebygga.

(Du kan även läsa den drabbande romanen om händelserna, men var då medveten om att den – trots ordentligt researchad och baserad på de verkliga händelserna – är fiktion och inte fakta som i Knutby inifrån.)

Tacksamhetsdagbok

Jag har aldrig skrivit tacksamhetsdagbok men jag övar mig dagligen i den ädla konsten att se ljusglimtar i den stundvis gråtunga himlen.

Här är några ljusglimtar som jag är särskilt tacksam för just idag:

GOD MAT
I dessa tider (nä vem lurar jag – alla tider!) är det underbart att kunna njuta av kulinariska upplevelser. Och sällan behöver det vara väldigt fancy för den här damen, nej det räcker med något smått och gott för att göra mig mer än nöjd.

Veckans höjdpunkt var när jag plockade ut all färsk frukt ur kylskåpet, skalade och hackade dem i mindre bitar och således hade en härligt näringsrik fruktsallad till mellanmål, frukost, efterrätt och kvällsbit! LYX!

VÄNNER OCH SMÅTTNINGAR
Jag råkar ha många vänner som också väntar barn för tillfället och det är så fint att följa med deras resa och att om några månader få träffa alla små liv som ska komma till världen.

Här firade vi min vän Annas babyshower, och utöver henne finns många fler både när och fjärran som mitt hjärta gläds för och som mina tankar och böner går till så ofta <3

BRA BÖCKER
Jag har precis läst ut den här boken av Jessica Townsend och jag är så lyckligt över böcker som trollbinder och hänför. Och lyckan blir ännu större när en bra bok ingår i en serie!

DET LILLA LIVET
Trots att jag sover uselt och inte alls är mitt piggaste och föraste jag är det ändå glädjande att babyn växer så det knakar och att jag känner rörelser stup i kvarten. Ännu får du härja på bäst du vill i magen men om några veckor vill vi nog träffa dig på riktigt!

TOUKONEN
Alltså den här katten. Han är ännu sötare i verkligheten än i på bild kan jag lova, och precis så mysig som han ser ut. Vår katthund. Ger så mycket glädje!

Det här är några saker som jag tackar för idag.

Ett återbesök

Det är inte ofta jag återbesöker gamla blogginlägg som jag har skrivit.

Men idag återbesökte jag mars 2020.

Jag var nyfiken på vad jag hade skrivit, tänkt och känt under de där första förbryllande veckorna när corona blev något helt annat än ett ölmärke och fick drastiska konsekvenser för mitt liv och andras liv.

Det förhållningssätt jag skrev fram i mina texter, och så väl minns att jag faktiskt anammade när det väl begav sig, var en kombination av respekt för allt det ovissa, tacksamhet för allt som ändå var och tillåtelse att frustreras över att inte veta och att inte alltid gilla.

Ett år senare och märker jag att mitt förhållningssätt är nästan precis detsamma.

Jag besitter samma envishet om att det alltid finns någon ljusglimt, att det alltid finns en strimma hopp. Det måste måste måste göra det.

Respekt, tacksamhet och tillåtelse. Mitt överlevnadsrecept under coronaåret 2020.

Och inte helt pjåkigt recept för livet i största allmänhet.

Jag för nästan precis ett år sedan. Ser rätt lika ut idag trots att världen inte gör det.

Också till mig

Det går väl sådär att vara gravid i tredje trimestern för tillfället.

Ingen, verkligen ingen, vill höra om alla krämpor så jag besparar er detaljerna. Men jag kan säga att den kapacitet jag vanligtvis brukar leverera vad gäller ork, engagemang, arbetsförmåga och energi är om inte helt bortblåst åtminstone kraftigt reducerad.

Kraftigt.

Och jag kämpar med att acceptera det.

Jag kämpar med att känna att det är okej att jag inte mäktar. Att jag inte kan. Att jag behöver hjälp. Att jag behöver vila. Mycket. Mycket mer än jag vanligtvis gör.

Jag kämpar med att acceptera att detta är läget och att det enda jag kan är att gilla det.

Samtidigt vet jag, att jag inte skulle fördöma, hytta med fingret eller himla med ögonen åt någon i motsvarande situation. Jag skulle möta denna person med empati, förståelse och omsorg.

Därför får jag öva mig i att sträcka den här omsorgen och välviljan inte bara till andra utan också till mig.

Det är sjukt svårt. Men jag försöker.

