Juli var min semestermånad och som vanligt blev det lite mindre läst för min del. Men ändå en hel del.
De här böckerna läste jag i juli.
Kristen Roupenian (2019) Kattmänniska och andra berättelser. En fascinerande novellsamling som amplifierar människans märkligheter och gör dem snudd på absurda. Skratt, frustration, och igenkänning!
Celeste Ng (2019) Små eldar överallt. Jess! Mera Celeste Ng åt folket. Vilken roman! Den här romanen har i princip allt som jag vill ha av en roman. En spännande intrig, en känsla av “jag måste läsa till slut” och trovärdiga karaktärsskildringar. Tankeväckande och drabbande. Läs!
Angie Thomas (2017/2019) The Hate U Give. Den här romanen skaver och skaver och det är den allra bästa sortens skavande. Ofattbart och fruktansvärt om hur rasism tar sig i uttryck i vår samtid. Nu när jag har läst den här vill jag omedelbart se Netflix-serien. Galet viktig bok.
Reni Eddo-Lodge (2017/2018) Varför jag inte längre talar med vita om ras. Den här essäsamlingen ger oerhört skarpsynta skildringar av rasism idag. Eddo-Lodge är en makalös skribent och kan lättfattligt och jordnära skriva om väldigt stora frågor. Ögonöppnande!
Liane Moriarty (2013) Öppnas i händelse av min död. Den här boken förvånade positivt med sin ironiska och humoristiska ton och lika mycket förvånade den med sitt djup. Rekommenderar den till dig som vill läsa något lättsamt men inte ändå alltigenom rosa moln och fluffig feelgood.
Jonas Karlsson (2019) Regnmannen – en trädgårdsberättelse. En underbar roman om saknad, rosor och viljan att hålla fast i det som är borta. Jag fick väldigt mycket Fredrik Backman-vibbar av den här romanen som är både rolig och gripande samtidigt. Läsvärd!
Celeste Ng (2020) Säg inget om Lydia. JESS! Den här författaren är lätt på min topp tio lista av favoritförfattare. Den här romanen var kanske ännu bättre änSmå eldar överallt. Den handlar om en förlorad dotter, mörka familjehemligheter och om hur föräldrar kan överkompensera i sin uppfostran. Skickligt skriven, mångbottnad, fantastisk.
Carlos Ruiz Zafón (2016/2018) Andarnas Labyrint. Den sista boken i min favoritserie De bortglömda böckernas gravkammare. Jag kämpade med den här bamsingen till bok på närmare 800 sidor men ÅH vad bra den var. Så fort jag sträckläste den var jag alldeles hänförd av Ruiz Zafóns världar. Helt underbar. Men har du inte läst så börja med Vindens skugga och gör flitiga anteckningar om handlingen och karaktärerna.
Peppe Öhman (2017) Livet och patriarkatet. Det här var vår bokklubbsbok i juli. En rätt grundläggande handbok om vad feminism är (och framför allt inte är). En bra första bok att gå till ifall du är nyfiken på feminism och jämställdhet.
Johan Ehn (2019) Hästpojkarna. Den här ungdomsromanen var annorlunda och intressant. Två män från två olika generationer möts och märker att de har ett gemensamt intresse för hästar. Anton vårdar närmare hundraåriga Alexander och blir nyfiken på hans historia och tar reda på mer. På det här sättet rullas två människors liv ut i den här speciella romanen.
Lina Bonde (2020) Tecknar snö. Tyvärr var jag tvungen att sträckläsa den här diktsamlingen och det brukar vanligtvis inte vara att rekommendera, men det gick faktiskt riktigt bra. Jag gillar den lekfulla ordkonsten och de många kontrasterna mellan urbant och ruralt, högt och lågt. Strålande!
Imre Kertész (1975/2005) Mannen utan öde. En stark Auschwitz-skildring som ändå inte frossar i det förskräckliga, obehagliga. Huvudkaraktärens skildrar sina upplevelser på ett väldigt introspektivt och reflekterande sätt som gör att det samtidigt känns som att det är hans närvarande jag, och och hans framtida jag, som berättar det som händer. Nobelprisvinnare och allt!
Colson Whitehead (2019) Nickelpojkarna. Jag älskade Den underjordiska järnvägen av samma författare och ville genast läsa den här. I romanen får vi följa med huvudpersonen Elwood när han åker in på en uppfostringsanstalt vid namn Nickelakademin. Rasism, maktstrukturer men ändå hopp i den här gripande romanen.
Chimamanda Ngozi Adichie (2017) Brev till en nybliven förälder – ett feministiskt manifest i femton punkter. Om ni inte har läst Alla borde vara feminister ska du göra det. Helst igår. Ord som feministiskt manifest kanske kan låta avskräckande, men detta brev till bok (som kanske helst kunde kallas handbok eller manual) är väldigt jordnära och skrivet på ett avskalat sätt.