Som så många gånger förut

Jag söker mig till det där hörnet i den där byggnaden, som hör till de byggnader jag känner mig som mest hemma i. Jag sätter mig i den där stolen som jag så ofta satt i, när jag långsamt väntade på skjutsen hem till Rödsö. Mina ögon faller på de enorma glasfönstren, som jag alltid sett på med ömsom förundran, ömsom ångest vid tanken på den stackare som måste tvätta dem och hålla dem rena. Det höga, välvda taket och de bastanta stenväggarna gör att varenda röst resonerar i en härlig, om än för byggnaden inte så ändamålsenlig, akustik. Jag frestas att undslippa mig ett litet "hoohoo" för att tala med mitt eko.

Precis i en av de där stolarna i den där byggnaden sitter jag idag, som jag satt då. Då läste jag OKEJ och andra tonårsmagasin. Nu läser jag en finlandssvensk roman. Men i övrigt är allt som förut:

Ett barn vandrar planlöst, eller kanske snarare fascinerat och äventyrslystet, bland bokhyllorna. Dennes mamma ropar på barnet med det där lilla kvävda ropet som är det enda anständiga ropet i ett bibliotek. Tonårspojken i stolen bredvid mig har kanske inte samma uppfattning om bibliotekets oskrivna, eller högst troligen väldigt explicit utskrivna regler, om att ge läsro och respektera med tystnad. Nej, för hans telefonspel blippar, tjuter och glimmar till när han vinner. Ibland suckar han, ackompanjerad av ett dystert mollackord, då går det dåligt. Jag skulle kunna irritera mig på det, men jag väljer att inte göra det. För trots att det är ett störningsmoment så hör det också till. Han hör till. Alla hör till här. 

Och barnet tjuter till av förtjusning vid åsynen av en spännande bok. Mamman hyssjar på avstånd, men varför dämpa barnets förtjusning över litteraturen, undrar jag. I de flesta fall dämpas läslusten för alldeles för många barn, alldeles för fort i alla fall. Jag säger: låt dem förtjusas - och det högljutt - så länge de kan. Sen fortsätter jag läsa.

En julhälsning

Jag tror att jag aldrig kommer att inte  vara excited och ivrig äver julen. Då jag var mindre trodde jag att det skulle komma en tid då jag inte brydde mig så mycket om julen, och inte alls väntade med förtjusning på den tjugofjärde december. Den dagen har inte alls kommit än. 

I år firar vi jul med familj och släkt uppe i norr. Det blev en vit jul och en solig julafton och det gläder min vintertrötta själ.

Jag önskar dig, kära läsare, en varm och välsignad jul! KRAM

Så mörk är natten

Nu är det förbi, kära vänner. Nu närmar vi oss ljusare dagar. Vad hoppfullt det är! Jag tycker att vi nordbor borde ha en ljusfest för att uppmärksamma att de mörkaste månaderna är förbi och att varje dag blir längre och längre, för usch vad mörkret har varit mörkt i år. Men NU svänger det! 

En av Vasas vackraste byggnader i dagens solsken.

Här städar vi upp för julen och har inhandlat de sista klapparna (jag har aldrig varit så sent ute som i år!). Så småningom ska vi styra kosan norrut och fira jul med familj och släkt. Det blev bara ett kort hej idag, men redan imorgon dyker jag upp med lite tips på julläsning!

Allt jag inte ska

Tomas Sjödins granne frågade honom: "Vad ska du inte göra under semestern?". 

Och jag tycker att det är en skön härlig inställning till livet i allmänhet och ledighet i synnerhet. Livet kretsar mycket kring prestationer. Ibland så till den grad att också den tid som borde vara tillägnad vila, återhämtning och lugn lätt blir ett enda bockande av den aldrig sinande to-do listan. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, för att vila är också att göra annat, men huvudsaken med en ledighet är väl ändå just det. Ledigheten. 

Idag tog jag jullov. Det är länge sedan jag har haft jullov. Nå, ett riktigt fullblodat jullov blir det inte i år heller för jag ska/borde/kan/måste skriva på min avhandling så att den blir skriven. Men jag klagar inte alls, faktiskt, för det är otroligt roligt att skriva gradu (det hade jag inte trott att jag skulle säga i höstas). Och jag är inte alls sarkastisk! 

Lite ska jag alltså studera.
Men det är mycket jag inte ska.

