livsbetraktelser

Det blir aldrig som då

Aldrig i sitt liv har man sådana vänner igen som man har när man är tonåring. Inte ens om man behåller dem livet ut. Det blir aldrig detsamma som då
— Ur boken "Björnstad" av Fredrik Backman

Jag drömde om mina tonårsvänner inatt.

Jag minns inte längre vad drömmen handlade och egentligen är det ovidkommande. För det som dröjde kvar efter drömmens slut var den uppfyllande känslan av samhörighet, sammanflätning och systraskap som vår vänskap präglades av.

I drömmen, i verkligheten.

Vi var kära i samma pojkar. Vi hade samma kläder, samma skor, samma örhängen och billiga parfym.

Vi ägnade oss att skråla alla Melodifestivalens bidrag från snökullen vid ishockeyplanen, skriva egna låtar (till hitlåtarna hörde Tills solen går upp och You Break my Heart) och sträcktitta på filmer som She’s The Man på repeat.

I något skede hade vi ett motto som löd: “Vi delar allt och har inga hemligheter för varandra för vi har samma själ”. Vi visste förstås att vi sade det på skoj.

Men vi visste också att vi inte kunde vara mer seriösa.

Vi höll i varandra hårt, hårt och visste att vår vänskap skulle vara evig.

Man har aldrig sådana vänner som man har när man är tonåring.

Och kanske var det just därför vi höll så hårt i varandra. För innerst inne visste vi att också detta var förgängligt.

Jag har inte lika mycket kontakt med mina barndomsvänner idag som jag hade när jag var tretton år, av helt naturliga skäl.

Vi flyttade till olika städer och länder, började studera, jobba. Fick nya människor, nya omvärldar. Vi gled ifrån varandra.

Jag är tacksam över att min barndom och mina tonår blev så galen, sprallig, tokig och trygg tillsammans med mina vänner.

Den vänskap jag fick uppleva då tror jag inte jag kommer att få uppleva igen, för den är verkligen speciell, vänskapen man har i sina tonår.

Det blir aldrig som det var då. Det vet jag.

Men det var underbart. Visst var det fullkomligt underbart.

Foto 2014-06-27 23 35 50.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Helst flera

Jag är född bokslukare.

När jag var barn plöjde jag bland annat igenom Tvillingarna och Kitty-böckerna (ni som vet, ni vet).

Jag minns att jag ofta läste flera böcker samtidigt och hade en slags bokstafett med mig själv.

Den gick till på det sättet att jag kunde läsa ett kapitel ur Tvillingarna #78 Kak-katastrofen (legendarisk bok!) för att sedan läsa ett kapitel ur Kitty och ödeslottets hemlighet och därefter varva med ett kapitel ur boken Hopptävlingen (också Tvillingarna, denna bok nummer 41) och så tillbaka till Kak-katastrofen.

Upprepa.

Jag förstår verkligen inte hur jag kunde hänga med i handlingarna i böckerna men jag minns att jag älskade detta bokrally.

Än idag läser jag flera böcker samtidigt. Jag är alldeles för ivrig med att plöja igenom mina bokhögar för att hålla mig till en bok åt gången. Jag blir rastlös om jag (av någon obegriplig anledning) bara får läsa en bok i gången.

Då sneglar jag bara längtansfullt på alla andra böcker och det tar ändå inte länge innan jag vänstrar med någon ljudbok.

Varför jag helst läser flera böcker samtidigt vet jag faktiskt inte.

Det enda jag vet är att jag älskar böcker och älskar läsning och inte kan sluta läsa. Och tur är det att jag absolut inte behöver sluta.

Förhoppningsvis aldrig någonsin.

2D0B4484-2330-4400-9E69-78FBC3FB7565.jpeg

Hur är det med dig - läser du sn eller flera böcker samtidigt?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alltid något

”Allt” är stängt och vi stannar inne.

Många kanske tror att den här nedstängningen inte nämnvärt påverkar introverta personer, men ack vad den gör. I alla fall påverkar den mig.

Jag saknar mitt bibliotek. Jag saknar mina gruppträningstimmar. Jag saknar att kunna strosa förstrött på stan utan att uppfattas som en illvillig smittspridare och ett hot mot folkhälsan.

