I dessa dagar tänker jag en hel del på förväntningar.
Av helt förklarliga skäl särskilt med tanke på att jag snart ska förlösa ett barn, bli förälder och alltså vara med om något jag aldrig tidigare har upplevt.
Men ändå är mina tankar om förväntningar inte enbart begränsade till föräldraskap.
För förväntningar präglar ju i princip allt i livet.
Många av våra mellanmänskliga konflikter bottnar ju i att vi har olika förväntningar.
Till exempel:
Hon blir besviken på honom för att han inte är hemma när hon hade förväntat sig en mysig filmkväll i hans sällskap. Han i sin tur hade sett fram emot en långlänk och bastu med en kompis och är borta när hon kommer hem.
Båda hade totalt olika förväntningar på kvällen och konflikten är ett faktum.
Detta med förväntningar är särskilt problematiskt när vi har förväntningar som vi inte uttrycker, eller ännu värre – som vi inte ens själva är medvetna om. Hur ska andra kunna veta och ta dessa förväntningar i hänsyn om vi inte kommunicerar dem?
Min man Samuel är min stora förebild när det kommer till att hantera och justera förväntningar. När diskrepansen mellan hans förväntningar och verklighet är meterbrett är han ändå föredömligt flexibel, tillmötesgående och anpassbar.
“Det blev inte som jag tänkt men bra i alla fall” är ett slags filosofi som han lever efter (om än kanske inte uttalat).
Och jag beundrar honom så!
Jag får dagligen kämpa med att möta och acceptera verkligheten när den inte (ens i något minimalt avseende) lever upp till mina förväntningar.
Och jag funderar ofta om botemedlet mot detta är att sänka förväntningarna. Men det känns så cyniskt och pessimistiskt.
Kan botemedlet, eller kanske ens ett steg i rätt riktning vara att försöka anamma lite mer hakuna matata-tänk, lite mer ta till vara på det som faktiskt blev istället för att fokusera på det som inte blev?
Jag vet inte, men jag funderar en hel del på förväntningar i dessa dagar och tar gärna emot lite input på den fronten.
Med vänlig hälsning,
Förväntansfull Tjej 94
