Dagens stora campusmöte gjorde mig lite modfälld.
Detta (huvudsakliga) distansjobbande fortsätter och det kanske kommer att pågå inte bara under hösten utan kanske, eventuellt, möjligtvis, hela läsåret.
Jag uttrycker mig mycket förbehåll för det var inget officiellt uttalande utan snarare sades det i syftet att förbereda oss.
Hoppas på det bästa, förbereda sig för det värsta, liksom.
Och trots att jag också har tänkt att det finns en stark överhängande risk att det är så, så fick orden mitt hjärta att sjunka.
Jag vet att även detta klarar vi och jag. Men den delen av mig som hade hoppats på att allt detta vore över lagom till semesterns slut kände det som att mattan drogs under fötterna på mig.
Men
det går.
Vi orkar ännu. Vi orkar ännu. Vi orkar ännu.
Inte är det så pjåkigt ändå, hemmajobbet.