Intryck

Jag märker att jag gärna sorterar mina upplevelser från dagen i form av intryck.

Frågan som jag och Samuel ställer varandra efter en dag är ofta: “vilka intryck har du haft under dagen?”.

För intryck betyder inte vad man har lärt sig. Det betyder inte vad man har åstadkommit eller vilka genomtänkta reflektioner man har gjort.

Efter en lång arbetsdag är vi ofta väldigt trötta och därför kan dessa stora frågor kännas för stora.

Intryck är däremot små. Det är osorterad verklighet som långt får stå för sig själv. Det är en låg tröskel att tänka på verkligheten i form av intryck. Det behövs inte analys eller värdering.

Att berätta om intryck är att svara på frågan: vad har du sett, hört, känt eller upplevt idag?

Och genom att svara på den här frågan har diskussioner om minnen, relationer, företagsledning och personligt ansvar startat.

Och jag har ofta häpnat, förundrats, över hur det ur ett litet frö, ett litet intryck, kan växa något mer. Något stort och vackert.

Jag vill aldrig underskatta det minsta lilla intryck.

Tillstånd att vila

Ända sedan barnsben har jag fått höra att man ska lyssna på sin kropp.

Särskilt när det kommer till träning.

Jag förstod att det inte är bra att träna med feber men jag förstod aldrig det där med att ”stanna upp och lyssna in”.

För mig finns två lägen: på eller av. Att köra en lättare träning utifrån kroppens behov var länge främmande för mig.

Det här säger jag inte för att stoltsera på något vis, utan min avsikt är helt enkelt att visa på hur problematiskt det är att vara en allt-eller-inget-människa.

Jag har varit kännbart trött sen jag började jobba. Ändå har jag försökt klämma in evenemang och träningspass där det inte har rymts.

Och jag har märkt att min kropp kanske hellre skulle behöva en lugn hemmakväll framom fysisk träning.

Men HUR svårt är dett att omförhandla med mig själv när det står i kalendern att jag ska göra ett pass? Det var inte alls en retorisk fråga. Det är jättesvårt.

Jag jobbar alltså för tillfället med att lyssna på min kropp. Och att verkligen unna mig vila när det är det jag behöver.

Om jag ändå har svårt att med gott samvete unna mig vila så följer jag rådet som jag fick av en studiepsykolog.

Att skriva en lapp med tillstånd åt mig själv:

”Mindy, härmed ger jag mig tillstånd att ta det lugnt ikväll. Högaktningsfullt, Mindy”

Det låter alldeles absurt.

Men det fungerar.

Tempo

Bear with me, bästa läsare.

Jag har absolut inga planer på att sluta blogga, och min ofrivilliga bloggtystnad har varit just det – högst ofrivillig. Att åter vänja mig med vardagstempot kräver mer tid än jag hade trott och jag har helt enkelt inte hunnit med.

Jag tror att de flesta människor har någon akilleshäl som de dras med, mer eller mindre hela livet. Min akilleshäl, min ”ärkefiende” är mitt livs tempo.

För å ena sidan älskar jag att vara igång!

Jag älskar att hålla spelningar, att skapa musik, skriva bloggtexter och skapa instagraminnehåll. Jag älskar att läsa. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att träna, att umgås, att se på bra filmer. Jag älskar att ha ett matschema för veckan och att minutiöst planera varenda aspekt av mitt liv.

Å andra sidan.

Jag behöver få varva ner regelbundet. Det hjälper inte att jag har “en ledig helg om fyra veckor”. Jag behöver dagliga stunder av lugn och återhämtning för att orka med den vardag som är min och som jag själv har valt.

Ibland går dessa båda viljor hand i hand i perfekt symbios.

Andra gånger, precis som nu, hinner jag helt enkelt inte med.

Och då är det alltid på bekostnad av något annat. Den här gången tyvärr på mitt bloggskrivande.

Jag tror ändå att så fort jag har återfått min rutin och kommer igång kommer det även synas på min bloggaktivitet.

Håll till godo, bästa läsare. Håll till godo.

Vilken är din akilleshäl?

Mjukstart

Jag tar emot fredagen efter min första arbetsvecka.

