På sistone har jag tänkt mycket på kausalitet.
Detta ord som syftar på samband och att hitta kopplingar mellan orsak och verkan.
Jag har tänkt på kausalitet när jag såg dokumentären Vaccinkrigarna. Jag har tänkt på det när jag läste Nina Wähäs fantastiska roman Testamente. Jag har tänkt på det när jag försöker förstå min egen livssituation och analysera min egen ork just nu.
Hur djupt rotat ligger inte människans behov av att försöka kunna peka på att A hände och därför händer B nu?
Jättedjupt, om du frågar mig.
Och det är helt logiskt.
Om människan inte skulle dra dessa kopplingar (oavsett om de sedan är riktiga eller inte) skulle verkligheten uppleves som kaotisk, slumpmässig och helt utan ordning. Utan våra försök att skapa kausalitet skulle vi gå under i en verklighet där inget skulle upplevas som meningsbärande då allt är en randomiserad röra.
Vi behöver skapa en känsla av kausalitet. Vi behöver tro att när vi handlar på ett sätt får det en viss typ av följder. Ibland är våra kopplingar riktiga, ibland är de helt off. Men oavsett tjänar de ett viktigt syfte.
Visst kan det bli väldigt fel. Det kan leda till all typ av vidskeplighet och kontrollbeteende, men innerst inne ligger det något djupt mänskligt i vår eviga längtan efter kausalitet.
Jag har på mig pastell. Alltså är det snart vår. Eller andra vägen? Hur funkar orsak och verkan här egentligen?