Jag saknar att gå på gym utan att skämmas. Jag saknar mitt kontor på jobbet. Jag saknar mina kollegor och vårt kafferum.

Men allt är inte stängt. Allt är inte otillåtet.

Att syssla med musik är inte otillåtet.

Jag och mitt syskonband The Haralds skriver och spelar in nytt material under den här distansperioden. Till exempel.

Det är alltid något.

13381DBE-7571-4318-B524-B670C9A158E5.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket skärm

I en handvändning blev våra liv betydligt mer digitalt.

Jag som aldrig har varit eld och lågor över skärmar i allmänhet har inte helt friktionsfritt anpassat mig till detta sätt att jobba.

Men

med det sagt vill jag också framhålla att jag är oerhört tacksam att ha dessa digitala möjligheter i dessa distanstider.

Att hålla kontakten med vänner, familj och bokklubb (!) är så rikt.

Just det, vi hade bokklubbsträff i veckan och det fungerade hur bra som helst över nätet.

Guld att ha bokklubb.

Mycket skärm numera. Mycket skärm men mycket kärlek!

Några av bokklubbisarna.

Några av bokklubbisarna.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vårt hem — första året

Vi har bott i vårt första egna hem i ett år nu.

Förra året den här tiden hade vi nyss flyttat in och börjat acklimatisera oss till Korsholm, vänja oss med fler rum, mer ytor och stor frihet.

Januari och februarimånad präglades av rensning, planering och inköp av allt från möbler till tapeter. I mitten av mars fick vi nycklarna och började tapetsera.

Den trettionde april, på Samuels födelsedag, hade vi flyttpartaj och började bo i det hem som har blivit vårt.

Det känns som att tiden i som vi har bott här har gått väldigt snabbt. Jag märker att jag ännu kan dra “men vi har ju nyss flyttat”-kortet närhelst jag kommer på något som är ofixat i vårt hem.

Sovrummet är ett praktexempel. Att vi inte har fått upp tavlor och grejer i sovrummet ännu är förstås helt okej, men kan inte längre skyllas på faktumet att vi nyss har flyttat in.

Men jag gillar att vårt hem lever och vi med det. Jag gillar att vi har satt en prägel på vårt hem som känns som vår.

Jag gillar vårt hem, helt enkelt.

Vårt sovrum och färgväggen som jag älskade från första stund. Lampsystemet som vi “bara skulle ha temporärt” hänger kvar ännu ett år senare. Men det är ju lite mysigt att jag släcker Samuels lampa och han släcker min.

Vårt sovrum och färgväggen som jag älskade från första stund. Lampsystemet som vi “bara skulle ha temporärt” hänger kvar ännu ett år senare. Men det är ju lite mysigt att jag släcker Samuels lampa och han släcker min.

Så här såg det ut när vi började tapetsera. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist.

Så här såg det ut när vi började tapetsera. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist.

Och när jag säger att “vi” började tapetsera menar jag att min Samuel och våra fantastiska vänner började tapetsera medan jag förstrött viftade på fötterna och skrollade instagram. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Och när jag säger att “vi” började tapetsera menar jag att min Samuel och våra fantastiska vänner började tapetsera medan jag förstrött viftade på fötterna och skrollade instagram. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Flyttpartaj — it’s a things!

Flyttpartaj — it’s a things!

Min favoritmöbel! Också den väldigt levande. Precis som sig bör.

Min favoritmöbel! Också den väldigt levande. Precis som sig bör.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min lärare

Jag lyssnade på Yle Vega idag.

Vega har en mängd underbara program som jag regelbundet rattar in på. Mina favoritprogram (om än lite i smyg) är programmen där högst vanliga människor får ringa in och uttala sig om något. Folket har rösten, liksom, jag älskar det.

Dagens tema var oerhört intressant.

Temat var nämligen “Min första lärare”.

Jag måste medge att jag endast lyssnade på den första halvtimman av sändningen. Ändå är det anmärkningsvärt.