En annan tid. Mycket mindre mage och rätt mycket enklare att vara i största allmänhet. Må denna tid åter komma. Helst snart.

Längtan efter kausalitet

På sistone har jag tänkt mycket på kausalitet.

Detta ord som syftar på samband och att hitta kopplingar mellan orsak och verkan.

Jag har tänkt på kausalitet när jag såg dokumentären Vaccinkrigarna. Jag har tänkt på det när jag läste Nina Wähäs fantastiska roman Testamente. Jag har tänkt på det när jag försöker förstå min egen livssituation och analysera min egen ork just nu.

Hur djupt rotat ligger inte människans behov av att försöka kunna peka på att A hände och därför händer B nu?

Jättedjupt, om du frågar mig.

Och det är helt logiskt.

Om människan inte skulle dra dessa kopplingar (oavsett om de sedan är riktiga eller inte) skulle verkligheten uppleves som kaotisk, slumpmässig och helt utan ordning. Utan våra försök att skapa kausalitet skulle vi gå under i en verklighet där inget skulle upplevas som meningsbärande då allt är en randomiserad röra.

Vi behöver skapa en känsla av kausalitet. Vi behöver tro att när vi handlar på ett sätt får det en viss typ av följder. Ibland är våra kopplingar riktiga, ibland är de helt off. Men oavsett tjänar de ett viktigt syfte.

Visst kan det bli väldigt fel. Det kan leda till all typ av vidskeplighet och kontrollbeteende, men innerst inne ligger det något djupt mänskligt i vår eviga längtan efter kausalitet.

Jag har på mig pastell. Alltså är det snart vår. Eller andra vägen? Hur funkar orsak och verkan här egentligen?

Lärdomar efter tjugosju jordsnurr

Jag blev tjugosju här i veckan.

Det är en rätt ointressant ålder – inklämt som en mjölig korv i ljummet hotdogsbröd mellan (de också rättanspråkslösa) milstolparna tjugofem och trettio. (Obs! Det är däremot inte alls ointressant att leva som tjugosjuåring, bara att fylla tjugosju.)

Jag som älskar att reflektera över livet och människan vill gärna göra det även nu.

Här är alltså fem av dom viktigaste sakerna jag har lärt mig under mina levnadsår hittills:

1. Jag KAN inte ändra på andra människor
I den första Frozen filmen finns den catchyga sången Fixer Upper. Den handlar om att man kan fixa en annan person med lite kärlek. Sången är härlig men budskapet helt off. Människan är den hon är och oavsett hur mycket jag skulle vilja så KAN jag inte ändra på henne. Det jag kan ändra är min attityd (men det är så mycket lättare att önska att någon annan ska ändra sig istället).

2. Perspektivet är avgörande
Detta är kanske mitt motto i livet – att det mesta handlar om perspektiv. Ju äldre jag blir desto mer tar jag avstånd från tvärsäkerheten och det definitiva my way-tänket. Vi människor uppfattar situationer, relationer och världen på så fundamentalt olika sätt. Att endast se på ett perspektiv är därför sällan tillräckligt. Jag älskar därför böcker som belyser samma fenomen ur flera olika människor synvinkel, till exempel Svärmodern av Moa Herngren.

3. Introversion är inte en sjukdom
Under de senaste sex åren har jag nått och fördjupat insikten om att jag är introvert. Det har haft enorm betydelse för mig och har hjälpt mig att gå från att uppfatta mig själv som konstig, skev och udda (ibland rentav sjuk) till att behandla mig själv med större respekt och förståelse.

4. Att ifrågasätta är inte farligt
I dokumentären “Vaccinkrigarna” kommer det fram att 20 procent av svenskarna är tveksamma till vaccin. Reportrarna uttrycker detta som att det är alarmerande. Jag tycker däremot inte att det är en dålig sak att ifrågasätta saker och ting – men det avgörande är vart vi går med våra frågor och varifrån vi söker information. Jag har länge levt med enorm respekt för alla typer av auktoriteter men har med tiden förstått hur oerhört viktigt det är att vi ifrågasätter, ifrågasätter, ifrågasätter. Det i sig är inte farligt.

Vart vi går med våra frågor när vi ifrågasätter är däremot helt avgörande. Som forskare går jag – föga överraskande – till forskningen.

