Man skulle kunna tro att det är svårt, om inte till och med omöjligt, för 16 arbetande och studerande vuxna personer att i synkronisera sina kalendrar till att åka iväg på en gemensam resa över ett veckoslut mitt i höstterminen.
Man skulle kunna tro att 65 timmar i varandras omedelbara sällskap är nervpåfrestande; att varje chans till att unna sig egentid nappas åt som oförskämt goda ugnsfärska bullar. Man skulle kunna tänka sig att så fort resan avslutades är den största önskan att inte behöva umgås med ifrågavarande personer på ett tag.
Det skulle man kunna tro.
Men så är det verkligen inte.
Stockholm behandlade oss väl. Det är en få förunnad lyx att ha möjligheten att tillsammans med ett gäng, som till antalet motsvarar ett välrepresenterat division 3 lag i Österbotten, flyga över potten till min favoritstad Stockholm. Vi hann med allt. Känns det som. Men att tröttna på varandra hann vi inte. I alla fall inte jag.
Några snapshots på det.
