Hur har din dag varit?

Vi vill ju få kontakt varje dag. Min Samuel och jag.

Men ibland känns det som att ett “hur har din dag varit” är den mest platta och intetsägande frågan någonsin. Svaret på den frågan landar ju sist och slutligen på ett “bra” eller “dålig” eller ännu oftare någonstans där mitt emellan.

Så vi har börjat variera oss och istället ägna bilfärden hem efter arbetsdagen åt att fråga varandra tre stycken alldeles nytänkande, udda frågor.

Som:

Vilken är den bästa smaken du har upplevt idag?

Vilken var dagens bästa insikt?

När skrattade du som hjärtligast idag?

Vad var det bästa du har sett idag?

När har du känt dig som snyggast idag?

Vilken var dagens höjdpunkt?

Vilket är dagens ord?

När har du upplevt flow idag?

Ni märker ju: endast kreativiteten kan stoppa en, om ens det.

Det här är bra av så många anledningar. Dels tvingar det en att fundera på kluriga, roliga frågor att ställa. Dels får det en att reflektera över sin dag på ett annorlunda sätt — inte bara huruvida den var bra, dålig eller medelmåttig.

Fastän frågorna är annorlunda så får man ändå en känsla för hur sin partners dag har varit, men utan att det blir slentrianmässigt korsförhör.

Och så är det ju bara sjukt kul.

Pröva själv!

Du och jag, bei.

Optimism, ett försök

Det har varit en regnig dag.

Jag har varit seg i hjärnan, trött i kroppen och haft ett humör som bäst kan beskrivas med det mångsidiga begreppet flä (read all about it i Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms bok #ZOO! Hjärtattack).

Därför måste jag forcera mitt humör att vända, om ens lite, och vad är väl bättre än att ta en lista till hjälp.

Den här hämtade jag från Blogglistor.

Den positiva listan

Två positiva saker om mig själv
Jag är bra på att minnas sådant som människor säger att de vill ha, för att sedan ge just det till dem i gåva. Jag är också väldigt bra på att inspirera människor.

Två positiva minnen
Ett fint minne är när jag besökte Wonderland, ett nöjesfält i Toronto, tillsammans med min familj och åkte karuseller dagen lång. Min möhippa — galet rolig dag där jag fick vara “Mindy Joy Superstar” för en dag: åka limousine, uppträda inför en massa människor och leva ett flott liv i hybris utan en tillstymmelse till ont samvete.

Två positiva favoriter i hemmet
Min bokhylla — jag går av den är så ljuv. Så gillar jag också färgen på vår sovrumsvägg, särskilt i kombination med vår säng och min Componibili.

Två positiva favoritintressen
Träning, helst pulshöjande muskelkondition i takt (!) till bra musik. Musik, både att sjunga och spela. Läsning, förstås, men det är mer av en livsstil framom ett intresse.

Två positiva saker med min kropp som jag är nöjd med
Jag är nöjd med mina ögonfransar och mitt hår. Ugh, jag märker hur motigt det är att ge beröm å det kroppsliga.

Två positiva tryggheter
Min Samuel och min tro.

Utan gränser

Har vi inte alla erfarenheter av att vi har gett mer än vad vi har fått.

Ibland är det här en situationsbunden engångsföreteelse. Andra gånger är det särskilt förknippat med en viss verksamhet eller en viss person. Sällan, men likväl ibland, går det till och med att tala om ett systematiskt utnyttjande.

Det osjälviska tjänandet är i sig inget dåligt.

Nej, det västerländska tankesättet går ju ut på att vi ska hjälpa varandra, och det syns tydligt i och med talkoarbete och ti arbeit ilag-andan (och i Gambämark). I grund och botten tror jag att de flesta av oss kan hålla med om att det här är en dygd, något eftersträvansvärt.

Men givetvis måste det tjänandet och hjälpsamheten ske inom rimliga gränser. Och var de här gränserna ligger är för mig ännu lite av ett mysterium som jag ständigt utforskar.

Några tydliga svar har jag ännu inte. Men en sak har jag förstått: hjälpsamhet utan gränser är ingen dygd.

