Ända sedan barnsben har jag fått höra att man ska lyssna på sin kropp.
Särskilt när det kommer till träning.
Jag förstod att det inte är bra att träna med feber men jag förstod aldrig det där med att ”stanna upp och lyssna in”.
För mig finns två lägen: på eller av. Att köra en lättare träning utifrån kroppens behov var länge främmande för mig.
Det här säger jag inte för att stoltsera på något vis, utan min avsikt är helt enkelt att visa på hur problematiskt det är att vara en allt-eller-inget-människa.
Jag har varit kännbart trött sen jag började jobba. Ändå har jag försökt klämma in evenemang och träningspass där det inte har rymts.
Och jag har märkt att min kropp kanske hellre skulle behöva en lugn hemmakväll framom fysisk träning.
Men HUR svårt är dett att omförhandla med mig själv när det står i kalendern att jag ska göra ett pass? Det var inte alls en retorisk fråga. Det är jättesvårt.
Jag jobbar alltså för tillfället med att lyssna på min kropp. Och att verkligen unna mig vila när det är det jag behöver.
Om jag ändå har svårt att med gott samvete unna mig vila så följer jag rådet som jag fick av en studiepsykolog.
Att skriva en lapp med tillstånd åt mig själv:
”Mindy, härmed ger jag mig tillstånd att ta det lugnt ikväll. Högaktningsfullt, Mindy”
Det låter alldeles absurt.
Men det fungerar.