Jag brukar i regel tycka att jag är bra på att läsa av andra människor.
Även subtila, kanske till och med omedvetna, små signaler brukar jag i regel notera och spara i min mentala samling av intryck.
Men ibland är min radar ändå helt off.
För ibland händer det att jag har uppfattat att en person känner och upplever en sak, men att det senare visat sig att så verkligen inte var fallet.
Och ofta märker jag att de här misstolkningarna som jag gör ofta är till min nackdel.
Jag kan till exempel tro att någon är oerhört irriterad på mig när det i verklighet handlar om något helt annat. Något helt annat som inte alls är emot mig, något som inte ens alla gånger har något med mig att göra (ack min självupptagenhet!)
Så varför envisas jag med att förlita mig på min radar och tro att jag har tolkningsföreträde?
Jag vet inte. Men jag blir mer och mer medveten om att jag inte alltid ska förlita mig på den, för den har ofta fel.
Och det är djupt mänskligt.
Med tandborstsändan i örat