De som ringde in hade enbart goda berättelser att berätta. Deras möten med sin första lärare var enbart gott, varmt. Jag vet att det också måste finnas berättelser där ute som gör en mörkrädd, men också det talar för samma faktum:

lärare är oerhört viktiga.

Ens första möte med en lärare sätter också tonen för resten av skoltiden. Hur viktigt är det väl inte att detta möte då alltid och helst enbart får vara gott?

Så till alla lärare: ni är så viktiga. Ni gör ett så viktigt jobb. Ni är så värdefulla.

När jag firade att jag hade blivit, just det, lärare. Foto: Ebba Åström

När jag firade att jag hade blivit, just det, lärare. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Din dag

Jag kände dig redan när du skrev din ålder med en initial 1:a.

Du och jag har varit just du och jag under hela tiden som din siffra har börjat med siffran 2.

Det är stort.

Idag firar vi att du har ännu ett nådens år bakom dig, men än viktigare: ett nytt år framför dig.

Idag är din dag. Din och bara din.

Må den bli en fin dag.

Grattis bei!

När vi var somriga och semestrande.

När vi var somriga och semestrande.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som vanligt

Trots undantagstillstånd och all möjlig distans till allt och alla kan jag inte undgå att känna en känsla av… normalitet.

Livet, så som jag har levt det, har fortsatt i rätt lika fotspår som förut.

Visst har många saker förändrats men i stora drag gör jag precis som jag brukar: jobbar, läser, tränar, äter, sover.

Och det är rikt, att kunna uppleva att mitt liv i allt detta kaos ändå känns bekant, tryggt och vanligt på något vis.

ECF9A789-6203-4F39-8404-63138B8BA69C.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En tanke, en fredagsstädning

Jag putsar köksdörrarna med något som närmast kan liknas vid frenesi.

Att se smutsen försvinna på bara några enstaka gnugg är oerhört tillfredsställande och ger mig en oroväckande njutning. Äntligen något konkret.

Det här jobbet är ensamt också i icke-beredskapstillstånd och än mer nu, förstås.

Dessutom är jag i en läsperiod för tillfället. Jag satsar på mycket input men det blir inte lika mycket output. Med andra ord: det syns inte svart på vitt att jag gör något (oerhört irriterande för en som älskar att kryssa i to do-listor).

Jag vet att det är en stor del av det här jobbet: att lära sig att hantera tillfällen av skenbar stagnation, hantera ovisshet, stå ut med motstånd.

Jag vet det, men det går inte så jättebra för tillfället, känns det som.

Allt detta tänker jag när jag tvättar köksdörrarna under vår fredagsstädning. Iklädd min favorit hemma t-tröja med texten “Life is a point of view”.

Jag påminner mig om att även detta handlar om perspektiv, att jag kan välja att se på min jobbvecka på ett negativt sätt.

Eller

så kan jag tänka att jag har gjort mitt bästa med tanke på dessa extraordinära omständigheterna.

Det här är min första vecka på jobb i detta undantagstillstånd, vi har aldrig haft en vardag som den vi har just nu, jag har aldrig jobbat hemifrån fem dagar i sträck förut.

Kanske jag kan välja att tänka på den här veckan på det sättet istället.

Jag tror bestämt att jag väljer att göra det.

IMG_0668.jpg

Jag önskar dig ett fint veckoslut!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Glimtar

Distansjobb och socialdistans och all slags distans går väl helt okej.

Vi jobbar på. Får lite breakdowns ibland men turas om med att få dem och peppar varandra, reser oss alltid.

Höjdpunkten på dagen är solskenspromenaden. Veckans bästa är veckohandlingen.

Vi lär oss att vi ständigt omges av hoppfulla ljusglimtar. Flyktiga stunder av glädje, tacksamhet i allt kaos.

Vi övar oss hela tiden att ta till vara på dessa glimtar, att nöja oss med dem och förstå att så här är livet nu. Vi kanske inte kan göra allt det där som vi vanligtvis kunde, men vi kan göra något.

Och vi försöker komma ihåg att något, är oerhört bra trots allt.

En underbar ljusglimt. Syrrans katt Olivierchi.

En underbar ljusglimt. Syrrans katt Olivierchi.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.