Medvetandeström

Det tar en tid att anpassa sig till ett nytt tempo. Ett nytt livsskede, rentav. Jag har ju som nämnt börjar jobba och än så länge är det ett trevande; det där med att få jobb, avhandling, danslärarjobb, fritid och hushåll att gå ihop. 

Inte så att det nödvändigtvis är stressigt eller svårt. Men det är ett trevande. Ett blivande, kan man väl säga. Det är orsaken till att bloggen ibland inte uppdateras varje dag fastän det är mitt mål, men jag hoppas ni låter mig treva ett tag.

Vi skaffade en ny TV igår. Och TV:ns storlek till följd var vi tvungna att skaffa ett nytt tv-bord. Det i sig skapade en mängd ringar på vattnet och igårkväll fanns inte en enda ledig yta, då alla byrålådor, skåp och skrubbar var tömda i väntan på att bli rensade och organiserade. Klockan 23:00 ville jag helst göra det här:

Discover & share this Messy Room GIF with everyone you know. GIPHY is how you search, share, discover, and create GIFs.

GIF från giphy.com.

Vi köpte tvn på black friday. En del av mig är trotsig och i passiv protest mot kommersiella konsumtionsdagar som just black friday. Jag ogillar köphetsen, hypen och hur galna folk blir kring liknande dagar. Å andra sidan är jag medveten om att man faktiskt kan göra ordentliga fynd på de här dagarna. Det gjorde i alla fall Samuel och jag. Vår trotjänare till TV fick äntligen gå i pension och vi välkomnade en ny TV. Idag, på lördagen efter black friday, är priset redan uppe med 600 € mer. Om det inte är ett fynd så vet jag inte.

Och välbehövliga kängor åt tanten själv. Det var ett rejält kap och uppfyllde mina samtliga kriterier: konjaksfärgade snörskor med dragkedja, ingen klack och inte för högt skaft. Och ett visst pristak förstås. Av en ren slump stövlade jag in i en butik och praktiskt taget snubblade över de här godingarna. Så som sagt, jag är tudelad då de kommer till konsumtionsdagar.

Nedslag i telefonbilder

Mitt telefonminne är ständigt fullt vilket gör att jag med jämna mellanrum är tvungen att gå igenom bilder och övrigt, i jakt på sådant som går att radera eller flytta över till en extern hårddisk. Innan jag gör det vill jag dela med mig av några godbitar ur mitt bildflöde på telefonen.

Bild från februari 2016. Vårt fadderbarn Sibel och jag på hennes dop i februari 2016. Hennes fina mors blogg hittar ni här.

Bild från mars 2016. Samuels lyxmorgonmål-på-säng. Skulle inte sitta fel imorgon.

Bild från juni 2016. Idyllen ja. Min pappas mästerverk. Gäststugan torpet i sommarsken

Bild från november 2016. Obligatorisk flygplansbild. Vi flög från Åbo till Vuokatti. Att se solen efter veckor av kaamosmörker var ett välbehövligt underverk.

Bild från Åbo, december 2016. Någon vecka innan vi flyttade. Jag minns hur nostalgisk och vemodig jag kände mig i det här skedet av åboslutspurten.

Bild från december 2016. Vi "spelade sällskapsspel" i Torpet, mina syskon, svägerskan, Samuel och jag. I verkligheten skrattade vi ihjäl oss medan vi planerade hur vår mors juluppdrag. I 19 år har hon planerat juluppdrag åt oss på julaftonsmorgon, nu var det ombytta roller. Mer om det i ett inlägg i december!

Bild från december 2016. Min Samuel och jag på väg på ugly sweater party!

Bild från december 2016. Min sista KDC show. Hjärtesorg och översvallande tacksamhet.

Bild från april 2017. Mina syskon, ingifta och jag klädde ut oss till sjukvårdspersonal på påsk. Vi reste runt i ambulansen (mina föräldrars amerikanska minivan) och underhöll nära och kära. Allt sådant tokigt med de här typerna.

Bild från mars 2017. Att jag får dela allt det här med honom. ❤

Alldeles försjunken

Jag har en förmåga att alldeles uppslukas av diverse teman som råkar intressera mig eller råkar ligga för handen. Jag kan helt och hållet försjunka i en bok, ett pussel, pyssel eller något annat som upptar min uppmärksamhet.

Och jag minns första gången jag i psykologikursen i gymnasiet hörde om flow. Plötsligt fick jag ett ord för det där jag tidigare hade så svårt att beskriva, som jag knappt förstod och som på ett sätt skrämde mig. 

Det är väl en förmåga på gott och ont. Jag som har hungerskänslor lika punktliga som tians nyheter, kan totalt försumma matintaget under en hel kväll när jag väl är inne i något projekt. Jag kan ibland så grotta ner mig i läsningen av en bok, att jag totalt glömmer bort andra viktiga saker som att hämta postpaket, lämna tillbaka bibbaböcker eller ringa det där samtalet.

