Jag putsar köksdörrarna med något som närmast kan liknas vid frenesi.
Att se smutsen försvinna på bara några enstaka gnugg är oerhört tillfredsställande och ger mig en oroväckande njutning. Äntligen något konkret.
Det här jobbet är ensamt också i icke-beredskapstillstånd och än mer nu, förstås.
Dessutom är jag i en läsperiod för tillfället. Jag satsar på mycket input men det blir inte lika mycket output. Med andra ord: det syns inte svart på vitt att jag gör något (oerhört irriterande för en som älskar att kryssa i to do-listor).
Jag vet att det är en stor del av det här jobbet: att lära sig att hantera tillfällen av skenbar stagnation, hantera ovisshet, stå ut med motstånd.
Jag vet det, men det går inte så jättebra för tillfället, känns det som.
Allt detta tänker jag när jag tvättar köksdörrarna under vår fredagsstädning. Iklädd min favorit hemma t-tröja med texten “Life is a point of view”.
Jag påminner mig om att även detta handlar om perspektiv, att jag kan välja att se på min jobbvecka på ett negativt sätt.
Eller
så kan jag tänka att jag har gjort mitt bästa med tanke på dessa extraordinära omständigheterna.
Det här är min första vecka på jobb i detta undantagstillstånd, vi har aldrig haft en vardag som den vi har just nu, jag har aldrig jobbat hemifrån fem dagar i sträck förut.
Kanske jag kan välja att tänka på den här veckan på det sättet istället.
Jag tror bestämt att jag väljer att göra det.