Det har gått över förväntan bra att återgå till arbetet. Min start har varit mjuk men jag känner att jag väldigt snabbt har kommit tillbaka till tänket, mindsetet och rutinen.

Sömnen hankar efter men det är helt okej att den gör det.

Visst är semesterns slut alltid lite vemodig men jag är glad och tacksam över att jag har ett jobb som jag verkligen känner att ger mig energi! Ett jobb som jag ser fram emot att åka till. Varje dag.

Jag är med andra ord väldigt glad över den här veckan men tycker det blir riktigt skönt med helg.

Det blir lite bröllopsspelning, lite konfirmationsfest och lite terasshäng i helgen.

Önskar dig en fin en!

Idag har jag druckit Dalgonakaffe och läst ut den här romanen. 3/5 inte jättebra men helt okej i alla fall.

Helt fel

Jag brukar i regel tycka att jag är bra på att läsa av andra människor.

Även subtila, kanske till och med omedvetna, små signaler brukar jag i regel notera och spara i min mentala samling av intryck.

Men ibland är min radar ändå helt off.

För ibland händer det att jag har uppfattat att en person känner och upplever en sak, men att det senare visat sig att så verkligen inte var fallet.

Och ofta märker jag att de här misstolkningarna som jag gör ofta är till min nackdel.

Jag kan till exempel tro att någon är oerhört irriterad på mig när det i verklighet handlar om något helt annat. Något helt annat som inte alls är emot mig, något som inte ens alla gånger har något med mig att göra (ack min självupptagenhet!)

Så varför envisas jag med att förlita mig på min radar och tro att jag har tolkningsföreträde?

Jag vet inte. Men jag blir mer och mer medveten om att jag inte alltid ska förlita mig på den, för den har ofta fel.

Och det är djupt mänskligt.

Med tandborstsändan i örat

Sommarfest

Jag hade en ofrivillig bloggpaus under min sista semestervecka.

Orsaken var delvis brist på relevanta ting att skriva om eftersom jag tillfälligt bytte personlighet under semestern (skämt åsido). Mest berodde min bloggpaus ändå på att vi ordnade en fest för våra vänner. Och det krävde en hel del tid och arrangemang.

Det är nämligen så att det i min barndomsby finns ett gammalt fähus som har restaurerats och som nu fungerar som festplats. Den lokalen hyrde vi förra fredagen och ordnade fest för att fira… ja, livet i stort.

Det är många som har velat fira olika ting under coronavåren. Födelsedagar, examen, årsdagar, husköp med mera men som helt enkelt inte har haft möjlighet till det.

Och också vi ville se våra vänner och umgås i större sammanhang under sommaren. Vi hade ett buffébord, en spännande femkamp, live musik, dans och nattmat.

Jag är så glad för vår fest. Den blev verkligen en höjdpunkt den här sommaren!

Några glimtar kommer här.

Hur mysigt är väl inte stället?

The Haralds och dans till det

Lite bollsport. Förstås.

En del av festmänniskorna.

En annan del av festmänniskorna.

Min syster och jag ❤️

Soligt och skönt

En så fin kväll ❤️

Hälsning

I vår digitala tidsålder är det sällan som postlådan är full av något annat än massproducerade reklamblad och en och annan räkning från företag med vilka vi ännu inte har övergått till e-faktura.

Men imorse fanns en sweet summer breeze i min postlåda.

En hälsning från bortom ett hav. Några meningar som gjorde min dag. Oväntad omtanke och värme i vårt Finland som plötsligt blev kallt och blåsigt.

Det är så värdefullt att få fysiska, påtagliga brev och kort ibland. Visst är det underbart att det är så lätt att hålla kontakt över nätet, men visst är det härligt att hålla i ett kort som har skrivits för hand.

Tack, tack, tack!

Aldrig som då

Som alltid när vi är i våra barndomstrakter funderar vi på ordet hem.

Vi pratar om vad ett hem är för oss, vad det ska vara och var på jorden vi känner oss som hemma.

Våra diskussioner har varit ögonöppnande och vi har landat i någon form av slutsats som kan förklara den känsla av rotlöshet som ibland överväldigar oss.