Det är bara ett effektivt sätt att alldeles för snabbt trötta ut sig själv på. Och en trött tjänare är inte en särskilt effektiv eller hjälpsam tjänare.

Länge har jag tampats med tankar om att vårda mig själv är själviskt. Tankar om att säga nej är fel och att rama in min ork och värna om dess integritet är förkastligt.

I början av året var jag tvungen att kraftigt revidera mitt sätt att se på gränser och tjänande i förhållande till mig själv. Fyra månader senare inser jag att jag så småningom har ändra uppfattning.

Gränser är inte av ondo. Men ett liv utan gränser kan vara det.

Foto: Ebba Åström, så klart

Vem vill väl inte

Vill du komma på läsningsdejt?

Frågade min goda vän mig. Och jag var inte sen med att svara. Svaret blev givetvis ett rungande ja och jag var hemma hos henne inom femton minuter.

Vänner är bra av så väldigt många orsaker.

En av mina favoritorsaker är att man med vänner kan göra saker som man vanligtvis gör ensam, men tillsammans. Som att läsa. Som att vara trött. Som att ligga på soffan i ett halvsovande-halvtkikande-på-Netflix-läge.

Det mesta, jag vill drista mig till att säga att nästan allt, är roligare när man gör det tillsammans. Och helt ärligt: vem vill väl inte gå på läsningsdejt?

Idag är jag alltså tacksam för vänner att chilla med
(och paniklåna Bearnaise-sås av. The struggle is real).

Vänner. Några på bild, många bortom bilden. Alla lika dyrbara för mig.

Farlig förändring

Mina tankar rör sig mycket inom territoriet förändring.

Kanske är det våren som varje dag märkbart förändrar min omgivning, som får mig att tänka i dessa banor. Kanske är det någon fas jag är i just nu. Jag vet inte.

Men där rör sig mina tankar just nu. Där finner du mig just nu. I förändringens landskap.

Jag behöver bara se mig själv i spegeln för att inse hur mycket jag har förändrats under de senaste åren.

Min självinsikt har blivit djupare och min tillit till min egen förmåga har mognat. Jag har gått från att ha tid och tjänster som kärleksspråk, till att nu kommunicera kärlek i form av gåvor och ord.

Jag har blivit markant bättre på att spela piano och ständigt utvecklar jag min förmåga att uttrycka mig i skrift. Min finska har förbättrats med åren och jag har börjat utmana mig själv mer när jag tränar.

Jag har blivit mer temperamentsfull och fått kortare stubin (en tämligen oroväckande utveckling). Jag har blivit bättre på att köra bil.

Mycket är förstås sig likt; mitt intresse för litteratur, mitt relativt långa hår, min förkärlek för kaffe, salmiak och ordvitsar står kvar. Kanske för alltid. Kanske inte.

Länge, länge var jag rädd förändring. Skydde förändring som pesten.

Nu vet jag bättre.

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Rus av lycka

Det började som ett litet pirr i hjärtgropen. En känsla av fjärilar i magen.

Det eskalerade snabbt och exploderade till något som jag finner bästa att beskriva som ett lyckorus. Som en färgglad raket i hela mitt väsen.

En känsla av fullkomlig tacksamhet över det liv som är mitt. Att mitt liv blev precis som det blev, är precis som det är. Fullkomligt i sin ofullkomlighet. Bara mitt, bara mitt.

Till min natur är jag en positiv och förnöjd människa. Jag behöver inte mycket för att känna mig tillfreds och med glad i min tillvaro. Ändå var det här ruset av lycka något utöver den dagliga lyckan och glädjen. Det var mer.

Någon enstaka gång har jag upplevt ett lyckorus tidigare.

Och varje gång blir jag golvad av tacksamhet.

Skonad från livet

Jag, tillsammans med många andra, har ofta fått höra att det är bättre att förvänta sig litet, så blir man inte besviken.

En väldigt mänsklig tanke som inte alls är dum egentligen. Vår, får jag kalla det, oförväntan blir en slags buffert, en bubbelplast, runtom oss som förhoppningsvis dämpar livets hårda stötar och gör oss mera smärttåliga.