5. Vems åsikter betyder något?
Förut var jag mycket mer av en typisk “duktig flicka” som gärna ville ha bekräftelse och vara omtyckt av… ja, typ alla. Med tiden har jag insett att det sist och slutligen är rätt få människors åsikter om mig som jag behöver bry mig. Men det är fram för allt min egen åsikt och syn på mig själv som spelar roll.

Det här är fem punkter som jag har tänkt mycket på under mina senaste tio år.

Vilka är dom “stora lärdomarna” som du har haft i livet?

Vägen dit

Det har aldrig varit en självklarhet för mig att bli mamma.

Att få barn har inte varit något givet för mig. Delvis på grund av min medvetenhet om att barn verkligen inte är något man bara bestämmer sig för och “skaffar” när man känner för det.

Men kanske ännu mer på grund av att jag har sett mig själv som många saker, men inte primärt som en mor eller förälder.

Rent ut sagt har jag länge tvivlat på om det är något jag alls är kapabel till, ens vill.

Att vara en introvert och rätt högkänslig mångsysslare som tycker att vardagen med ett hushåll, ett heltidsjobb, många fritidsintressen, en (förvisso självgående) make och katt är nog – ibland övernog – för mig, har gjort att tanken på barn rätt ofta skrämt mig.

Hur ska jag orka och kunna ta hand om ett litet liv som är helt beroende av mig när jag knappt känner att jag räcker till för mig och de mina i nuläget?

Likväl går jag nu i väntans tider och är genuint lycklig över detta nya kapitel, detta lilla liv som växer och som vi snart ska få lära känna. Så vad har hänt under tiden som har fått mig att tänka om?

Jag tror att det har varit en mogdnasprocess.

Tanken på föräldraskap har behövt få gro i fred utan att jag ständigt går och rotar i det, forcerar fram det.

Och så har jag landat i en förståelse för att det är orättvist att räkna upp allt som jag har i mitt liv just nu och sedan tänka att ett barn är något som läggs till. Ytterligare en aspekt att bocka av på att göra-listan.

Snarare har jag tänkt att det handlar om att strukturera om och integrera ett barn i det redan befintliga, inte endast addera och lägga till ännu en faktor i ekvationen. (Kanske den mest osentimentala beskrivningen av ett föräldraskap någonsin, men ni fattar vad jag menar).

Och faktumet att inte behöva göra det ensam, utan att få dela allt det här med min allra bästa vän, gör tanken så mindre skrämmande och så mera fin.

Den första bilden på oss efter att vi hade fått veta att vi ska bli tre.

Vägen till att ens kunna föreställa mig att bli förälder har varit rätt lång. Vägen till att faktiskt landa i min mammaroll kanske också kommer att ta sin tid.

Men, som Boye så klokt säger, är det kanske inte alltid målet utan själva vägen dit som är mödan värd.

Mellan raderna

Jag brukar ofta reagera på när en bloggare inleder ett inlägg med att ursäkta sig eller på annat sätt förklara eller urskulda en bloggtystnad.

Det är fullkomligt naturligt (det gör jag också om jag har varit bloggtyst) men min spontana ryggmärgsreflex på dessa ord är alltid: “Nej nej kära du, du behöver absolut inte ursäkta dig – det är bara kul att höra från dig igen”.

Så, för att tillämpa min rätt barmhärtiga syn på andras bloggfrånvaro också på mig själv skriver jag här igen. Utan ont samvete. Utan behov av att förklara eller ursäkta. Jag skriver, och därmed jämnt, och jag är glad att jag gör det.

Mycket har hänt mellan raderna sen mitt senaste inlägg (som dessutom var ett bokinlägg).

Vi fick en ordentlig vinter, jag är inne i tredje trimestern, jag har fyllt tjugosju år, vi ytrenoverar här hemma, jag har mindre än fem veckor kvar av jobb innan jag blir ledig.

Jag läser, promenerar, vilar, förbereder. Försöker omfatta att vår tvåsamhet snart blir en tresamhet och är tacksam över att inget av de orden går att stava utan min Sam.

Och jag vill dokumentera mera. Jag behöver skriva av mig oftare än jag gör i nuläget.

Så jag dras tillbaka hit till min blogg, gång efter gång. Och jag kommer att fortsätta skriva – bara lite mer på mina villkor, lite mer utan krav, lite mer för att jag behöver det och inte för att jag måste.

Så följ med. Om du vill. Jag skriver oavsett.

Inspirerad av isdrottningen i Narnia

Vår katt Touko borde få pris. För att han är världens mest sympatiska myskatt. Precis vad vi ville ha. <3