Jag ska inte stiga upp 6:30. 
Jag ska inte vara omotionerad.
Jag ska inte trängas på stan med en massa andra sista-minutens-julklappshandlare.
Jag ska inte sitta flera timmar vi en skärm.
Jag ska inte gå och lägga mig klockan 22 (vilt!)
Jag ska inte låta böcker vara olästa.
Jag ska inte undvika biblioteket (ja, jag har varit tvungen att göra det för jag lämnar alltid stället med ett dussin böcker som jag får bråttom att läsa. Men nu blir det mindre av bråttom och mer av tid att läsa!)

Jag ska inte heller låta bloggen stå orörd, så kika in här nu under julen för nu blir det flitigare uppdateringar! 

Jag ska spendera mer tid med den här julpojken ❤

Vad ska du inte göra under julen?

Ja tack, mera mera

Jag är alldeles svältfödd på goda nyheter i massmedia. Å ena sidan förstår jag ju att goda nyheter sällan får lika mycket uppståndelse som de dåliga. De har helt enkelt inte nyhetsvärdet. Men å andra sidan är det vara betungande att endast läsa om förödelse, våld och mörker. 

Därför blev jag varm i hjärtat av att läsa om 14 ljusglimtar från 2017 i gårdagens ÖT (och VBL. Mera sådant.

På instagram följer jag ett konto med namnet tanksgoodnews, vars innehåll endast består av solskensberättelser och nyheter som ofta rör mig till tårar. Obs obs! Glädjetårar!

Det vore inte rimligt eller realistiskt att kräva att massmedia endast skulle lyfta fram goda nyheter. Att i envist önsketänkande blunda för verkligheten är inte heller att föredra. Men däremot tror jag på att öppna upp ögonen för den goda, fina och minst lika verkliga verklighet. Och inte kanske bara öppna upp ögonen för det, utan fram för allt vara tacksam och glad för det. 

Du fortsätter som om ingenting har hänt

Idag är jag på besök i Åbo, mitt ex (staden, alltså). Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det ligger något vemodigt i den här pulserande, anrika staden. Jag antar att det är så med städer som lämnas bakom, som flyttas ifrån, som för evigt blir en stad förknippad med en viss era. 

Så är det med Åbo för min del. Den kommer för alltid vara min studiestad. En fin sådan. För jag är alltid glad att återvända. Jag är glad att Åbo för mig förknippas med något positivt och fint. Och jag är tacksam för att jag lämnade staden i vemod och en känsla av saknad. Jag är glad att jag var tvungen att svälja klumpen i halsgropen när jag lämnade, för jag kunde lika gärna ha flytt, driven av känslor av olust, obehag eller till och med rädsla. Jag är glad att jag tog tid på mig att ta farväl av staden, för jag kunde lika gärna ha lämnat den abrupt och utan ett propert avsked. 

Åbo för mig lämnade en god eftersmak. Det var en fin tid. Men precis just den tempusformen. För jag tror på tidsbundna kontrakt. Jag tror på att vissa saker, inte alls alla men många, får spela en viktig roll i ens liv under en specifik tidpunkt. Men jag tror inte på att dra ut på något, vars bäst före datum för länge sedan har gått ut.

Alltid när jag kommer tillbaka har staden förändrats. Staden, exakt så som jag minns den ändrar form och färg och innehåll, och jag ändras också. Och det är något skönt och tacksamt i det; (med risk för att låta som en person med storhetsvansinne) att staden fortsätter att rulla också utan min närvaro.

Två vackra platser i mitt Åbo.

Det var dags att gå vidare

För ett år sedan hade jag och min Samuel flyttstress. Inte så mycket för att vi skulle packa ner hela vårt hem, inte heller så mycket för att vi skulle få in alla grejer i en liten paketbil och köra upp allt på en gång; 337 kilometer i mörker och ruskigt snöoväder. 

Men däremot väldigt mycket för att vi inte hade någonstans att flytta våra grejer. Vi hade inte fått napp på någon lägenhet och utsikterna var inte goda. Att säga att vi var modfällda är ingen överdrift.

Det löste sig, som tur. Och vi hittade ett hus som senare blev ett hem. Vårt hem.