Det är alltså inte alls en så dum tanke.

Men det sättet att tänka innebär också att vi på något sätt hela tiden förväntar oss, i alla fall förbereder oss för, smärta.

Och då plötsligt är tanken inte alls lika lockande längre.

För om vi lever våra liv, alltjämt bara väntande på nästa knytnävsslag, tycker jag att vi kan fråga oss om vi alls lever. Om vi lever våra liv i ständig mental krisberedskap — går det ens att tala om ett liv? Eller åtminstone ett gott liv?

Kanske.

Foto: Ebba Åström

Men inte för mig.

Jag vill inte missunna mig själv glädje fastän jag vet att den kan vara flyktig. Jag vill inte sluta hoppas, bara för att det alltid finns en risk att jag blir besviken. Jag vill inte leva ett halvt liv bara för att minimera min träffyta inför livets nyckfulla kast.

Nej, jag vill tillåta mig att uppleva alla känslor, dalar och toppar i det som kallas livet. För det är just det som är livet.

Och ingen enda är skonad från livets nycker. Ingen enda.

Men det ser jag ändå inte som en orsak att sätta mina känslor på mute. Eller som fantastiska Elisabeth Ehrnrooth så kärnfullt uttryckte det:

“But I won’t apologize
for the
size of my heart”

— Elisabeth Ehrnrooth "Where does the love go"

Som du har förändrat mig

Man blir som man umgås, sägs det.

Jag kan inte annat än hålla med.

Vi har varit tillsammans så pass länge nu, min Samuel och jag, att jag har svårt att över huvud taget minnas den Mindy jag var innan oss.

För det är sant, att jag har förändrats mycket. Och det är också sant att en stor del, dock inte enbart, är på grund av vår relation. Vår relation som jag värdesätter så, så högt.

Jag har samlat mina tankar, och vill här skriva ett inlägg om på vilka sätt faktumet vi har förändrat mig.

Mitt sätt att tala.
Jag har aldrig talat fullständig standardsvenska, men jag har aldrig heller pratat så mycket dialekt sen jag började umgås med Sam.

Ord och uttryck som jag aldrig hade hört, ännu mindre använt mig av, förut har smugit sig in i min vokabulär under åren, och nu är uttryck som “Jag har varit med när hararna har pruppat”, “snurro” (i bemärkelsen båtmotor) och interjektionen eller svordomen "ferrgan!” standardfraser.

Min humor
Jag hade en fantastisk humor redan innan jag träffade Samuel, och nu är den väl bara ännu mer superb! Nånej. Men visst har jag med åren anammat en humor som är mer lik Samuels.

Om jag skulle beskriva den skulle det väl vara en ganska öppenhjärtig radio pleppo-humor med en stor gnutta självironi. Men för att vara rättvis tror jag att jag har påverkat Samuels humor mer — han börjar nästan närma sig mina nivåer då det gäller ordvitsar och språklig kreativitet.

Min frispråkighet
Jag har alltid varit en person som vill att alla ska vara nöjda. Det har gjort att jag inte alltid har velat säga min åsikt i rädsla för att den är avvikande eller sårande. Samuel har däremot peppat och pushat mig till att utveckla den här förmågan och idag är jag tusenfalt bättre på det än innan vi träffades.

Mitt intresse för Game of Thrones
Jag hade knappt hört om serien förrän Samuel fick mig att se på den med honom. Och det är jag ju väldigt glad för!

Mina konsumtionsvanor
Tidigare följde jag ordspråket “billig å braa” och köpte klädesplagg och varor utifrån det tankesättet. Men med en ekonom till man lärde jag mig däremot att det ibland, kanske till och med oftast, lönar sig att investera dyrt en gång för att produkten ska hålla längre. Inte illa livsvisdom!

Min förmåga att skryta på mig själv
Jag är uppvuxen i Karleby, och med all respekt och kärlek till min hemstad tror jag starkt att det är jantelagens högsäte. Att säga något så banalt som “Jag är stolt över mig själv” är ord som jag inte yttrade förrän i tjugoårsåldern. Och det är mycket tack vare Samuel.