Just nu är jag försjunken i att pyssla rekvisita till dans-julshowerna. Det finländska spelet Afrikans stjärna är temat för en av dansgrupperna, och jag är förstås all-in med handgjord spelplan, tärning i XXL-format och spelbrickor. Gradun ja, den är en bisak.

Det är som sagt på gott och ont det där med flow.

Mindy Joy - försjunken i vad som helst sen 1994.

Mindy avslöjar

Jag ville bara slänga in ett kort inlägg den här tisdagen. Jag har en spännande ny tid i mitt liv, en dröm som jag har haft så länge jag har studerat på universitetsnivå. Det känns alldeles galet hur pusselbitar kan falla på plats, nästan helt och hållet utan min påverkan. 

Jag har alltså fått ett jobb som jag länge har drömt om. Min titel just nu är forskningsbiträde, och det innebär att jag kommer att få göra ett och annat i diverse projekt. Det är alldeles hejdlöst roligt att få se den här sidan av univärlden. Det är verkligen ett #goals jobb för mig.

Ett stycke pinfärskt och ivrigt forskninsbiträde nedan!

Mitt i livet

Om mina studier i litteraturvetenskap har lärt mig någonting så är det att aldrig, aldrig, aldrig döma en bok efter dess utseende. Faktum är att många av de bästa böckerna jag har läst har varit alldeles förskräckligt fula, eller åtminstone inte tilltalande till 2017-talets människa. Därför låter jag mig sällan luras av böckernas yttre format, utan förlitar mig hellre på recensioner och rekommendationer när jag gör mina läslistor. 

En jobbrelaterad bok jag tog mig an och läste ut i helgen är Min katt Jugoslavien. Jag *skäms* hade aldrig hört om boken förut, och efter en snabbgoogling ifrågasatte jag kraftigt om jag över huvud taget har varit närvarande på den här planeten under de senaste tre åren. Pajtim Statovcis debutroman har slagit igenom över hela världen, boken har till och med blivit nämnd i The Guardian och NY Times. Författaren bor i Finland och handlingen utspelas delvis i Finland, delvis i Kosovo. 

En väldigt annorlunda bok om främlingskap, vänskap, ensamhet och flyktingskap för den som inte är rädd för en mångfacetterad berättelse med symbolik, ett sällsynt djup och en aktuell samhällsinsikt.

Utöver att jag läst ovanstående bok har jag ätit brunch, tagit en solskenspromenad (bilden från tidigare i höst), spelat Trivial Pursuit 2000-talet (sjukt bra spel!) och återförälskat mig i blopdgrape. Hemligheten till att blodgrape inte ska smaka beskt - ät inte det vita, tunna skalet som omger grapen, gröp ur det saftiga köttet men undvik det vita, för det är det som smakar beskt och blä.

Äntligen fredag

Idag är jag tacksam för fredag.

Ibland är fredagar bättre än andra gånger och idag är just en sådan dag. Under den här veckan har jag upplevt en sällsynt mega-gradu-flow. Det är som om alla hämningar har rämnat och plötsligt producerar jag text som aldrig förut. 

Och jag, som är noggrann med att fira både små och stora segrar unnade mig en tur på stan med min Samuel. När alla kaféer i Vasa var proppfulla vid kaffetiden, anlitade jag min bästa barista till make som producerade alldeles utsökt cappucino. Lite aromas kanelbullar och fazers blå till det och alla kaféer får slänga sig i väggen.

Jag önskar dig, kära läsare, en härlig fredag och ett skönt veckoslut!

Det är väl mest som det brukar

Igår började jag dagen med att trycka min hand i en kaktus. "varför hyser du tagg mot mig?" frågade jag kaktusen då. Jag fick inget svar.

Jag bara älskar evangelisk-lutherska kyrkans kampanj #DelaLjus och på finska #JaaValoa. Jag tror att oberoende om man tillhör kyrkan eller inte så behöver vi nordbor mycket ljus under det här mörka halvåret i vårt land. Kampanjen vill att vi visar medmänsklighet, värme och ljus åt våra medmänniskor. Det är förvånansvärt lätt att göra det här. Det kan handla om att bjuda över någon på kaffe eller fråga om någon vill luncha tillsammans. Eller att vara frikostig med kramar eller helt enkelt fråga hur någon mår. 

Att bjuda någon på kaffe är ett härligt exempel på hur du kan #delaljus

Just nu är det ett sådant klimat där ute att jag a) inte riktigt har förstått hur kallt det är och b) inte förstår mig att klä mig där efter. Så jag blir lika chockerad varje gång jag börjar cykla iväg och känner hur vinden viner ända in i ryggmärgen. Fram med vinterjackorna, gott folk!