Och jag är än idag alldeles rörd och tacksam över all den hjälp som mina vasavänner visade. Sprang på lägenhetsvisningar, ringde och meddelade, hjälpte till med att packa upp, flytta, bära, tömma. Fantastiskt att ha såna vänner. ❤

Den sista bilden från vår lägenhet. Nästan allting annat var nerpackat men jag kunde inte förmå mig själv att packa ner den här ensamma nejlikan. 

När jag inte

Jag skrev för några inlägg sedan om hur min "nya" vardag än så länge ganska långt består av ett trevande. Jag balanserar det nya jobbet med danslärarjobb, avhandlingsskrivande, smågruppsaktiviteter, bloggande och motion. Men när jag inte gör något av följande, vad gör jag då?

Pysslar med min Bujo. Ja min bullet journal uppfyller många syften. Inte bara underlättar den min vardag, utan den hjälper mig också att slappna av. Det är så rogivande att sitta och rita små krumelurer, eller träna på hand lettering eller annat. 

Spelar sällskasspel. Jag är en tokig brädspelare. Eller egentligen frågesportspelare. På bilden ovan spelar jag och Samuel rummikub, ett superroligt och lätt-att-lära-sig-spel som närmast kan beskrivas som alfapet men med siffror. Alfapet är för övrigt ett spel som jag saknar, i ordets två betydelser, i mitt spelsortiment *julklappstips*. Ja och så äter jag lakrits/salmiak/choklad.

Myser. Nej jag skojar inte; en stor del av mina kvällar går att mysa. Jag gillar, och behöver, slappna av om kvällarna och gör det bäst genom att fixa kvällsmål, tända ett ljus eller tio, läsa en bok eller se på en serie. Ovan en bild från vår söndagsmorgon med rågbröd och Sunes jul.

Promenerar. Jag tycker det är alldeles oförskämt skönt att gå på promenad. En promenad uppfyller så många funktioner, och alla problem blir alltid lite bättre efter en tur i det friska!

Vad gör du när du inte gör allt det där som hör vardagen till?

Och jag andas ut

Ibland kommer fredagar mer lägligt än andra gånger. Som den här veckan.

Jag skickade in min avhandling för handledning igår, så idag har jag haft hela dagen på mig att städa, julpynta (med det lilla julpynt som hittas i vårt hushåll), rensa kaffekokaren (gör det oftare människor, fy bubblan vad obehagligt det är!) och handla i lugn och ro. Härligt med såna här mellandagar - inte riktigt vardag men inte heller veckoslut. 

Idag har vi lite oförhappandes (fantastiskt ord det där) snubblat in i decembermånad. Och jag har fått öppna den första luckan i min Dermosil kalender, och min Samuel fick dricka sin första slurk av kaffet gjort på kaffe från kaffekalendern (många kaffen i samma mening). (Jag måste sluta överanvända paranteser). 

Jag tror det är ett säkert, och fint, ålderstecken att jag nästan alltjämt går i inneskor, även hemma. De här är mina favoriter, världens skönaste och mjukaste. 

Bild från ett år tillbaka, december 2016. 

Ha ett fint veckoslut, läsare!

Bara en stund till

Jag vet inte om jag har drabbats av någon form av anti-kaamos-trötthet, kaamos pigghet, om du så vill. Eller om jag sympativakar med alla småbarnsföräldrar som jag vet att är vakna om småtimmarna, precis som jag. Hur som helst har min kropp på sistone tyckt att det är alldeles rimligt att vakna och vara hur pigg som helst redan en 3-tiden på natten. Att fånga John Blund efter det är absolut omöjligt. 

Så vad gör jag istället? Ja, du vet jag gör koreografier, planerar vilka böcker jag ska läsa till näst, funderar på julklappsbestyr, tänker om vi borde möblera om i lägenheten, ägnar en tanke eller fem åt jobbrelaterade ärenden eller bara ligger och rullar tummarna. 

Men nu när klockan ändå visar en rimlig tid. Då skenet från fler än ett par billyktor per timme mönstras på våra sovrumsväggar, då tycker jag det är rimligt att stiga upp, koka det färskmalda kaffet från min favoritshop i Vasa, tända lite ljus och börja dagen sådär alldeles sakteliga. Och när jag väl är så här långt önskar jag att tiden kunde gå lika långsamt som den gör om vargtimmen.

När jag väl är så här långt önskar jag att jag kunde få dröja, bara en liten stund till.

Jag önskar er en skön tisdag, kära läsare.