Mitt sätt att se på social interaktion
Min Samuel är en mästare på att lära känna nya människor och på att småprata med folk. Han har lärt mig mycket om människointeraktion, samspel och samarbete. Och det intressanta är att han lär mig det här helt enkelt genom att vara sig själv. Det beundrar jag honom för!

Mina snowboardskills
Jag åkte snowboard innan jag träffade honom, men med hans många tips och våra resor till Lappland har jag definitivt lärt mig en hel del och blivit mycket bättre på att åka. Hur mycket skills vi kan tala om är ändå förhandlingsbart.

Mitt intresse för matlagning
Samuel är en riktig matgeek (dock inte den riktiga Matgeeken) och älskar häftiga grejer i köksväg. Han har bland annat introducerat fenomenen sous vidé och sauteuse till vårt köksförråd och min vokabulär. Idag använder vi bägge flitigt och det är både kul och intressant!

Min förmåga att stå på mig
Jag vet inte hur många gånger Samuel har haft en pepptalk med mig när jag har velat säga nej eller säga ifrån men inte vågat. Vi har fört många, långa diskussioner om det här och trots att jag ännu har mycket att lära mig har jag kommit långt.

Jag tror det är oundivkligt att våra relationer formar oss men så länge det är till det bättre är det gott.

På vilket sätt har ditt parförhållande eller dina vänskapsrelationer förändrat dig?

Min konstvärk

Jag har inte hållit i en pensel på nio år.

Och inte ens då gjorde jag det med särskilt stor glädje. Nej, redan i tidig ålder märkte jag att det där med att rita och måla inte hör till mina starkaste sidor.

Så vad gjorde jag med denna lärdom?

Jo, det enda rimliga för en finländare som är slav under jantelagen och ligger under de berömliga prestationernas-ok. Jag gjorde ungefär det enda jag inte borde göra: alltså att undvika allt som har med producerandet av konst att göra, under hela mitt vuxna liv.

Och som en följd av det har jag drabbats av något som jag vill kalla för konstvärk.

En nästan påtaglig, fysik smärta av ångest närhelst jag ska producera något “konstnärligt” som inte innefattar musik, dans eller skrivande utan istället en kritvit canvas, penna, pensel och målfärg.

Konstvärk är ordet.

Tills igår.

Då jag, i all välmening, utsattes för tvång och påtryckningar av min goda vänner som vet allt om min konstvärk. Men som gjorde det enda rätta och sade att jag inte fick balla ur.

Och jag ballade inte ur. Istället gjorde jag det här:

Trots att jag inte anser mig kunna producera konst har jag ändå ett öga för det. Och jag ser ju att det här inte är något att hänga på väggen.

Och säkert är det också vad många av er, mina läsare, ser.

Men det ni inte ser är den tröskel som jag steg över när jag åstadkom det här. Det mentala berg jag besteg, det motstånd jag mötte och den kamp jag stred för att producera det här. Och när jag väl gjorde det kändes det bara oerhört befriande och förlösande, som en känsla av fullkomlig flow.

Och det kanske inte betyder mycket.
Det betyder bara allt.

Mycket mer liv

Nu är jag en blödig själ som alldeles säkert är jävig i min bedömning.

Men jag måste bara säga: jag tycker att det är bland det vackraste jag vet att på riktigt dela det som kallas livet, med goda människor.

Det här har slagit mig hårt, i stil med en flygel i pannloben, under de senaste veckorna som jag till stor del har haft förmånen att få spendera i goda vänners lag.

Jag har fått dela glädjen över ett alldeles eget hem och en efterlängtad semester med mina vänner. Och pirret i magen över att få höra spännande nyheter om avslutade kapitel och påbörjade nya sådana.

Likaså,
har jag delat oro och smärta med de som kämpar. Men hoppet växer starkare när man är fler. Den måste göra det. Jag vill envist, envist tro det.

Allt är så mycket … mer — när det delas. Mycket starkare, skörare, sårbarare.

Och bra mycket bättre.

Min familj. Påsken 2018.