Vår inte alls häpnadsväckande slutsats är ungefär den här:

I vuxen ålder upplever vi inte känslan av hem på samma sätt som vi gjorde när vi var barn.

Våra tidigaste föreställningar om vad ett hem är, är starkt förknippat med ett hus, ett grannskap, vissa människor, en känsla.

Som barn var innebörden av ordet hem för oss så självklar, så definitiv och inte något som behövde problematiseras eller förhandlas. Vårt hem var vårt hem var vårt hem. Punkt.

När vi sedan flyttade ut fick vi nya fysiska platser som vi i praktiken kallade för hem, men de var inte längre lika starkt förankrade som vårt barndomshem.

Och när vi nu i vuxenålder talar om hem är det förvisso en plats vi känner oss trygga i, en plats som är vår, en plats där vi trivs.

Men känslomässigt upplever vi inte den där självklara känslan av tillhörighet och hemmahörighet.

För ett hem i vuxen ålder är inte förankrat på samma sätt som ett barndomshem.

Det blir aldrig lika som det var då.

Jag är smärtsamt medveten om att ett hem inte alltid får vara tryggt för barn, ordet och innebörden av hem kan vara mycket annat än självklart och tryggt.

Vi har båda vuxit upp i omständigheter som har gjort att ordet hem har varit rätt definitivt. Både vad gäller fysisk plats och mental föreställning.

Och det är en stor nåd att det är så.

en del av mig på paus

I mitt förra inlägg skrev jag att jag lever upp i dessa tider.

Det gör däremot uppenbarligen inte min blogg.

Och det är inte för att jag är upptagen med annat. Nej, verkligen inte. Faktum är att den här julimånaden är den lugnaste på … jag vet inte. Tio år kanske?

Så det är inte frågan om tidsbrist.

Läsning blir inte ens av i samma skala som förut.

Jag är en rutinmänniska. De flesta sidorna av mitt jag mår bäst av vardag och rutin.

Min sömn, min läsning och mina idéer frodas i det slentrianmässiga, inrutade.

Och det är märkligt för det är knappast typiskt kreativiteten – att komma på beställning och endast under vissa tidpunkter på dygnet!?

För mig gör den det ändå. Men sen igen tror jag inte att det är min kreativitet som är på paus.

Det är snarare så att jag unnar mig att inte gå så djupt under de här sommarveckorna.

Kanske jag blir mer som vår Touko - chill, lek, sömn och bus.

Alla andra timmarna, dagarna och månaderna om året är jag i ett tillstånd av ständig analys, reflektion, begrundan och tolkning. Både professionellt med mitt forskarjobb och privat i mitt varande, skrivande och bloggande.

Det säger sig självt att det är utmattande.

När jag nu är semesterledig märker jag att jag unnar mig det lättsamma, glättiga och snudd på ytliga.

Fortfarande är de mer djupgående och analytiska delarna av mitt jag verkliga och viktiga, men jag lägger dem på paus för ett tag.

Jag behöver det ibland. Uppenbarligen mellan midsommar och augusti.

Inte så att jag ser förbi mina behov och mitt jag, men jag låter min mer extroverta och lättsamma sida blomstra i takt med naturen under de här försvinnande korta sommarveckorna.

Och därför kanske jag inte helt enkelt har så många reflektioner vid dagens ände. Och därför det kanske inte blir det där dagliga inlägget som jag strävar efter.

Och kanske det är helt okej.

Okej om du inte gillar katter kan du sluta läsa min blogg typ nu för jag har på känn att ddt kommer bli en hel del kattbilder..

Tror du att en del av ens jag
tillfälligt kan läggas på is?

Kan du göra det?

Lever upp

Jag lever upp i dessa tider.

Jag gör det verkligen.

Att få lägga mig när jag vill, stiga upp när jag vill och vara precis så där lagom extempore och spontan som jag trivs med är underbart.

Att min bästa vän också är ledig tillsammans med mig gör på inget sätt saker värre. Vi tränar, äter gott, umgås med vänner, promenerar tillsammans, börjar se på film efter klockan 23 (!!!) och slappar på soffan tills vi somnar.

Alltså precis så som det ska vara på semester.

Jag lever upp under de här veckorna. Det är underbart.

Min Sommarsam