Det är exakt två månader till jul idag. Jag hoppas på en vit jul, stillhet, mycket mycket julmusik (när får man börja höra!?) och glögg. Och mys i torpet. Med katterna. Och familjen och vänner, såklart.

För ett år sedan

För ett år sedan bodde jag i kohuset (huset har små metallfigurer föreställande kor på utsidan, charmigt men konstigt) och studerade som en galning. Jag hade flera kurser samtidigt som jag skrev både avhandling och gradu-uppsats, det fanns en hel del att göra med andra ord.

Min Samuel och jag sökte lägenhet i Vasa och var båda ännu naiva och vid god tro över att vi skulle hitta en lämplig lägenhet som uppfyllde våra (väldigt anspråkslösa) kriterier. Diskmaskin var vårt enda krav. Typ. Lite visste vi om hur knepigt det skulle vara att skaffa lägenhet på distans, hur frustrerande det är då lägenheter som för länge sedan blivit uthyrda fortfarande figurerar och erbjuds på internet. (Vi fick sedan en lägenhet som vi flyttade in i före jul).

Jag var lite nervös och spänd inför halvåret i Vasa. Inte minst på grund av alla florerande rykten om hur tuff peffanvåren är. Lyckligtvis kan jag med facit i hand konstatera att de ryktena är överdrivna, och med en positiv inställning och mycket sisu gick det bra. Det var faktiskt otroligt givande och lärorika månader, mina favoritstudier till och med!

Vi såg på säsong sju av Modern Family, jag läste Kjell Westös Hägring 38 och Karin Erlandssons Minkriket och lyssnade bland annat på The Chainsmokers och Charlie Puth. Den senare sjöng jag för övrigt också två Smule-covers med, så gå in och kolla min instagramprofil mindysvenlin på då jag gör det (eller för att snabbt komma till låtarna, tryck här och här). Därutöver övade jag med KDC och med min gitarrist både på dans- och sångnummer till Svenska Dagen festen på konserthuset i Åbo.

Bild från Svenska Dagen uppträdande med KDC 2016.

Jag tycker att det är nödvändigt att ibland blicka tillbaka för att se var jag var för ett, tre och fem år sedan. Då jag bara lunkar på och har fullt upp med livet idag, kan det vara svårt att se de framsteg som jag har gjort, problem som har lösts och delmål som jag har uppnått. Därför brukar jag med jämna mellanrum försöka göra en tillbakablick och på så sätt påminna mig själv om att vara tacksam. Tacksam för idag, just nu. 

Tänk efter, var var du för ett år sedan?

Staden som aldrig blev min del 2

Jag skrev för några veckor sedan om staden som aldrig blev min. Idag besökte jag den staden igen efter några månaders uppehåll. Fastän den här staden är mitt bitterljuva, staden som aldrig riktigt blev min, kunde jag ändå konstatera att det var ett kärt återseende idag. Åbo är en av de vackraste höststäderna jag vet, se bara på den här bilden så vet ni vad jag talar om.

Bilderna ovan och nedan är tagna från precis samma ställe med nästan ett års mellanrum.

Det finns en stor trygghet i att strosa längs gator som inte är ens egna, men ändå hela tiden veta var man befinner sig (annat var det i Stockholm). Det ligger något oerhört charmigt i att röra sig i området kring domkyrkotorget där så många olika människor rör sig, vissa målmedvetena och raskt, andra mer strövande, sökande. Jag ler ner jag närmar mig humanisternas tillhåll Arken, för redan på flera hundra meters håll känner jag igen den brokiga skaran som, ibland förnedrande, kan jag tycka, kallas humanister. Jag känner igen dem inte för något annat känneteckens skull, bara för deras brokighet. Det är en härlig skara.

Staden kanske aldrig blev min. 
Men en del av mitt hjärta håller den.

Man skulle kunna tro

Man skulle kunna tro att det är svårt, om inte till och med omöjligt, för 16 arbetande och studerande vuxna personer att i synkronisera sina kalendrar till att åka iväg på en gemensam resa över ett veckoslut mitt i höstterminen. 

Man skulle kunna tro att 65 timmar i varandras omedelbara sällskap är nervpåfrestande; att varje chans till att unna sig egentid nappas åt som oförskämt goda ugnsfärska bullar. Man skulle kunna tänka sig att så fort resan avslutades är den största önskan att inte behöva umgås med ifrågavarande personer på ett tag.

Det skulle man kunna tro.

Men så är det verkligen inte. 

Stockholm behandlade oss väl. Det är en få förunnad lyx att ha möjligheten att tillsammans med ett gäng, som till antalet motsvarar ett välrepresenterat division 3 lag i Österbotten, flyga över potten till min favoritstad Stockholm. Vi hann med allt. Känns det som. Men att tröttna på varandra hann vi inte. I alla fall inte jag. 

Några snapshots på det.